Jag har insett att jag är världssämst på att blogga nu för tiden. Tro inte att jag slutar ha tankar för det, har snarare fler tankar om fler saker än vad jag hade när jag startade min blogg någon gång i min tonårs fulla blom (och nu lät jag som om jag precis passerat 40-års åldern).

 

Igår var jag på bröllop så mina två vänner Johan och Evy blev man och fru. Måste erkänna att det känns otroligt konstigt att se sina två vänner stå där framför altaret och, som prästen uttrycket det, "starta äktenskapets företag". Nu händer det liksom (OMG!!!!). Har många gånger föreställt mig hur Johans bröllops kommer att vara. kan säga att visionen stämde inte så bra med verkligheten, bland annat för att jag på något konstigt vänster föreställt mig att jag ska ha en stor hatt på deras bröllop ,vilket är helt bisarrt eftersom jag alltid har hat på mig eller ens äger en.

 

Fina var dom i alla fall och det finns inga tvivel i världen på att de är varandras själsfränder. Ångrar lite att jag inte höll något spontant tal för hela förmiddagen idag har jag gått runt och fått ihop talet i huvudet. Det är inte ofta som man får berätta för sina vänner och för deras familj hur de har påverkat en själv och vad de betyder för en. Dock kommer det snart en liten bebis så får spara mitt tal till dopet. Har det perfekta på redigering i inspirationsateljén i huvudkontoret i högra hjärnhalvan.

 

Kan tyvärr inte visa några bilder från bröllopet eftersom jag inte hunnit lägga in några bilder i datorn och sen har jag en del att hämta hos ägaren till den kamera som jag fick låna och gå loss med hela kvällen. Tackar Johan och Evy för att ni ställde upp på en extra fotografering ute i kylan för att jag ville ta den perfekta bröllopsbilden. Tror jag fick den. Älskar er två, all lycka till er.

OMG, har ni sett HM:s nya reklam med David Beckham?! Har redan dreglat till HM:s första reklamen som Beckham gjorde för dem så jag ni kan tänka er att jag klappat händerna för fullt när HM lanserades ännu en reklamfilm med denna heting. Säg vad ni vill men David Beckham är one piece of hotness walking on this earth. Så... tack HM för detta reklamgodis som lyster upp den annars så gråa och tråkiga februari!

 

För er som inte har sett den, enjoy!

 

 

Jag vet inte vad det är men det känns som att när man blir fyllt 24 år så händer något speciellt, folk börjar få seriösa vuxenpoäng. Japp, det är barn jag snackar om! Vart jag än vänder mig så ploppar det upp bebisar eller samtal om bebisar, det är statusuppdateringar, blondinbella, arbetskollegor och vänner. Det hela kan ju bero på att det råder babyboom på jobbet och att mina nära vänner väntar barn men det är mycket babysnack just nu. Förra veckan var det mycket snack om fölossningar. Det var både skrämmande och spännande på samma gång men min första tanke var att jag ska adoptera (eller skaffa barn om flera år när jag kommit över samtalsämnet kring förlossning och livet efter förlossningen).

 

Barn är underbart så misstolka mig inte men så här intensivt var det inte när jag var 23. Jag skämtar inte nu men i denna skrivande stund går där en serie på tv där tre mammor går med barnvagn och diskuterar sina barn. Kanske har det där med barn funnits där hela tiden men att det märks mer nu. Helt plötsligt är det jag som känner mig som världens mest egoistiska och omogna person för vad gör jag egentligen med min lediga tid? Många gånger känner jag mig som om jag var tolv, speciellt när jag klagar lite över min förkylning till Marcus och lägger mig i soffan med täcket framför en disneyfilm. Tar tillbaka det där med att jag ibland känner mig som en, jag är nog en tolvåring som bara råkar var alite överintelligent för sin ålder ibland.

 

Oavsett var livet tar en så ser jag barn som en gåva, det är ingenting man skaffar sig så som en Iphone det är något som man får, med stort ansvar. Tror inte kan kan bli helt redo innan ett nytt liv skapas, det kommer med tiden. Men vad vet jag, jag kan bara fantisera utan att veta. Med det sagt får svärmor allt vänta lite till. Ska först vänja mig vid titeln "tant Emily" som jag svär att jag kommer att få nu när bland annat Johan och Evy ska bli föräldrar. Får passa på att gulla med alla andra barn istället. Fördelen med det är att man kan lämna ifrån sig ansvaret när man man vill vara lite ego igen när barnet har bajsat. Den tiden i livet ska i alla fall bli underbar, ser faktiskt fram emot väldigt mycket. Pappa Johan liksom... den tanken kunde inte tro mig under den där nyårsaftonen år 2006/2007 när jag träffade en långhårig och capoieratränande Johan. Guuud vad han har blivit vuxen min vän! Det passar honom, tror han kommer att bli en helt underbar pappa... Om inte så finns ju alltid tant Emily där med hela Disneyregistret i bakfickan.

 

 

 

jag har lovat mig sjåälv två saker detta år, man skulle kunna säga att det är ett nyårslöfte men säger jag det och det inte går så bra så känns det som om jag skjutit mig själv i foten. Nyårslöften har ju en tendens att aldrig hålla, de är nog till för att brytas tror jag. Men i år har jag lovat mig själv att bli av med mina nackbesvär/ryggont/låsning eller vad det nu än kan vara. Jag vill ju inte ha kvar det så därför är det dumt att kalla det nyårslöfte även om löftet uppkom någonstans mellan 23.58-00.02 under nyårsnatten. 

 

Mitt andra löfte är att jag ska prova på pliates. Med tanke på att januari månad är den kanske mest ekonomiskt tajta månaden  även om jag måste erkänna att det oftast är självförvållat med lite hjälp av en mellandagsrea  så trodde jag inte att jag någonsin skulle komma till skott, eftersom jag säkert skulle ha glömt det efter januari. Men nu är det gjort, eller ja halva steget i alla fall. Har kollat upp en pilatesstudie och har mailat att jag vill boka en introlektion. Inte nog med det blir det workshop i lyrisk jazz nästa vecka och terminsstart för hiphop, en rivstart med andra ord. Nu ska det där lilla irriterande i halsen som jag tror är kusin med en förkylning gå hem igen så att jag kan prova något nytt. För även om kontorsjobb och rygg inte fungerar så bra ihop gör faktiskt inte vila och ryggont/nackont det heller. Bara att köra, keep warm and flexible!

 

“i’m a pilates person. it’s great. i had a hip problem. i had a chronic back, a pinched nerve and a hip problem and it’s completely solved all of it.  i love it.  it makes me feel like i’m taller.”

jennifer anniston

Det tog mig fyra dagar innan konceptet fota varje dag klockan 21.00 gick åt skogen. Sätter man inte alarm på telefonen och om man tapat lite av ens tidsuppattning för att man är ledig, ja då är det inte lätt att veta när klockan slagit 21.00. Dock gör det inget om man en dag glömmer ett foto, då får man ta det när man kommer ihåg det. 

 

Har verkligen haft två riktigt mysiga dagar. Idag fikade jag med söta Mimi som jag inte träffat på ett tag och igår var jag med fina Kicki på säljakt (ja alltså inte jakt som i att skjuta en säl utan att få se en säl) på Måkläppen. Dock var vädergudarna inte på vår sida och efter att ha konstaterat att vågorna varit sugna på att ta med oss ut på havet beslutade vi att låta sälarna få en lugn eftermiddag utan två nyfikna tjejer. Vi var dock nöjda trots allt för både äventyret, den långa promenaden och den varma chokladen som vi belönade oss med (promenad = kalerinedgång = choklad för att fylla på). 

 

Torsdagskvällen spenderades sedan med mamma, pappa och fina syster där vi tittade på gamla videofilmer från när vi var små, Konstaterade att jag var familjens pajas när jag var liten och alltid glad. Insåg att jag varit ganska tjurig det senaste året, inte alls lika glad som när jag var liten. Är det för att man blir mer allvarlig när man är vuxen? Är vuxenhet förknippat med mindre skratt? Nej, det vägrar jag nog att tro på. Dock fick det mig att inse att 1. livet är för kort för att inte skatta varje dag och 2. jag ska jobba mot att vara lika glad igen. Tror mycket av den där glädjen snoddes från mig någon gång på mellan/högstadiet. Era jävlar, känner jag när jag tänker på det. Den, min glädje, mitt glada och väldigt positiva jag, den ska ni fan inte få behålla säger jag bara. Kanske borde prata om det? Ut med det? Bli av med det, om jag nu kan. Fånga, förlåta och släppa. 

 

Inte för att 2013 inte gav glädje och positivitet men 2013 var nog ett ganska vuxet år, mycket vuxenpoäng på samma gång. Inte för att jag någonsin kommer att lära mig att dricka kaffe men tack och lov för att jag inte gillar kaffe. Så, 2014 = bra år = mycket skratt = lycka = glädje = positivitet = aldrig dricka kaffe (usch). ..

 

Och på tal om att fånga, förlåta och släppa. Lärde mig precis något värdefullt av Nelson Mandela som jag tycker är värt att dela med mig av.

 

Idag är det den 30:e oktober och i morgon är det sista dagen att köpa rosa bandet. Jag hoppas att ni som inte fått tillfälle än tar er tid i morgon och köper ett rosa band eller en rosa produkt som stödjer Cancerfonden. 

Varför? Jo för att förr var det din fröken drabbades av det, idag har din syster haft det och i morgon kanske det är du. Vi alla kan säkert räkna upp någon i vår krets, nära eller långt bort, som fått det där hemska beskedet. Det där som skapar ångest och livslust på samma gång, som får en att inse att livet är värt så mycket mer än att bekämpa dåliga besked. Det borde inte vara så, ingen borde få det beskedet. Även om man blir frisk, vilket man blir först inom 5 år, så ligger tanken som skrämmer. Man blir ärrad för livet och samtidigt som man njuter så lever rädslan kvar att drabbas på nytt. Och kanske vinner cancern denna gång... Tänk om. 

Så får det inte vara. Så ska det inte vara, inte bör utan ska. För mig handlar det inte om att alla ska överleva, utan att ingen ska drabbas. Alla ska leva utan rädsla. Rosa bandet borde i realiteten inte finnas för det borde inte finnas en sjukdom som heter cancer. 

Jag tror visionen nästan kan bli sann, även om ordet cancer nog alltid kommer finnas så är det rimligt att ingen ska drabbas. Sålänge, tills vi kommer dit och för att komma dit kan vi göra en liten insats som kostar oss 25 kr för ett band, 10 kr för en påse, två kronor extra på ett plagg. Om inte för andras skull, gör det för din egen. Det som drabbar din närhet påverkar även dig. Snälla stöd Cancerfonden, bli en en bröstkämpare. 

Tack. 

Många gånger slår nog tanken att personen i fråga är ganska otrevlig. Varför hälsar inte personen? Va fan vi har ju snackat med varandra på den festen ju?! Men tänk om denna "otrevlighet" är ett tecken på osäkerhet? Tanken slog mig att gränsen är ganska fin när det kommer till det. Personligen kan jag vara supertrevlig i ett sällskap medan jag får total tunghäfta i andra. Upplevs jag då som otrevlig och osocial? Och inte är det lätt att bryta sin tunghäfta och dra till med sin delvis supertorra humor. Det finns ju risk för ytterst pinsam tystnad och hur ska man då uppfattas? 

En klok dam sa en gång vad andra tycker om dig är inte din ensak... Kanske något att tänka på när man sitter där med tunghäfta, du år ju inte otrevlig, bara lite blyg...

Jag vet inte varför de dyker upp men på senaste tiden har de dykt upp ganska mycket. Ni vet sådana dagar då man bara lufsar runt hemma och inte kan komma till skott med någonting. Man är för "skabbigt" för att ta sig ut i stan utan att behöva genomgå hela "duscha-och-föna-håret-processen" men man är för rastlös för att hänga i soffan hela dagen. Då kommer man på att man kan ju "passa på" att träna medan man är skabbig (för man måste ju ändå duscha) och vill inte sitta still men så orkar man egentligen inte, eller kommer inte till skott. För min del är det lite att jag vill göra det "nu-nu-nu" för att senare känns för sent och kan ingen så är jag inte den som tar tag i det själv. Jag är nog ganska dålig på att själv ta initiativ och göra saker på egen hand, shoppa själv, jogga själv, ja ni fattar. Men handen på hjärtat, hur kul är det att göra saker själv? 

 

Jag kanske är översocial och har lite svårt att hitta en balans mellan att ta det lugnt och vara aktiv. Förra helgen var fullt uppbokad med jobb, det var jobb måndag till fredag och ledsagning lördag och söndag. Som grädde på moset var det fest vilket inte motiverar en att gå upp. Helgen blir händelserik och rolig men också ganska stressig. De helgerna längtar jag till dessa "slapphelger" men när den väl är här, ja då har jag svårt att aktivera mig (eftersom jag inte har någon plan). Tror jag har glömt aldrig lärt mig hur man är "spontan". 

 

Idag har jag i princip gjort tre saker, diskat, målat naglarna och tittat på the real housewives of beverly hills. Så nu sitter jag här i träningskläder (som jag har haft på mig sedan klockan 11), har rullat bort bordet i ett försök att träna för bättre hållning (nej det gick inte så bra). Tror jag måste lära mig hur man slappar...

Som ni kanske har kunnat läsa på min blogg har jag funderat en hel del kring om  jag skulle byta mina hudvårdsprodukter och efter mycket och med gjorde jag det. Gick in på Dermanord för att prova på deras produkter och kom ut ur butiken med ett heeelt annat märke, nämnligen Dr. Alkaitis. Det är kanske inte guds billigaste hudvårdsserie men den är riktigt bra. Dr. Alkaitis husvård har ingen speciell för torr eller fet hy eftersom de menar att huden "tar upp" den den behöver vilket jag tycker verkar vettigt. Deras filosofi är "kan du inte äta det, sätt det inte på huden". Dessutom är de inom "raw" och vill använda sig av hela växten. En annan bra grej är att de inte vill anpassa växterna efter maskinerna och hetta upp dem så att de förlorar sina bra egenskaper (så som när vitaminerna i broccolin försvinner med kokningen).

 

Jag har själv provat startkittet i en månad nu och jag är väldigt nöjd. Jag har ju alltid varit en torrfia och det har liksom inte hjälpt med andra produkter, eller då har det fungerat tills jag duschat och då upptäckt att jag är lika torr och fnasig som jag tidigare har varit. Denna hudvårdsserie är den första som hjälpt vilket jag misstänker är tack vare serumen. En annan STOR fördel är att det är fri från allt skit som finns i produkter (ja jag har granskat innehållsförteckningen) så som paraben, silikon, mineralolja, parfym och allt annat "mysigt". Upptäckte dessutom att Miranda Kerr och Gisele Bündchen använder produkterna, heja!

Vad är då nackdelen med Dr. Alkaitis produkter? Jo, det är ju lite av "lyxprodukter" inom eco, med andra ord är de dyra. Provkitet kostar 590 kronor vilket är överkomligt med tanke på vad man får och produkterna är riktigt dryga. Man får bygga lite efter budget och köpa en produkt i taget, exempelvis använder jag dagkrämen även på natten. En annan sak som kan vara lite nackdel är att då produkterna är naturliga så doftar de lite mer vilket kanske inte tilltalar alla. Men är ni torrisar så tycker jag absolut att ni ska prova! Produkterna hjälper på riktigt, alltså inga silikoner som får det att "se snyggt och återfuktat ut" så som många huvårdsprodukter för torr hy innehåller. Rekomenderar alla att prova. har ni inte budget till det så råder jag er att önska er provkitet. Tummen upp med andra ord men lit ainte på mig, skapa er ett eget omdöme =)

 

 

Förra veckan vaknade jag upp med ett svullet öga som fick mig att känna mig som Godzilla. Ja, tajmingen kunde ju inte varit mer fantastisk med tanke på klassåterträffen som ägde rum 4 dagar senare. Det är inte det att man inte kan gå på klassfest med ett svullet öga men i ärlighetens namn, vem vill gå till sin reunion såhär?

 

 

 

Tack och lov så la sig svullnaden sådär 2 dagar senare. Hade dock panik att jag skulle se ut som Peter Jihde gjorde när han tryckte sin finne på näsan. 4 dagar senare såg han ut som en helt annan person, läskligt värre! Googla så ska ni se. Doktor Google kan ju vara bra men ibland ska man helt enkelt bara låta bli. Efter panik om att även jag skulle möta samma öde som Jihde tog jag mig i kragen och bokade tid på Vårdcentralen. Lite pencillin på det och äntligen är jag mig själv igen. 

 

Även om det är en ganska skämmig historia, så att man vill gräva ner huvudet i en grop och låtsas som kroppen inte syns ovanför, så kan ju andra lära av detta. Så, vad ska man då tänka på för att inte hamna i samma situation som jag?

 

1. TRYCK INTE finnar. Är den inte mogen, är den inte mogen. LÅT BLI! 

2. RENGÖR! En ren hy är a och o.

3. Triangelområdet mellan ögonbryn och näsa är AJABAJA.

 

Att man inte ska trycka känns ganska självklart. Hur många gånger har man inte hört sin egen mamma säga "tryck inte!" och hur många gåger har man egentligen lyssnat? Tydligen, enligt min läkare, så går blodkärlen runt triangelområdet bakåt mot andra kärl (tror han sa lymfkörtlarna) och grejer i kroppen där slaggprodukter töms. Trycker man på en finne i triangelområdet som blir inflammerat så kan de små bakterierna åka med kärlen och ge en inflammation i huden som kan göra att man får hjärnhinneinflammation. Så med andra ord, är det ganska farligt att trycka finnar. Nu vet jag inte hur det är med pormaskar, antar att det är lite annorlunda men blir en pormask inflammerad så låt bli! 

 

Visst kan det vara svårt att låta bli och trycka, om jag får erkänna det själv så är det ganska underhållande. Men, jag har lärt mig min läxa så gör ni det också för att inte svullna upp. Så om ni inte vill bli snackisen i vårdcentralens fikarum vet ni vad ni ska göra, som bonus får man ju en extra fin hy, tryckfri i alla fall ;)

I morse när jag vaknade fick jag mig en smärra chock när jag såg mig själv i spegeln. Mitt ena ögonlock har svullnat upp så jag ser nästan ut som Godzilla. Ja okej, så farligt är det kanske inte och det är definitivt inte som när Peter Jihde klämde en finne på näsan där hela ansiktet svullnade upp (omg bara det inte händer!?!?!?). Ja, tänk vad en inflammerad hårsäck kan göra.

Tajmingen är ju också underbar. Tre dagar innan klassåterträffen och Marcus kompisar som kommer och hälsar på under helgen. Som om det inte är nog så har jag anmält mig till en dansworkshop under hela veckan. I och med att det har blivit rött under dagen har Marcus gått och blivit orolig för att folk ska tro att jag har blivit misshandlad.

Nåja, det räcker med en dags svullnad. I morgon tänker jag se ut precis som jag brukar om jag så ska göra slut på en hel gurka, förbruka ett helt paket med tepåsar eller ha is tätt kring ögat.

Jag vet inte om det tolkar allt som ett dåligt omen eller om jag bara har otur men sedan min hemresa har det inte bådat gott för mig. Igår putsade jag fönsterna och redan har fåglarna bajsat på två av mina fönster, TACK SÅ MYCKET!!!! När jag sedan skulle sätta upp mina ljuslycktor som hänger i fönsterna gick den ena sönder OCH som grädde på moset så har min favoaffär där jag köpt mina ljusstakar på gått i konkurrs!

 

Fast nu när jag tänker efter så började nog min otur redan hemresedagen då jag glömde min NYA bikini på en tvättlina i Kroatien tillsammans med min handduk. 

 

Så nu sitter jag här med nedbajdase fönster, endast en ljuslykta och ett snöre till min bikini som fortfarande är på semester. Spännande.

 

Det har gått nästan exakt sex elva timmar sedan jag landade i Sverige efter att ha spenderat två veckor i mitt andra hem. Det känns ganska sjukt att jag igår tog mitt sista dopp i det blåturkosa vattnet och att jag idag har suttit i ett flygplan. Måste säga att det är tummen upp för det vackra sommarvädret som försegår i Sverige men trots det så känner jag mig deppig för att vi är hemma igen.

 

Det känns nästan som om jag har drömt alltihopa, bara bilderna och videona som bekräftar att man har varit där (och eventuellt även den jobbiga känslan av att jag fortfarande sitter i flygplanet och har en lätt åksjuk känsla). Kom hem och grät i floder för att vi kommit hem och så fort jag börjar tänka på Kroatien så känns det tungt. Det känns ganska sjukt men för mig betyder den lilla ön, med den emellanåt väldigt sömniga fiskarbyn, som hemma för mig. Jag älskar verkligen stället. Denna gång måste jag ha fallit pladask för det, varit så jävla kär för det känns precis som det har känts alla de gånger då jag åkt hem från Marcus eller tvärtom när vi hade långtidstans, då man var kär och förkrossad för att man var tvungen att åka hem.

 

Jag ville verkligen inte hem från semestern denna gången. Jag tror att en av anledningarna till varför jag trivs så bra och varför jag denna gång nästan haft ångest över att åka hem (ja, jag har fällt en tår eller två under vistelsen) är för att jag har haft majoriteten av min familj med mig. De flesta av dem har samma och ändå sin egen unika kärlek till ön, vi har liksom alla delat den. En annan viktig och speciell faktor är att Marcus har varit med denna gången. Han är min stora kärlek och det har varit underbart att ha med honom på resan. Eftersom även Marcus följt med har jag inte haft någon hemlängtan alls. Därför känns det så jäkla jobbigt att vara hemma igen. Tror jag måste lära mig att tycka om Sverige på nytt, bli kär igen fast i hemmaplan. 

 

Hela min resa kan beskrivas med ett enkelt ord: KÄRLEK! Kärlek till ön, kärlek till Marcus, kärlek till att bada, kärlek, kärlek, kärlek. Vi var ju även på bröllop så om det är något som har florerat så är det kärlek. Under resan har Marcus och min systers sambo verkligen "funnit" varandra. De har nattbadat, klämt varandra på på rumpan, pussat kind och delat minst ett 20-tal ölstunder tillsammans. Det har varit väldigt mycket bromance om man säger så. 

 

Andra minnen by word: 

 

Daniels jogg i kostym bredvid två irlänader i speedos som han ville nattbada med.

Ballögd katt, sötaste ever!

Marcus kommentar om hur fin Daniels rumpa är (har det på film!).

Nattbad minst 4-5 gånger.

Marcus ihållande lock från flyget, höll i fyra dagar.

Kevins brutala väckning med krytor och kastruller.

Topplessolning (debut på cirka 10 min).

Nipslip vid simhopp i havet, självklart finns det hela på bild.

Ians otur, tån, foten, skjortan, poker.

Supermariokören på stranden.

Pantanamera --> Bantamera.

Cosmopolitans och cuba libre.

Uno, hjärter, plump och bluffpoker.

Pizza med cevapi.

Jere och LInas fina bröllop.

Kung fu panda.

"Luke I'm your father"

Glass (dock mindre än vanligt).

Spökpranks, en vandrande spegel och en tv som sätter igång sig själv. 

 

Ni anar inte hur jag krigat för min glasskupp