Idag är Johannas sista kväll som roomie hemma hos mig och på fredag är hon och jag officiellt särbos. Det känns lite konstigt att hon flyttar. Jag och Marcus har blivit som extraföräldrar så det känns lite som om det är vårt barn som ska flytta hemifrån. För er föräldrar som undrar så kommer det nog kännas tomt och tråkigt men samtidigt också lite skönt. Är ändå ganska förväntansfull över hur det kommer bli att bo helt själv med Marcus, ja lite smått ångestfull är jag ändå för nu blir det mer "på allvar" på något sätt. Med det sagt så kommer det inte dyka upp massa bebisar i förtid bara för detta men jag tror det är lite nu det riktiga testet kommer.



Skulle jag nu sakna Johanna så tar det inte mer än 20 minuter att gå dit och 6 min med buss så hon kommer inte bli av med mig i första taget. Måste ändå säga att bo med Johanna innan jag flyttade ihop med Marcus är en av de bästa saker jag gjort. Jag ville verkligen testa på hur det är att bo med en kompis och nu i efterhand kan jag säga "in your face!" till alla som trodde att maten skulle bli vårt stora bråkämne. Med handen på hjärtat har vi bråkat mer än lite och det som var mest problematiskt var faktiskt tvättnyckeln (eftersom vi bara har en).


(Häng i tvättstugan)

Att bo med en kompis är ju något som man sällan gör senare i livet. Har man en partner så flyttar man sällan isär för att testa på hur det är att vara roomie ett tag. Jag kan verligen rekomendera det, men välj rätt person. Jag tror att en av anledningarna till att det fungerat så bra har varit att Johanna faktiskt låtit mig vara lite mamma och bossat runt lite. Det kan inte ha varit lätt men vi kompletterar varandra väldigt bra, utan att vara för extrema motsatser. Tummen upp för rommietiden helt enkelt!




Ohh jag saknar henne redan!

Det är illa att vara förkyld när pappret börjar ta slut här hemma. Och som om det inte skulle vara nog har mina blodkärl i näsan bestämt sig för att göra sprickande comeback med näsblod sådär var och varannan dag. Är detta vad man i folkmun brukar kalla för ett I-lansdproblem?

Jo, man skulle ju kunna säga att det är det. Nu vet jag i alla fall att fryst persilja, olivolja och bomull fortfarande är ett segrande koncept. Det måste ändå sett ganska roligt ut nu när jag tänker efter. En smått neurotisk Emily som trycker på med en hel rulle hushållspapper i näsan och haffar påsen med 500 g frysta hallon med vänsterhanden för att lägga på näsan. Det tar ju ett tag innan jag inser att hallonpåsen är alldelles för stor för min näsa och letar vidare. 2 minuter senare upptäcker jag en helt perfekt påse fryst persilja som bara skriker räddning.

Ja, persilja är bra till allt!

...till och med näseblod!

Idag slog det mig. Solen är som en älskarinna, eller lite som en drog. För varje ljusglimt vill vi bara ha mer och det verkar som om vi aldrig får nog av den (inte i Sverige i alla fall). Så fort någon ska på semester så brukar de flesta av oss spä ut får avundsjuka när vi får reda på att någon ska åka någonstans där det är varmt och soligt, medan när någon ska åka skidor i alperna blir det mer av en "aha, vad kul"-reaktion (men en nickning).

När det är vinter har vi alla en anledning att just sitta inne och spendera hela dagen framför tvn men så fort det blir ljust ute och solen skiner, då känns det lite mer krångligt. Det är precis som om man har svårare att övertyga sig själv om att det är okej att sitta inne för så fort man drar en ursäkt känns det som om det sitter en diva på axeln och gryntar "Mmmmhmm, yeah right baby". Det är som om solen drar i en, förtrollar oss.

 Förra våren började jag gå upp tidigt för jag tyckte ljuset var så mysigt, men när jag började tycka klockan 8 var för sent ja då insåg jag hur djävulsk solen ändå kan vara. Frågan är om man kan vara en solmissbrukare?

Snart är det dags för mig att skriva C-uppsats och våra lärare varnade oss faktiskt för solen och menade på att detta kan locka oss att vilja vara ute istället för att arbeta med uppsatsen. Till en början tyckte jag bara att det lät som en dålig ursäkt att kalla oss studenter lata men vid närmare eftertanke stämmer det nog ganska väl. Tack och lov för laptopen. Nöje + nytta = en riktigt genialisk idé!


Inte bara jag som drabbas av solsjukan. Min lilla pälsboll är precis likadan, om inte värre!

Idag gör jag det officiellt, Johanna ska flytta hemifrån. Johann akommer bo 20 min bort i en sjukt nice lägenhet. Har redan varnat att jag kommer hänga där lite och låna hennes dusch eftersom det är en sån skön tropiskt regn dusch.

Ni kan tänka er att Johanna var glad och stolt idag när hon kom in genom dörren för att visa upp sitt hyreskontrakt. Efter att ha läst detta kastade hon även fram en pappersbit (som jag först trodde var hyresspecifikation). Förstod inte riktigt först och trodde att hennes hyresvärd (som råkar vara polis) hade skrivit hyran på en ordningsbot men efter lite tankeverksamhet stod det klart att Johanna fått en fortkörningsbot på 2400 kronor. Denna tjej var inte sur för det utan tyckte att hon hade gjort fel så det var bara att stå sitt kast och ta emot boten. Med tanke på att vi är ganska många som påpekat att hon kört fört så kan hon inte säga att hon inte blivit förvarnad.

Även om Johanna nu är 2400 kronor + dubbel hyra + hårvård + (eventuella möbelinköp) fattigare, så har hon i alla fall en ny lägenhet och ny frisyr. Det är ju alltid något att fira. Fattig men snygg är inte helt fel!

Johanna med sin ordningsbot!

Vi får helt enkelt fira att det är den första fortkörningsbötern och att körkortet är i behåll...

Jag har insett att jag nog gillar att ha mycket i min kalender. Det känns liksom skönt att ha en hel bok som är nerklottrad, på så vis känns de där 130 kronorna, som jag lägger ut varje år värda sin investering. Frågan är om inte en kalender är lite som facebook. Om du inte skriver något så är det ett tecken på att du inte har ett liv (fast vi i själva verket vet att det är precis tvärtom, i alla fall gällande facebook). Frågan är varför det är så? Kalendern är ju inget som andra ser, så varför måste man "lura sig själv" att man gjort en massa?

Nu är det ju inte så att jag klottrar för klottrandes skull. Ibland kan det helt enkelt bara uppstå pga en lite dålig föreläsning eller dålig föreläsare (förlåt universitetet). Då sitter man där, lite smått uttråkad och tankarna flyger iväg, man bläddrar lite lätt i sin kalendern och vips kommer man på att "Känner jag inte någon som heter Maja? När har hon namnsdag? Har jag skrivit in det? Ohh men då så...." Och så är heeela karusellen igång.

Jag tror jag dock måste lära mig att uppskatta mina hål i kalendern för pluggande är ju inte riktigt något man skriver in i sin kalender, vilket gör att när någon frågar om man ska göra något på onsdagen och det är en lucka, ja då är man ju ledig (fast man egentligen skulle plugga). Men som Ninita sa: Okej jag har inte pluggat idag men då får jag göra det i morgon, åtminstonde någon gång denna vecka.

Känns som att inte skriva in plugg i kalendern är lite som begreppet: det man inte vet, lider man inte av...ja så är det ju verkligen här. Sen sitter man där på sändagen och inser att "nej det blev inget plugg denna veckan" och svettas lite av oro och plötsligt inser man att, jo man kanske borde sluta se hål i kalendern som likamed helt ledig. Och sen på måndag är man lika ovetandes igen...

...fast handen på hjärtat, att läsa kursböcker är lite av en funkiller så helt omedveten är man nog inte om att man borde plugga när man bokar in en fika på sin lediga dag. Det handlar bara om vilket val du gör...

Jag vet inte hur många gånger jag har hört att "någongång kommer du att börja dricka kaffe". Har det inte varit för att jag blir vuxen så har det varit för att jag skulle bli student, börja jobba eller något annat. Dock har jag aldrig hört någon säga att de börjat dricka kaffe för att få ett arbete, förrän idag. Idag tog Ninita sina första vacklande steg mot kaffedrickande vuxenpoäng. Måste säga att jag avundas henne som vågar försöka ta sig över tröskeln. Själv kommer jag nog aldrig börja, äter inte ens tiramisu eller choklad med esens av kaffe. Ja det är väldigt modigt att börja testa sig fram och hitta en ingångssort i kaffevärlden. Detta för att Nina vill ha baristautbildningen på espressohouse för att börja arbeta där. Dessutom så ska jag och Mimi öppna ett kaffe när vi är lattemammor (eller chokladmamma) och då behövs någon som vet hur riktigt kaffe ska smaka och även jag tillverka detta.


Ninitas första steg som kaffedrickare

              

Idag var det även fettisdagen innebärande att jag gick ut på jakt efter en semla. Dock så föredrog vi båda drickan på espressohouse så därför firades dagen med en cupcake istället. Detta gör inget eftersom jag blivit en riktig cupcakelover. Gör jag inte dem själv så köper jag dem på mina små pärlor i stan.

Vilket fall som helst var det en riktigt mysig fika med en massa prat med denna urgulliga tjej. Kan inte riktigt klaga på dagen idag. En riktigt njutar dag helt enkelt! I morgon väntar nästa fika, men då med Kicki (hej tjockas riksförbund).




Under tiden jag laddade upp de sista bilderna fick jag reda på att jag måste komplettera ett paper som jag skrev för någon vecka sedan. Kan inte påstå att jag har kvar samma känsla av glädje som innan...

Note to myself...DO NOT READ YOUR STUDENTMAIL ON A GOOD DAY! AND DO NOT END THE DAY READING IT!

Om man gör något från en annan, gör man fel om man begär något tillbaka?
Måste man begära något tillbaka?
Bara för att mågon ställer upp för en, måste man ställa upp då?
Har man möjlighet att säga nej eller är det ett krav?
Ska man känna sig utnyttjad om man ställer upp och den andre inte är villig att ställa upp?
När skapas problemet?
Är det när ena parten inte ser några hinder för frågan?
Är det inte hyfs att ställa upp för sina vänner?
Är man för naiv att tänka att det handlar om att ge och ta inte bara ta eller bara ge?


Detta samtal har dominerat hela min vecka känns det som. Har det inte handlat om mig så har det varit någon annan som tagit upp det. Men samtidigt är det en ganska adekvat fråga att ställa sig once in a while...

Helgen har varit helt underbar må jag ändå säga. Har njutit nästan varje sekund förutom då jag fick reda på att grannarna inte uppskattade vår fest lika mycket som vi. Dåligt samvete är det bästa sättet om man vill att jag ska lida, ni kan fråga Johanna som fått höra min tankeprocess måånga gånger denna helg. Lördagen var vi alla lite för trötta för utgång så det blev bara en snabbis på Fridays innan vi övergav stan för en spelkväll. Marcus kompis som var här i helgen såg lite missnöjd ut men för en som sovit i 2 timmar kändes det verkligen som ett bra beslut.

Nu väntar en vecka av något form av sportlov, lite skola, säkert läsning av kurslitteratur, tvättberg, fika, familj och nog lite längtan efter Marcus efter som han har ett monsterschema framför sig (no offence Marcus chef). Men det ska nog bli bra för då kanske vi uppskattar varandras sällskap ännu mer. Är det något jag lärt mig så ska man ALDRIG ta några för givet och speciellt inte de man bor med bara för att de "finns nära till hands". Det vill jag aldrig göra med Marcus för han är för underbar för att släppa taget om <3

Låt dig aldrig leva i skuggan av vad du egentligen är. Var alltid ärlig mot dig själv. Om du inte lever efter vad du strävar efter och vad du står för (vem du är) då sviker du dig själv. Förvänta dig inget av andra men försök ändå att behandla dem så som du vill bli behandlad, då vet du att du agerar ärligt. Säg förlåt när du trampar på tår och akta dina egna. Visa dem du älskar att de duger och är uppskattade. Fira varje födelsedag med stolthet och se rynkor som en indikator på ett lyckligt liv. Se fram emot framtiden men glöm inte nuet. Njut lite varje dag och glöm inte bort att dåliga dagar är till för att kunna känna igen de bra. Var den du vill vara, den du är. Tänk aldrig att du vet hur det kommer gå bara för att du tittar på ställningen just nu. Ta ingenting för givet och pusta aldrig för att rulltrappan inte går (se det som motion). Var optimist men känn inte skam för att du är pessimist. Undvik skuldbeläggningen av andra och tänk i andras perspektiv. Döm ingen förrän du vet, fråga istället. Var inte rädd för konfrontation och glöm inte bort att lyssna på vad den andre säger. Gör andra medvetna och skyll inte ifrån din egen omedvetenhet. Lev livet som bara du kan men gå inte på lik för att komma fram. Var medmänsklig och tänk på dina andra. Glöm inte bort att ibland vinner du mer på att göra saker för andra än att bara gå efter vad som bara gynnar dig. Känn kärlek men glöm inte det viktigast av allt. Glöm inte bort att le, annars blir livet så tråkigt.

Jag brukar ju för det mesta åka buss lagligt, men ibland tar jag mig friheter att göra lite "hyss". Bland annat att kanske åka på barn (slutade med det när busschafförer börjar fråga hur gammal jag var) eller att åka buss till de zoner jag egentligen inte får. Men jag tänker att jag aldrig är olaglig och dessutom har jag fått betala vuxenbiljett en gång fast jag var barn så jag ser det som en helt rättfärdig payback från min sida.

NU är det dock slut med detta då busschaffören idag ville kolla mitt busskort när jag skulle hoppa av. Av alla på HELA bussen så är det just mitt busskort han lägger på minnet. Tack och lov kan jag vara ganska rapp i munnen att jag slapp betala något för detta (kom undan med en varning). Känner mig dock lite lätt förnedrad att behöva utstå denna förnedring nör jag ska hoppa av (inför hela bussresenärerna + de som inte blev insläppta för att chaffören skulle prata med mig.

I morgon är det kärlekens dag. Det kommer bli sååå great eller jag menar lovely. Slutar tidigt så ska ta mig ut i stan på jakt efter uppskattning till min finaste, han med stort H i mitt liv.



Och så var det en sak till....Alla ni busschaffer, ja ni kan ju glömma att jag kommer få något som heter bemötande över huvud taget, vårt förhållande är numera över!

Hallonsmoothien är laddad. Jag är laddad (relativt om inget annat). Texten är smått påbörjad och kursböckerna är lagom plöjda för att jag ska kunna få ut en helt okej analys om organisationsteorier. Jag SKA se ljuset i tunneln när klockan slår 15.00. En del av mig är nog lite osäker på om det går men två rader är ett framsteg och jag är övertygad om att jag ska kunna komma att prestera lite bättre än så.

För övrigt ska jag glädjas åt alla andra som skrivit klart. Det är härligt för dem att de kunnat prestera detta underverk medan andra måste motivera sig liite längre. Heregud vad har hänt med mig? Jag som alltid är så ambitiös. Jag är det fortfarande, men undrar om jag verkligen sliter som ett djur så som min syster ibland påstår att jag gör när jag sitter och läser hela dagarna? Frågan är om det är mer effektivt än att krampläsa i 2 timmar?

Tror jag vet varför salstenta fungerar bättre för mig. Läsa är inga problem och sen låser examinatorn in en i ett rum där man tvingas sitta och skriva klart, man MÅSTE helt enkelt och inget annat stör. Sen 3 timmar (eller 6 x 6, eller 7 som det varit en gång) senare är man fri som en fågel och kan åka hem och glo på tv, spela spel, fika, jogga, shoppa eller bara vara. Den abstinensen man får av att ha gjort så mycket i flera veckor för att sen inte behöva göra något alls känns såå underbar. Önskar att jag kunde känna så nu...men onsdag mina vänner då jäklar ska denna tjej unna sig en cupcake med finaste Ninita och Mimi för att fira att I finally made it too!

Tjingeling!

Känner mig liiite stressad över att en del uppdaterar att de är klara papers medan jag nyss börjat. Visserligen fick jag mina böcker i tisdags så har väl inte riktigt kunnat börja skriva heller men ändå. Kanske är mer prestationsångest för att jag inte skrivit eller tagit mig den tid jag behöver, ellm att jag är en sån seg läsare. Dock känner jag att det kommer gå, på onsdag är jag i ljuset och på måndag lär jag säkerligen se ljuset i tunneln (förhoppningsvis).

Snart ska jag byta ut plugget mot familjemys. Det blir kakor, kaffe (inte för min del dock) och annat gott gott. Ska även se om jag kan få dem att spela lite spel, kanske charader som jag fick av min chica Sophie igår. Spel är bara så underskattat! Lånar en fras av en gammal vän och modifierar den lite genom att säga mer spel till folket.

Ha en trevlig helg alla!

Nu ska jag gräva ner mig i en kursbok...



...Får hoppas att Marcus hittar mig när han kommer hem från jobb. Själv är jag lite orolig att jag kommer komma så djupt att han inte hittar mig. Fast å andra sidan låter det som om grannen är ute och åker segelbåt så kanske att jag stannar kvar på ytan trots allt.