I believe I can fly+cats+a big windmashine+Folksam = Good stuff
Alltså jag bara älskar denna reklamen! Jag ler och skrattar varje gång jag ser den. Seriöst, musiken, den fladdrande pälsen, tassara som möts... It's epic. Så vill bara tacka Folksam för att ni gjort tv-reklam lite bättre. Älska katter =)
Vi alla känner till klassiska dejtingsidorna som match.com, spraydejt, edarling och allt vad dem nu heter. Alla vet vad de heter, vem som är där och vad folk gör där men tydligen finns de dem som raggar på helt andra arenor. Vet inte om ni hört talas om quizkampen men det är ett quizspel där men svart på frågor i olika kategorier. I spelet kan man även chatta med den man tävlar emot. För en stund sedan satt jag och spelade med en slumpad motståndare. När jag svarat på mina frågor upptäckte jag att min motspelare hade skrivit något. Han hade skrivit hej, vilket land han var ifrån och att han var kille sen frågade han mig hur jag mådde. Eftersom han inte hade svarat på quizfrågorna förstod jag ganska snabbt att han inte var här för att spela. Med det i baktanke skrev jag att jag: "Kvinna, 45 år, har quizkampen för att spela, har du valt en kategori?". Det tog cirka 2 min sen hade han gett upp och matchen var borta och med det kunde jag konstatera att det inte var en 45- åring han var ute efter.
Men seriöst varför raggar folk genom spel? Har en arbetskamrat som berättade att en man hade frågat henne om hon ville sexchatta med henne när hon spelade wordfeud. Är det spänningen att man inte vet vem som finns där på andra sidan som gör att folk raggar på de lite mer ovanliga arenorna? Jag förstår inte riktigt för i och med att man raggar där folk vanligtvis inte raggar borde man få många nej. Å ena sidan behöver man inte ta det lika personligt men å andra sidan så vet man aldrig vad man får när man väl får napp. Jag kan dock inte låta bli att undra om de som raggar någonsin får napp. Har man gått så långt man raggar på quizkampen ja då kanske det är dags att inse att the golden days are over eller gå in på AppStore och skaffa en dejtingapp. Ja det finns ju till och med en app för de som bara vill ha sig ett snabbt ligg. Så snälla du raggare på quizkampen, skaffa dig en ny app så att vi som är där för att spela får göra det ifred ;)
Jag vet att jag sagt att jag och Marcus la ner det där med att köpa en lägenhet men nu har mitt sug kommit tillbaka igen. Var på visning idag med syrran på två lägenheter i samma hus. I morgon ska jag ta med mig grabbarna så de får titta för både min syster och jag var helt i extas när vi gick från visningen. Hoppas, hoppas de gillar dem och hoppas, hoppas att vi båda får dem om det blir att vi lägger bud. Har alltid velat bo nära min syster och att vara grannen next door skulle ju bara vara underbart! Ja vi får helt enkelt se. En sak i taget ;)
Om ni frågar min pojkvän gör jag sällan något utan att tänka efter en gång extra. Men sen så ibland kommer det sådana dagar där man bara får för sig, som idag. I reklampausen på hela Sverige bakar blev luggen nyklippt. Har aldrig klippt luggen själv tidigare (om man inte räknar med när jag var liten och övertygad om att jag var frisör) så med andra ord hade detta kunnat sluta hur som helst. Men det blev ju ändå rätt bra ändå. Måste dock erkänna att jag hade lite smått ångest över klippningen innan jag fönat luggen eftersom jag som sagt tänker efter och oftast inte ägnar mina reklampausen till sånt men efter detta kanske det blir mer av det, vi får se...
Jag vet inte om det är åldern, ansvaret som infinner sig när man flyttat hemifrån eller om det är så att studierna påverkat min men den senaste tiden känns det som om jag blivit petig. Ja ni vet den då viktiglisa som måste komma med pekfingret. Ta vår tvättstuga som exempel. Vaktmästaren tog bort vår tvättnyckel för att det inte fick finnas nycklar utan lägenhetsnummer på. När vi fått vår tvättnyckel upptäckte jag dock att det visst fanns en tvättnyckel utan något alls. Gamla emily hade nog inte tänkt mer på det men nu mina vänner. Den här gången tog jag foto på hela tavlan bara för att påpeka för vaktmästaren att det fanns fler som vår nyckel och fråga varför denna fick vara kvar. Jag har dock inte kommit så långt att jag framfört det till vaktmästaren. De ät nog tur det för skulle man fråga vaktmästaren är jag nog den jobbigaste av dem alla... Men vad tusan, rätt ska vara rätt... Eller?
Men seriöst blir man såhär med åldern? För att vara lite fördomsfull känns det ju som om det bara är jag och ett dussin tanter över 70 som skulle göra så.
Hjärnkontoret är öppet förr reflektion. På grund av överbelastning håller dock receptionen stängt. Vi beklagar dessa störningar och hänvisar er till telefontiden för framförande av konstruktiva synpunkter. Förväntad kötid är 132...
Idag för två år sedan fick jag ett samtal. Jag visste att det skulle ringa, det hade jag känt på mig länge även om jag innerligt hoppades på att det aldrig skulle ringa. Jag visste inte när men när min kompis ringde mig den där förmiddagen visste jag. Det kunde lika bra ha varit ett samtal som alla andra samtal som min kompis ringt till mig och ändå visste jag att nu skulle beskedet komma. Jag förstod att det var hon som ringde nästan innan och jag samlade lika snabbt när jag tog upp telefonen och satte den mot mitt öra. Rösten var redan inställd i en lugn och lätt berörd ton. I örat hördes en hes röst, kunde inte urskilja om hon var väldigt förkyld eller väldigt ledsen. Lugn sa hon de där orden som jag flera gånger om fantiserat och gått igenom i mitt huvud, de orden jag visste skulle komma men även hur beredd man är aldrig kan vara förbered på. "Han är hos gud nu", sa hon... Han är död nu...
Känslorna stängdes av lika snabbt som orden kom. Det knöt sig i magen sen var allt stilla. Jag tänkte på framtiden, hur ska det nu bli utan honom? Ska jag åka till henne nu eller ska jag göra klart detta.
Samtalet avslutades. Det var helt tyst i lägenheten. Två tårar, en krökad mun och sen ingenting. Från vardagsrummet i den lilla studentlägenheten ropade min kompis om jag är okej. "Nej", svarade jag. En tröst senare var allt som vanligt, som om det där samtalet aldrig kom. En glad Emily lekte journalisten Solveig framför kameran, precis som om jag haft den bästa dagen på länge.
På bussen hem frågade min kompis mig om jag var okej. Det hade inte riktigt gått upp för mig än och min oro låg mest hos min kompis. Min kompis som just förlorat sin pappa.
På kvällen släppte chocken och tårarna var svåra att hålla inne. Väntade tills min mamma parkerat bilen innan jag gav henne beskedet. Han stod oss alla nära hjärtat och berörde verkligen alla i sin närhet. Mammas tårar kom lika fort som nycklarna som var påväg att öpnna dörren missade nyckelhålet. Sorgen kom sen i attacker, först inget, sen allt, sen inget igen. Tårarna blev en låt som jag är mycket stolt över, tycker den speglar det som han en gång var, som han fortfarande är för många av oss, helt unik.
Min kompis är så fantastisk stark. Hon är stark när vi andra är svaga, hon lyfter upp när vi andra behöver stöd, hon är precis lika fin och unik som sin pappa. Han sped kärlek, musik och öppnade dörrar man inte trodde fanns. Det gör hon med. Hon inspirerar som hennes pappa en gång gjorde.
Han var verkligen en fin människa hennes pappa. Snäll, varm, givmild och entusiastisk. Hans närvaro fyllde rummen och han var alltid så glad och nyfiken. Av alla människor är han den som var minst värd att tas från jorden, att drabbas av den där dumma äckliga sjukdomen. Den som bara tar och tar och skrämmer även när den inte finns där. Men idag ska vi inte minnas den dumma, dumma sjukdom som många av oss kallar cancer. Idag ska vi minnas honom, hennes pappa, som den fina människan han var och fortfarande är. Vi ska minnas livet och hur han levde och lärde. Hur han kunde nå ut så som ingen annan. Hur han gjorde låtar, pratade med människor, såg människor för det dem är och inte det de gör. Vi ska minnas honom som unik och känna oss privilegierade att vi haft möjligheten att lära känna en sådan fantastisk människa. Jag har gråtit många tårar för dig och ändå var du inte min pappa. Du lärde mig en viktig sak och det är att vara stolt över den man är och hur gammal man blir. Man ska fira varje ålder och se det som en bedrift. Du lärde mig även att man inte ska ta någonting för givet och aldrig tänka att tid med nära är något som ges, det är något man tar.
Idag tänder jag ett ljus för dig, för ingen ska glömma dig.
Du är unik det finns ingen som du du sprider kärlek i varje rum, och ingen ska glömma dig. Jag minns dig som bra musik i mig, så unik för mig. Så unik för oss...
Hoppas du har det bra var du än är för jag har fortfarande svårt att förstå att du är borta.
Visste ni att barns anknytningssystem är färdigutvecklad först vid 3 års ålder, att barn som inte knyter an under sina 3 första levnadsår stänger av sitt anknytningssystem vilket får konsekvenser för vidare relationer samt för omsorgssystemet till sina egna barn.
När jag ser hur små barn på barnhemmet i Ghana, som Lisa och My besökte i tv4:s program "SOS uppdraget", ligger i sina sängar får jag rysningar i hela kroppen. Tårarna ligger nära och klumpen i magen blir allt större när jag tänker på hur dessa barn får ligga i sina sängar utan att bli upplockade och utan att någon lyssnar till barnens behov i den utsträckning de behöver. My berättade att barnen verkade ha gett upp och att barnen låg vakna i sina sängar utan att göra ett ljud ifrån sig, precis som om de visste att ingen skulle komma.
Så här får det inte vara. Så här SKA det inte vara. Hur ska dessa barnen förväntas plocka upp andra om de själva inte blir upplockade. Ska barn som inte lärt sig gå än bara få ligga i sina sängar? I barnkonventionen artikel 27 står det att: "Konventionsstaterna erkänner rätten för varje barn till den levnadsstandard som krävs för barnets fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling". I artikel 6 framgår även att "Alla barn har rätt till liv och utveckling".
Med rätt förutsättningar, det vill säga att barn ges alla de möjligehter och den omsorg de behöver kan barn övervinna allt och utvecklas så mycket som de själv begränsar sig till. Med rätt förutsättningar kan de ges en meingingsfull vardag, social utveckling och liv. Ska vi verkligen begränsa barns liv och utveckling till en uppväxt i en barnsäng, som endast kläs i lakan när barnhemmet får finbesök? Är vi inte skyliga att ge dessa barn ett bättre liv än så? Det framgår i barnkonventionens artikel 3 att i sociala välfärdsorganisationer ska barnets bästa komma i första rum och att de ska tillförsäkras trygghet och omvårdnad. De flesta av dessa barn har inga hinder, de har bara inte de grundläggande förutsättningar, det som vi alla tar för givet. Tänk vad dessa barn hade kunnat uppnå om de bara gavs detta, om någon bara plockade upp dem och fyllde de behov som vi alla människor behöver när vi är små för att kunna ge det när vi är vuxna.
Barnkonventionen borde vara en självklarhet. Det borde inte ens finnas en barnkonvention för folk borde veta, inte behöva bli påminda. Om fler tog till sig barnkonventionen och visade hur viktig konventionen och alla världens barn är tror jag vi kan nå ut till fler. Som de flesta av oss har vi fått lära oss att barnkonventionen inte ens är svensk lag. Vilka signaler skickar det? Kanske vi borde börja här för att det sla nå ner hela vägen till barnhemmet i Ghana och alla andra barnhem i världen där barns behov inte tillgodoses så som de behöver och som de har rätt till.
Nu kommer detta låta som dålig reklam för unicef men jag tycker det är dags att barnkonventionen blir lag, en egen lag lika viktig som alla andra. Därför vill jag heja lite för länken nedan där du ska skriva på en lista för att barnkonventionen blir svensk lag.
I morse hade jag och min fina Marcus en diskussion kring önskelistor. När man är liten är önskelistan något självklart. Ja, önskelistan är nästan lika självklar som att fröken undervisar i skolan och solen alltid går upp på samma håll även om det i barns värld är mer i stil med att tandfen alltid kommer på besök och att tomten finns. Hur blir det då när man blivit vuxen? Får man ha en önskelista när man passerat 12 år?
I Marcus värld låter det bortskämt och lite barnsligt medan i min värld så slutar man inte vara barn bara för att åldern säger något annat. Människor frågar ju ändå vad man önskar sig så vad är då så farligt med att ha en lista? Det finns ju egentligen inget dåligt med en önskelista enligt mig. För det är bara något man önskar inget man förväntar sig, vilket Marcus ser det som. Skulle jag inte få något av det jag önskar mig skulle jag nog inte vara ledsen för det. För mig är det tanken som räknas och bara för att de inte är på ens lista betyder inte det att man inte blir glad ändå. Varför ska vi sluta drömma bara för att vi passerar en viss ålder? Vi slutar ju inte önska så varför sluta lista?
Jag har alltid haft svårt för att säga vad jag önskar mig för det känns som om jag begär och den känslan är bara jobbig. En önskelista tar ju bort sånt för man riktar inte in önskningen till en person (för då blir det en förväntning). Önskningar sätter ju inte likhetstecken med att de alltid kommer falla in, som tex rikedom, fred och mat till alla. Vad skulle världen vara om vi inte fick drömma lite som när vi var barn. Enda skillnaden är att man då ville ha en leksak för nöjes skull medan man idag önskar sig schampo eller en mixer för praktisk användning. Nej, önskelistor är bra tycker jag för vem vill få grytlappar resten av livet för att man inte önskat sig något?
Med det sagt... Älskling av dig önskar jag mig ett bröllop, en sportsbil, en mixer till smoothies, en kock, ett lyxhus, resor, en sagohäst och en stor lokal för dans... Och när du ändå håller på kan du väl slänga in lite värdsfred, skydd till utrotningshotade djur och ett botemedel mot cancer och HIV. Du löser det ;)
Ja gott folk såhär ser jag ut på morgonen. Egentligen ska jag ju sminka mig samtidigt men där försvann min simultankapacitet i morse. Är det inte nyhetsmorgon så är det då datorn. Det är ganska intresant när man ändå tänker på vad folk har för morgonrutiner. Det brukar vara i det här skedet som jag inser att tiden har tickat på och jag måste sätta på ett kol för att komma iväg vilket även är dagen sanning så... Ha en bra dag!
