Hej kära bloggläsare...nu känns livet underbart. Kan inte skriva mycket men vill bara berätta att jag fått en anställning. Från och med nu är jag ledsagare. En person som guidar in en annan person in i det sociala livet. Det känns toppen, speciellt för att jag får vara det till min bästa kompis sen dagis. 

Jag har sedan sommarens slut maniskt tittat på sex and the city boxen. Jag fullkomligt älskar hela gänget och det finns ingen man kan tycka illa om. Alla 4 är så underbara att man bara vill krama om dem och önska att de var mina egna vänninor. Miranda är den lite mer pessimistiska tjejen som har de absolut roligaste reaktionerna till allt. Jag bara älskar hennes sätt att prata om något som hon tycker är konstigt. Charlotte är den där knäppa och halvdumma tjejen som är helt galen och samtidigt så pryd att hon skulle kunna vara ljungfru Maria. Samantha, den mest sexfixerade tjejen som faktiskt skulle kunna vara min kompis Alexander, om hon var kille alltså. Sen har vi Carrie, tjejen som alla vill vara. För let´s face it, vem skulle inte vilja vara i hennes skor. Om inte för personligheten så kanske för skorna själva. Hon är tjejen som inspirerat oss alla till att faktiskt skriva. Vet många bloggar som startat endast på grund av henne. Hon är skrivandets gudinna, i alla fall bloggarnas. 

Idag fick jag reda på att min kompis Sophie brutit upp med sin pojkvän. För mig kom det väldigt oväntat. För mig såg deras kärlek så vattentät ut. Jag själv har aldrig sett Sophie så kär och för första gången lycklig efter henes förra uppbott. Hela hon bara strålade när hon pratade om honom och hon har aldrig sett så förtvivlad ut som när hon saknade honom, och ingen förstod hur man kunde sakna någon man träffar varje dag. Men det är ju som man säger: Kärlek gör en galen. Och är man nu inte galen av att vara kär sä är det att sakna någon. 

Igår var jag och älsklingen på bio och såg den nya bondfilmen. Eftersom min syrra varnat mig för en total besvikelse kom jag dit med så låga förväntningar som möjligt. Dock måste jag motgå min syster som tyckte den sög värre än en sugpropp och säga att den var heöt okej. Kanske ingen wow-film-upplevelse men helt okej sevärd....dock skiljer sig denna bond mycket från de andra filmerna då denna är med personlighetsfokuserad. Detta har gjort att man missat många klassiska moment som gör bond till den han är. Kvinnotjusaren är fortfarande kvar men i en lite med förmildrad eller så kallat kallare version, Less buttery helt enkelt. Men som sagt, scenerna är coolare än någosin och bilarna snyggare. Dock är det nog lättare att hänga med i de gamla filmerna då man måste ha sett casino royal för att kunna se quantum of solance. Men älskar man bond över allt annat gör man uppoffringar, försöker hänga med och klagar inte. En annorlunda bon är kanske vad vi behöver i vårt lite hårdare samhälle. En som faktiskt blöder efter bara en liten fighting-scen. Någon som inte låter sig luras och som faktiskt har känslor trots att hela ansiktet ser ut att vara av sten. Hård och brutal men mjuk på insidan. Det är vår nya Bond.

Har inte berättat på sistonde hur det gått i min fotsatta jakt på arbete. Det beror på att det inte hänt så mycket. På något sätt känns dte inte som om jag har någon motivation till att söka. Är det lönt at söka något man inte kommer att få? Visst kan det vara det men ändå det känns så meningslöst. Det är som att skänka pengar som aldrig kommer fram till de behövande. Mycket av mitt icke-motiverade-jag ligger nog i arbetsgivarens bemötande, tror nog jag fortfarande ger folk dålig magkänsla ibland. 

Vad gör man när två personer inte ser något positivt, när de slutat lyssna på varandra. Varför blir alltid par som förlorat sin kärlek till varandra som två dagisbarn, som bara tjafsar men inte hör att de pratar om två olika saker? Och vad gör man när hjälp bara förvärrar situationen. När två människor ska se något gott i varandra bara kan fokusera på det negativa. Det är som att besvikelsen och allt det negativa totalt överbemannat förmågan att se ljuset i tunneln. När inte ens en enkel övning som "nu-är-det-jag-som-pratar" inte fungerar för att man måste säga något. Är det för att man måste försvara sig eller är det bara för att man måste bara uttrycka sig? Om det är så att något hänt i det förflutna är vi verkligen kapabla till att låta det vara helt och hållet. Eller är det just den sårbarheten som blossar upp i oss gång på gång då vi ställs på spets av vår partner. Måste man dra upp sådant som hände för 20 år sedan. Om motparten visar ånger varför drar man ändå upp händelsen i en konflikt? Det är som att vår känslomässiga bakgrund alltid kommer att spela oss i ryggen. Hur vi än bär oss åt, kommer vi alltid att påminnas. Tänk innan, vår kommande handling kan ha stor känslomässig effekt hos vår motpart. Och det kommer vi inte undan då våra förhållanden ställs mot sin spets...

Maskeraden blev väldigt lyckad...måste verklitgen ge alla creed för att de ansträngt sig så för maskerad. Det var verkligen många olika karaktärer. Alex var förymd fånge från kumla, Hanne var maffia/businesswoman, Nina var 20-tal, Alice körde på Hippie medan Katti lekte Hermanie i Harry Potter. Johan var Eddie från tecken 3, vilket tog mig lite tid att förstå. Älsklingen min var farmor, Sara cowboy, Robin Scream och Kevin var döden med bröst. Sedan var även rockiga Joanna där och Kicki med den maskeradigaste masken. Challe som skulle vara 70-tal körde lite sin egen grej och det blev kanske inte mycket utklädnad men vad gör det, hon kom i all fall. Hon hade sällskap med Gustav och Rikard som heller inte klätt ut sig. Men om Gustav bara körde lite mer backslick och ett par solbrillor hade han varit en brat upp i dagen...själv var man byggarbetare.

Redan sedan Icey hade sin 70-talsfest har jag varit helt laddad att ha min egna födelsedagsfest. Till en början var 80-tal det ända jag tänkte på med efter hand och en del bilddagböcker senasre insåg jag att 80's är årets födelsedagstema. Istället fick det bli en valfri maskerad...

Igår fyllde jag 19 år en ålder som jag inte riktigt velat komma till än..känner mig fortfarande som om jag var 10 år men som sagt min pappa skulle fortfarande vara 5 år, så ung, är nog något man bestämmer sig för att vara och även om kroppen inte håller så kommer sinnet alltid förbli ungt!

Idag slog det mig, om två dagar blir jag 19 är gammal...ena sidan av mig vill bli stor få barn flytta hemifrån men andra sidan har juts nu bara panik....är det möjligt att ha ålderkris när man blir 19? Om nu de flesta kvinnor drabbas av den så kallade "40-års krisen" vill jag inte veta hur min egna 40-års kris kommer att vara, speciellt inte om jag har kris redan nu...19? det låter så gammal och vuxet och verkligen inte som jag...Jag skulle vilja vara 10 år igen och fortfarnde leka med mina älskade barbie eller mitt fina lego, kan fortfarande minnas mina fina lekar...eller varför inte 16 igen då man var ung fräsch ( ja jag vet jag är fortfarnde ung) men det var året då allt inträffade....pojkvän, gymnasiet, vänner, oskuld m.m. Det var för mig ett så bra år att jag aldrig riktigt släppt taget om det, saknar det för jag hade allt då...det känndes så säkert att veta vad man ville i livet....fanns inga andra jobb och inga andra intressen...Livet lekte. Även om jag inte kan komma tillbaka, kan jag alltid minnas det som den hittills bästa perioden som tonåring...har ju trots allt ett år kvar, får se om det kan slå mitt 16 åriga jag med häppnad. Jag hälsar mitt 19:e år välkommen och hoppas på det bästa....men som sagt..jag har fortfarnde 2 dagar kvar som 18 =)

Lite nyheter på arbetsfronten...har nässlat mig in i ett företag nu som ringer mig efter hjäp vilket är toppen så kan inte påstå att mitt jobbsökande står i en återvändsgräns precis...

Igår var jag och älsklingen i Trelleborg och tittade. Inne på Åhlens var det 50 % rea på filmer och spel woho tänkte jag, hoppades på att hitta ett nedsatt singstarspel, men alla spel var verkligen spålöst försvunna. Detta hindrade oss inte från att kika lite bland filmerna. Tog upp James Bond - Die another day och sa till Marcus denna vill jag se en dag!

För ca en vecka sedan firade jag och min underbara pojkvän Marcus 2,5 år tillsammans. Han kom ner i fredags och ska nu vara här i ca 3 veckor eller mer för att ta sitt körkort. Har längtat efter detta i flera veckor och kan nu bara se fram emot att ha honom sovandes i min säng hur länge som helst. För er som inte känner mig kan jag berätta att Marcus och jag har ett så kallt långdistansförhållande. Han bor i Västra götaland och jag bor i Skåne. Många klarar inte av det men som jag brukar säga: Är man verkligen kär, så kämpar man för att det ska funka. Eller bara tar i ända ner från tårna^^ Man ger inte upp något som känns så bra. 

Nu när alla helgona helgen har tagit slut har många hälsat på sina nära och kära som avlidit. De flesta tänder ett ljus för dem och nästan alla har med sin en krans, ett hjärta utav mossa eller något liknande. Varje år köper mamsen kransar till våra nära och kära, alltid för en ganska generös slant. Men efter äntligen-hemma-bosses inslag om hur man gör kransar bestämde hon sig för att vi skulle göra dem i år, istället för att köpa dem. Några dagar senare hade hon köpt halmkransar för ca 25 kronor styck, ståltråd och sedan plockat all tillbehör i trädgården. Eftersom att jag lärt mig binda kransar (genom praktik i en blomsterbutik) fick jag bli den som band fast granriset och allt var det nu va, runt halmen. Med utterliggare lite dekoration fick vi en krans som var lika snygg (om inte snyggare) som de kranar man köper i affären. Genom detta tjänade vi in pengar samt fick jobba lite kreativt med händerna. Med detta sagt vill jag bara inspirera er till att göra egna , för det är kul och dessutom kommer ingen annan människa ha den på sin grav.