Ja då var det halloween igen. Min och Kickis fest blerv sjukt lyckad! Alla stoppade händerna i hinkarna, Robin stank vitlök efter smakleken och Kevin har verkligen levt ut sitt fashionsinne, med andra ord SUPERLYCKAD! Lyckades även kamma hem priset för bästa utklädnad, inte illa det! Lyckades även med bedriften att lura till mig 2 giftemål under kvällen, dock var det jag som fick fria till Marcus (om ni undrar så svarade han ja). Som sagt, vem kan inte motstå en brud på halloween?

Sorry för den dåliga uppdateringen...ligger i tentatider, men lovar att återkomma med en massa bilder från min och Kickis halloweenfest =) Det är bara att kika in ;)

Alla som kör bil gillar inte fenomenet rödljus, detta eviga kör-stanna, kör-stanna! Och även om det är det störigaste I-landproblemet bland bilister (när man är sen) så finns det en sak som jag älskar med rödljus. För när jag står där vid rödljuset och hamnat först, så kickar adrenalinet in och vinnarinstinkten tar över hela mig. Känslan över att "vinna" över den andra bilen är bara så sjukt härlig. Tävlade mot en BMW i torsdags från dansen, tror att vi båda tävlade med tanke på att vi stod stilla vid 5 rödljus. Vann nog bara en eller två gånger, men så var det också en BMW! Annars brukar jag vinna, faktiskt! Bästa motståndaren (att krossa) är ju medelålders män, för de felsta har ett stort ego när det gäller tävlingsinstinkt och gillar att brassa på i sina fina bilar (om jag får dra alla över en kam).

Inser att jag verkligen kommer bli som Peter Griffin när jag ska övningsköra med mina framtida barn. Har ni inte sett avsnittet när han övningskör med Meg så slutar det med att hon tävlar mot en polis och resten kan ni räkna ut själv...yes that's my kid!

Skyller allt på min körlärare från gymnasiet. Efter kommentaren: "Emily försök vara lite mer pigg på gasen, vanligtvis ska inte bussen vinna" kan jag inte låta bli att (med eller utan den andre förarens aning) att gasa på. Det är ju så kul!

Den senaste tiden har mina tankar verkligen gått i en oändlig fart. Lite av det har cirkulerat kring sjukdomar, varför drabbas alltid de bästa? Vad har de gjort? Någonstans tror jag att man måste vara lite "olydig" för att gardera sig själv. Även om det så bara är att åka på barnbiljett på bussen fast man inte får (säg inte till skånatrafiken) eller ta den sista platsen så kanske det är bra. Sen tror jag inte att man ska vara olaglig i kategorin kriminell, nej jag tror fortfarande på en fluffigt rosa värld, där man kan glömma daton på bussen och fortfarande få tillbaka den. Man ska vara snäll men ibland ta sig rätten att vara liiiite ful, utan att skada andra kom ihåg det...man ska inte köra över människor eller "trampa på lik" för att få det man vill...

Nu ska jag dock ge er en chans att köra över varandra...ni ska få vara jävliga men ändå göra en god sak på vägen, om ni antar utmaningen så att säga. Eftersom oktober månad är bröstens månad så utmanar jag er till att köpa så många rosa produkter (i den bemärkelsen att de skänker överskottet till bröstcancerfonden), kan just DU slå mig? Det ni redan köpt denna månaden räknas in i kvoten och ni måste kommentera mitt inlägg den 31 okt med hur många produkter ni köpt. Vinnaren får en länk till sig blogg och gratis reklam för er blogg på min sida. Är ni vänner så bjuder jag på en fika, har du ingen blogg kan jag helt enkelt bara hylla dig på min blogg för att vara årets bröstkämpare! Att vara en sådan hjälte är stort tycker jag!

Jag har redan köpt två produkter (rosa bandet och Johannas rosa bandet lipsyl). Nu är bara frågan, antar du utmaningen? Kan du slå mig?


Som sagt "Just nu tänker vi bara på bröst"

Vad krävs egentligen för att vi ska säga att en film är bra? Är det lyckligt slut är det bra, vi känner oss glada men det finns så många glada filmer att vi inte alltid kommer komma ihåg just den komedin. Den hamnar liksom i den där högen av "feelgood" filmer som man drar fram på fredagskvällarna och vid alla bakfylledagar. Med andra ord utmärker de sig inte mer än att de passar till alla tillfällen. Hur är det då med skräckfilmer? Jo minns dem gör vi allt, men frågan är om man kan klassa en film som bra om den får en att kolla sig bakom axeln och undvika välkammade killar i vitt? Brutalt ja! Och kan man verkligen ha en skräckfilm som sin favortifilm och riskera att folk börjar misstänka en minimördare i en?

Men drama då? Jo men oftast så händer det inte alltid så mycket...så varför tycker vi att drama är så bra? Kan vi känna igen oss eller relatera det till något? Ja det kan vi. Kan vi häpnas? Ja det kan vi det med. Kan vi säga att vi aldrig varit så rädda eller vridit oss av skratt? Njää det är sällan det händer. Men what if dramat innehåller en otroligt historia som får oss att gråta? Jo då är det bra.

Det är ganska sjukt att filmer som får oss att gråta oftast är de filmer som hamnar under kategorin "min favorit". Marcus sa en, när man tänker på det, ganska sann sak: "Sorgliga filmer är som skräckfilmer" och visst har han så rätt, även om reaktionen är raka motsatsen. För visst är det rent ut sagt plågande att gråta konstant mellan 21-00 och se ut som man injecerats med botox (Ohh ja that was me, för någon vecka sedan då P.s I love you gick på tv). Så varför tycker vi att de är så bra? Är det lättare att applicera sitt liv på något sorgligt än en kärlekskomedi? Hur kan man tänka på sin kärlek när Hollys man dör?

Äsch jag gör det ändå så är det! Jag är en riktigt storbölare! Jag tänker bara på hur kära de är och det räcker. Sen är jag också en sådan person som började min snyftperiod med Micke och Molle...tror dock att det är ett släktdrag då jag är precis som min pappa, vi gråter till allt.

Så vad är det då med sorgliga filmer? Själv tror jag det är bra att "rensa systemet" och det ska ingen behöva göra när de inte tittar på film! Trots att skratta är den bästa medicinen så tror jag faktiskt att gråta också kan vara bra för själen...man mår ju alltid lite bättre när eftertexterna rullat förbi (eller som mig några timmar ja helst en natt efteråt).

Nu vill jag inte påstå att alla älskar kärleksdraman med dåligt slut (i den sorgliga bemärkelsen) men många (speciellt tjejer) har dessa filmer som favoriter. Så efter att haft en hel diskussion om alla dessa filmer och glömt fantasy och familjeäventyr, som man alltid uppskattar, förutom sagan om ringen för min fel (och ja jag vet precis vad du tänkte nu), så ska jag dela med mig av mina snyftisar och andra helt genomsköna filmer (och säkert glömma en massa ur "feelgood" högen)!

P.s I love you
My sister's keeper
Dagboken
Hatchiko
Charlie's angles (båda filmerna)
Because I said so
Step up  1 och 2 (ohh yes här kommer dansfilmerna)
Dirty Dancing 1 och 2 (vem älskar inte dessa?)
What happens in vegas
Sex and the city (vad trodde du egentligen? Det är jag mig vi snackar om)
Ett monster till svärmor
Titta han snackar
Titta hon snackar också

Nu kommer jag inte på mer och jag har säkert glömt bort ännu fler av mina bästa, bästa men jag kan säga redan nu att de 4 översta kräver en hel bal med papper! Fråga Marcus om ni inte tror mig!

Har ni någon gång varit slagna av tanken "Och hur tror de att jag ska komma i de där!"? Yes jag har också varit med om det! Har precis lyckats klämma i mig världens minsta tajts. Seriöst när jag öppnade paketet så trodde jag att jag av misstag handlat på barnavdelningen...tack och lov finns det ett ord som heter elastiskt! Det borde vara alla kvinnors motto egentligen. Jag menar vi måste sluta säga att vi är för tjocka, kläderna är bara tillverkade små för att vi ska uppleva den magiska världen av elastiska tyg! Jag lovar er att det någonstans i världen finns en konspiration mot oss kvinnor som får oss att tro vi är större än vad vi är...sen å andra sidan, vem lägger måtten för när man är stor? Och ja ladys, vågen är den största konspiratorn bland oss alla...fall inte för det enkla tricket att det är vågen som talar sanning för det är bara en BIG LIE! Enjoy =)

Yes gott folk, luggen är tillbaka! Dock tror jag att det är sista gången på ett tag...tror jag skaffat mig ett hatförhållande till den. När jag inte har den saknar jag den, när jag väl har den ja då känner jag att jag inte ska ha den mer. What to do?? Det är väl det att har man ingen fön eller platttång till hjälp är lugg lite av en förbannelse för den med lockigt hår. Ni förstår att se sig själv i spegeln på morgonen är lite som att ha en flashback från 80-talet...yes that's bad! Men som sagt, jag älskar fortfarande mig lugg =)

Kära Cancer

Nu har du varit här och rört, skrämt och plågat mina nära och kära. Du har varit på min moster, min farbror, min kompis pappa, min gamla dagisfröken, min granne, min kusins kompis mamma, min mormor och säkerligen många, många fler. Någon gång måste detta ha ett slut. NU FÅR DET VARA NOG! Jag fattar vad det är du vill, men jag kan säga dig så sant som att jag heter Emily, att jag inte tänker låta dig suga livet ur folk längre! Det är inte din uppgift att lära människor att uppskatta livet. Det är en sådan sak vi själva måste lära oss och bara vi själva kan lära oss det!

Dina vänner högt blodtryck, kolesterol och diabetes jobbar ganska hårt på min familj, du behöver inte också vara med att leka. Människor blir bara rädda och många gånger är det inte själva du som är skrämmande utan allt där till. Förstår du inte? Du skrämmer ingen! Det är inte du man är rädd för! Ingen kommer någonsin vara rädd för bara dig! Som jag ser det har du redan misslyckats, ingen fruktar dig ensam...ändå är det bara du själv som kan åstakomma så mycket lidande. Vi tänker inte ge oss, du ska bort! Det finns bättre saker för dig att göra, som att hjälpa de som givit upp hoppet. Vi är alla döende, men ändå så lever vi! Vi tänker leva tillsammans...ett liv utan dig! Det spelar ingen roll var du sätter dig, vi kommer ta dig ändå! Så det är lika bra att du ger upp, innan du själv får lida som du låtit andra lida. Det är dags att ta ansvar för dina gärningar. Jag dömer dig till exil, livsid, evigt försvinnande.

Du ska inte lära oss att leva! Ingen ska behöva göra det åt oss. Jag ska ta kampen från dig! Du behöver inte kämpa mer, för ingen uppskattar det du gör. Lidande är ingen gåva, jag hoppas du förstår. Din tid här är förbi, du får inte återvända. Någon gång måste det vara nog, även du måste ha gränser. Jag släpper ingen till dig, INGEN!

Jag hoppas du förstår, du är inte önskad här. Dum kan inte få snäll tillbaka, bara snäll kan det. Lämna oss ifred, vi tänker inte förlora oss till dig. GÅ! Vi ger aldrig upp hoppet, vi ger aldrig med oss, och vi tänker aldrig förlora oss i dig. Kom ihåg det...du kan inte vinna.

// Emily

Var som sagt på The Studio igår, för andra gången i mitt liv! Passade på att le så mycket jag bara kunde denna gången eftersom jag förra gången hade hela munnen full med stål. Kan ju säga det att bilderna blev bara sååå mycket bättre när man slapp tänka på att munnen skulle vara stängd. Behöver jag säga att Kicki såg ut som en supermodell, Steffie som om hon inte gjort något annat i livet och Nina, som om hennes ögon kunde sluka kameran! Med andra ord, en riktigt lyckad kväll! (om man bortser från incidenten i BK:s dt...men det är en annan historia).

Mina bilder



Gruppbilderna

Halva helgen och bit in på denna veckan har jag varit helt avskuren från allt vad internet heter och trots att jag egentligen är en lite nörd vid datorn och trots det faktum att min statistik här på bloggen pekar rakt ner så måste jag erkänna en sak (och även ta chansen att svära lite): Det har varit så JÄVLA SKÖNT! Bara det här med att inte kunna ta hem undertexter till en film vilket gör att man får se en sådan film som man vanligtvis inte skulle välja framför något annat, som legofilmen (som ändå var ganska okej trots en hel värld av fyrkantiga ting med pluppar på). Eller att bara kunna sitta och mysa framför tv:n, helt underbart!

Jag har ju som ni vet hjälp Marcus att flytta så egentligen skulle man kunna summera helgen med ordet möbelaffärer. Märker att mitt intresse för inredning fortfarande inte dött (även om jag är lite trött på Ikea efter att ha ägnat en hel kväll åt en enda möbel som vi ändå inte fick i alla skruvar i), det är i och för sig en bra sak men jag kan dock känna ett visst medlidande till både Marcus och Johanna.

Fast å andra sidan så måste man få vara lite Hitler ibland och så hemsk är jag inte (tror jag), mest tjatig och lite för engagerad som sagt hehe. Det är ju en bra egenskap eftersom jag får saker gjorda. Dock blir jag lite besviken när allt är fixat eller uppackat, ungefär i stil med när alla påsar från Ullared var uppackade och jag stod som ett frågetecken och sa: "Var det allt? Köpte vi inte mer?". Vi kan även kalla det för julklappssyndrom med en liten tvist av prinsessan Emily (Marcus definition). Till mitt försvar säger jag bara följande: Vem blir inte glad av att öppna paketen på julafton? Vem skulle inte kunna fortsätta efter det att ens egna är uppackade? Jag sa ju det!

De välfyllda kundvagnarna från Ullared...som sagt är det första gången så får man passa på