Nej nu är det dags att ta itu med sig själv, eller med sin blogg. Känns som om jag går runt i ett vakum och bara tänker. så fort kag ör ensam tänker jag, känner mig skyldig om jag inte är ledsen. Tankarna sporrar mig för att se om jag pallar trycket, ibland gör jag och ibland inte.



Känner mig också lite dum. Känns som att ingen kommer förstå hur man kan vara så ledsen av en katt. Samtidigt som jag känner mig knäckt känner jag mig samtidigt stark, precis som att hennes själ stärker mig från insidan. Jag känner mig även skyldig, precis som om det jag gjort var fruktansvärt, som om jag aldrig hamnar i himlen för jag tog saken i egna händer.

Undrar om jag någonsin kommer låta ett djur komma så nära inpå mig. Kommer jag tillåta mig att knyta så starka band? En ny katt nu känns bara som ett förräderi, som om jag ersätter något gammalt. Jag vill aldrig ersätta henne. Vicky var lite som mitt barn (även om hon var äldre än mig), min gamla tant =)



Det iroinska är hur mycket jag påminns varje dag om henne. Dagen efter hennes död pratade vi om katter på jobbet och jag fick frågan om jag hade någon katt, "Ja, en" svarade jag. Det har aldrig känts konstigare och jag fick stoppa mig själv från att tänka mer trots att hela jag ville skrika ut "JAG HAR TVÅ!". I tidningarna gör de reklam för kattgodiset jag köpte till Vicky, mina vänner skaffar katter. Hade jag påminnts så mycket om hon hade levt?

Nu finns hon inte mer, hon kommer aldrig mer tillbaka och jag kan inte göra något för att ändra på det. Nu har jag bara en grav att gå till. Den påminner mig bara om hur fel det är att hon ligger där när hon borde sova i mammas blommor, utanför dörren. Hon borde sitta i fönsterkarmen och spana efter oss, i hopp om att vi öppnar förren och släpper in henne. Samtidigt måste hon ha en grav, annars är det som om hon aldrig funnits och den tanken är ännu värre...



Det känns konstigt...igår var första dagen jag inte var ledsen. Håller jag på att glömma henne nu? Kommer det vara som om hon aldrig funnits. Den tanken skrämmer mig. Jag saknar henne vare dag. Inne i mig förs ett krig mellan tankarna på min underbara katt, alla bilder från sista dagen och tankarna på framtiden och hur underbar nästa helg kommer bli. Drömmar som går i kras och drömmar som går i uppfyllelse.

Vicky, jag väntar bara på att du ska komma tillbaka...allt som är vitt i trädgården får mig att vrida på huvudet i all hast, hoppandes på att det ör du som kommer springandes och vill ha mat. Jo, det är konstigt. Vill att du ska vara här.



Önskar att jag skämmde bort dig ännu mer. Önskar att jag kelade med dig varje dag, lät dig sova inomhus i mitt rum, byggde det söta huset till er tidigare. Nu gapar ena hålet tomt och vi har en matskål för mycket. Vad konstigt allt känns. Jag är stark och svag på samma gång. Jag saknar dig samtidigt som jag vet att det kanske är bäst så, även om jag ALDRIG egentligen kommer tycka det och minst av allt erkänna det. Hur kan det vara bäst så? Du fick dö, hur kan det vara bra? När är det någonsin bra!?

Det enda jag kan göra nu är att minnas dig, fokusera och sörja dig ibland. Att se dig dö var en av de mest fruktansvärda situationer jag varit med om. Jag fick kämpa för att hålla inne tårarna och från att hejda veterinären, samtidigt som jag häpnades över mina föräldrarns djupa tårar. Tänk att de saknar dig med. Du berörde oss alla. Det gör du fortfarande och jag tror aldrig att det kommer finnas någon som du. Jag älskar dig <3

Om två veckor (+/- någon dag) kommer vi befinna oss i ett mindre organiserat flyttkaos. Det är nämnligen då jag och Marcus äntligen slår våra fina möbler ihop och blir sambos (med roomie). Jag bara längtar nu allt vad jag kan, kan kanpps bärga mig. Pånätterna laddar jag numera upp med en mur av kuddar och drömmer om den dagen kudden faktiskt är Marcus och inget annat. Har redan börjat fixa och dona där hemma så Marcus har sin egen walk-in-closet (miniversionen) men det är mer som sak fixas. Börjar fundera på hur jag ska få in alla tallrikar och glas i våra redan överfulla köksskåp. Ja det ska nog bli bra, är det något jag faktiskt kan säga att jag är bra på så är det att fixa och organisera.

Har du ingen semester i år? Har du inte råd att åka utomlands? Har du valt att semestra i Sverige? Låt inte det stoppa dig från att upptäcka! När vi är utomlands ägnar vi om inte hela tiden så åtminstonde en dag till att besöka sevärdheter på semesterorten och ofta resulterar det i att vi rekomenderar platser vi semestrat på. Men hur mycket vet vi egentligen om vår egen närmiljö? Vad rekomenderar vi de som semstrar här? Berättar vi om stranden vi brukar bada på, var vi brukar shoppa eller vad oms är vackert att titta på?

Jag har tagit fasta på saken och eftersom jag är lite frälst i historia och främst slottsmiljöer har jag och Andera besökt Bosjökloster. Bosjökloster är från 1080-talet och ör ombyggt under renässansen med vackra rapunseltorn och söta Romeo och Julia balkonger. I slottsparken finn sunderbara rosor, en lamapark och den tusenåriga eken som är fridlyst enligt lag. Något för dig?

Om inte rekomenderar jag att göra en utflykt i vårt avlånga land. Det behöver int ekosta så mycket och har du sommarkortet så blir det ännu billigare. Är du student eller pensionär, ja då blir det i princip ingen kostnad alls!

Och du! Matsäck är både mysigt och jättegott =)








Sugen på att krama träd?

Varje gång vi tycker något så trycker vi på det. Vi kör en stenhårt kampanj med fjäsk, övertalningar och sist men definitivt inte minst påtryckningar, allt för att folk ska ändra åsikt eller göra som andra tycker. Bilkörning är en sådan grej, varje gång man har en hel kö bakom sig men ändå kör i 70 (om inte mer) på en 70 väg, ja då kämnner man helt plötsligt att man tvingas köra fortare bara för att.

Jag kan inte låta bli att störa mig på grupptryck. Istället för att se vad som ligger bakom en åsikt så kör vi en hel kampanj för att få viljan igenom. Fick precis ett samtal från någon som undarde hur det går för min katt och undrade varför vi inte gjort något åt det än. Vad vill folk att man ska säga?! Folk tar bara upp det hela tiden precis som att det skulle göra det lättare för mig att ringa för att flerf folk vill se henne död. Men det är FAN HELLER INTE EN JÄVEL som kollar hur jag mår och känner fölr det hela. Det är INGEN som förstår att det kanske är svårt för mig att lyfta luren och erbjuder sig att boka en tid.

Just nu ser folk bara mig som en djurplågare men det är ingen som provat en annan aproach. Och jag bor inte ens hemma så varför ringa till mig??? Jag är väl fan lika omedveten hur katten ser ut som alla andra! Och vad jag ska göra med informationen att andra erbjuder sig att ta livet av den? SOM OM DET SKULLE GÖRA DETTA SÅÅÅÅÅÅ MYCKET ENKLARE!

Ingen tänker nej men OJ EMILY kanske inte vill åka till jobbet efter att katten blivit avlivad, eller OJ EMILY kanske inte orkar jobba dagen efter, OJ VI KANSKE SKA STÖTTA EMILY ISTÄLLET FÖR ATT TJATA PÅ HENNE HUR MYCKET VI SJÄLVA LIDER!

Nej jag säge rinte att jag är den som tänker på kattemns bästa men det är inte så jävla lätt att åsidosätta känslor. Det är fan inte NI som ska sörja sen. Seriöst ska fan skrika ut till alla er jävlar att katten är död så hoppas jag att ni är nöjda. Bry er inte om att ringa efter och kolla hur det är med mig för det vet jag att ni aldrig ens skulle göra. De känslorna saknar ni totalt!

Och snälla nästa gång ni ringer, ställ er frågan: Vem har sagt att det är jag som ska boka tid jag är ju inte den enda som äger katten? (Kände ni AHA-upplevelsen?!)

MIn värld känns som att den är upp och ner. Den är bra men den vänder lika fort igen eftersom jag görs påmind om sånt jag inte vill bli påmind om. Vem vill tänka "Ohh just det i morogn är jag ledig då kan jag boka tid för en avlivning"? Vem vill tänka att ens pojkvän ska backpacka tre månader med någon man aldrig träffat? Vill jag känna mig illa till mods för att prata med en kompis? Vem vill känna sig som en oduglig vikarie ena stunden för att i andra stunden undra vems fel det egentligen är eftersom ingen sagt något?

Jag vill inte att min katt ska avlivas, jag vill att hon ska leva. När jag ser på henne så njuter jag av att de hur hon tar för sig av livet och njuter av solens strålar. Samtidigt lider jag på insidan för jag vet att hon inte kan leva med sina öron. Det gör så ont i mig av att höra från alla som påpekar det, precis som att de ska övertala mig till att göra det rätta. Jag vet vad det rätta är men det är inte precis lätt att ringa veterinären och boka tid för att ta livet ur min fina och högst levande katt. För mig är det inte bara vilken katt som helst, det är min katt! För mnig är det som att ta dö på ens egna barn. Hur rätt det än må vara att inte låta henne lida lika svårt är det fö rmig att lyfta telefonen. Varje gång jag slår numret hoppas jag att det ska vara upptaget eller att ingen ska svara. Jag hoppas fortfarande att någon ska säga "stopp vi kan bota din katt". Men jag vet att ingen kommer göra det...

Jag är rädd att en bit av mig ska försvinna. Jag är rädd för att glömma. Jag är rädd att livet ska kännas mer tomt utan min vita fina Vicky. Men mest av allt är jag rädd att alla andra ska känna lättnad. Lättnad för att inte behöva ha en fasad med fläckar, att behöva lida vid varje besök och att behöva övertala mig. Jag förstår inte...när en människa är sjuk gör vi allt för att rädda denne oavsett hur många kroppsdelar han eller hon saknar, oavsett hur mycket  människan lider och har ont. Men när ett djur lider, ja då är det bästa att avsluta deras liv oavsett hur mycket djuret lever och njuter av livet.´

Detta kanske låter konstigt men min Vicky inspirerar verkligen mig. Hur mycket hon kliar sig, hur ont hon har, hur små öron hon än må ha så låter hon sig inte berörar. Har aldrig sett en katt med mer livsglädje som envis som hon är ska trycka ner huvudet i den minsta skål och få ont i öronen bara för att det ligger godis i skålen. Hon hindrar sig inte att leva eller göra något trots att det kanske är svårt. Det finns inga hinder, varför ska jag hindra henne leva? Varför måste jag bestämma om hon ska leva eller dö?

Ankan har gett mig djupa skuldkänslor när hon berättade att dessa sötnosar ska dränkas om ingen vill ha dem. Så med dessa ord undrar jag om någon vill binda sig känslomässigt till dessa sötnosar? Mimi, faller du? Det är inte den bästa bilden men det kanske inte gör något. Hoppas på att kattungarna hamnar i ett bra hem eller åtminstonde på ett katthem och inte möter döden...

Jag har en väldigt konstig fason för mig när jag går i trappor. Ibland får jag för mig att jag ska ramla och slå mig själv (vilket jag med min livliga fantasi kan bildligt se framför mig). Dett ahar resulterat i att jag blir hjulbent som en raggare varje gång jag ska ner för trappan. Ja även om jag vet att jag inte kommer ramla är det som att min kropp aktiverar ett förebyggandeskydd genom att göra mig så hjulbent det bara går...

Har ni också sådant för er, eller är jag bara sjukt speciell?? (och nej jag är inte hjulbent på heltid, snarare tvärtom)

Har även en annan fason för mig men den tror jag inte jag är ensam om att göra. Varje gång jag dansar utan musik gör jag ljudeffekter till mina steg. Det swishar och bammar osv osv....

Ja säg vad ni vill men jag är en riktig fasonare men är vi inte alla det? Hur många sminkar sig med öppen mun tex, eller måste inspektera en bänk innan man sätter sig. Yes I'm not the only one!

Vilken är då den vanligaste fasonen? Sjunga i duschen kanske??

Jag har ett riktigt soft arbete. Har löst sudoku och tittat på bröllopet i Monaco idag på jobbet. Har även spelat fia med knuff och haft tillfälle att följa svenska hjärtan. För att komma på en liten nackdel så är det att jag har ledmotivet till serien så inpräntat i huvudet att jag tror att jag kommer få ha den som godnattvisa ikväll.

Nu sitter jag här i min zebrarandiga jumpsuit och Marcus gråa collegetröja framför en skål med blodgrape och en toblerone, kalla det en softarlördag om du vill...

Dansfilmernas rolls royce, ett måste på filmlistan, en absolut klassiker. Vem har inte lust till ett träningspass i små söta linnen och en svallande rosa kjol, samtidigt som man är genomsvettig så känner man sig som den sexigaste i världen. Ja alla har vi någon gång velat vara baby i en rosa chiffongklänning. Men frågan är, är det denna film som fött drömmen om en bad boy?

Drömmde tjejer om en Johnny i svart skinnjacka, körandes i en svart bil vars glasruta han krossade då han låst in nycklarna i bilen? Till råga på allt gick han runt i bar överkropp, finbyxor och kan dansa som en gud. Säg vad ni vill men musklerna dansare får är något annat än vad killarna pumpar på gymmet. Något säger mig att även jag börjat förstå drömmen. Allt känns så enkelt på något sätt. Vad som än händer så kan man alltid dansa för att må lite bättre, ingen kan visa det bättre än Dirty Dancing!