Ny termin, nya kursböcker och nya äventyr som väntar. På något sätt verkar alla vara så inställda på hösten, "nu tar vi nya tag". Någonstans känner jag tvärtom. Jag kan inte släppa sommaren, att hösten smyger sig på inger en viss ångest i kroppen. Dock känns det lite lättare i år eftersom praktiken väntar, vilket innebär lite hopp om mindre kurslitteratur. Samtidigt känner jag viss ånger att jag inte sökte utlandspraktik för att prova mina vingar på helt nya marker. Får tänka som min syster sa idag: "Alla är så utlandskåta nu för tiden", så kanske jag bore tänka eftersom jag vet att jag inte är en som slaviskt följer trenderna. Trots det kan jag inte låta bli att förundras vad som väntar mina vänner som ska på utlandspraktik. Det är ju så folk överlever vintern genom att hoppas och se fram emot saker som halloween, födelsedagar, lucia, julafton, nyår m.m. Folk köper nya kläder, böcker, kalendrar, väskor, you name it inför skolstarten, vad har jag köpt?

Nej, jag och hösten är väl inte riktigt kompisar förrän jag börjar få julkänslor. Bara idag kändes det som om temperaturen sjönk 10 grader bara för att jag hade min första skoldag. Ja kalla det placebo men kallt var det! Så nu sitter jag här i mitt kök och tänker börja älska hösten, frågan är bara hur. Slog mig precis att jag kanske borde fortsätta jogga och hålla kvar lite i sommarkänlsorna samtidigt som man sakta märker förändringarna i naturen...ja får testa det! Frågan är bara om Johanna vill ut och jogga med mig...??

Måste dock bara få dela med mig av ett litet moment från i sommar: Min första skörd av jordgubbar som jag har på balkongen.

Då fick de äntligen varandra. Efter mer än 20 år tillsammans slog min bror slag i saken och friade till sin Veronica (numera fru). Dagen var helt fantastiskt och kärleken bara låg i luften. Har nog aldrig sett min bror och Veronica pussas så mycket som de gjore i lördags. Trots att vädret var skit verkade det inte beskymmra någon speciellt mycket, regn på bröllopsdagen betyder som sagt ett lyckligt äktenskap och det är vi nog alla övertygade om att de kommer bli just lyckliga.

Hela dagen började ock på ett helt annat sätt. Tidigt på morgonen åskade det och när jag vaknae kändes det som om jag inte sovit länge eller särskilt djupt. Helt plötsligt tickade klockan på och 2 timmar att fixa smink, hår och klä sig kändes alldeles för kort (trots att det i vanliga fall är gott om tid). Där stod jag med två locktänger och fixade min syster och min brorsdotters hår, båa två lika måna om at det skulle bli bra. När de var avklarae var det min tur vilket slutade med att de två gick iväg för att kolla sitt smink. En lätt panik rann genom kroppen och jag hade ingen aning om var jag skulle börja, hur ville jag ha mitt hår? Mitt i ett litet regn av tårar kastar min syster sig över mig och fixar håret och torkar tårarna. På med klänningen och festen kunde börja.

Enligt kroatiskt och slovensk sed ska brudgummen hämta sin brud hemma hos hennes föräldrar. I en lite modifierad version kom brudgummen hem till deras hem och hämtade bruden. Festen var redan i full gång och maten kom fram. Där står jag med ett glas cider i handen och kameran i andra handen för att fota brudparet för första gången tillsammans. När jag ska lägga ner kameran i sitt foral händer det som inte får hända innan man tagit sig igenom vigseln och helst båe förrätt och varmrätt, jag spiller över HELA klänningen. PANIK! Jag baar väner mig om går mot toaletten, möter min mamma på vägen som följer med mig in på toa. Där står vi, min mamma me en handuk i högsta hugg och jag med en hårfön i handen. Lyckat tänker jag. Efter mycket om och men torkar fläcken och blir nästan osynlig.

Iväg till kyrkan är incidenten redan glömd och hela följet av bilar tutar allt vad de kan. Minuterna innan vi ska enta kyrkan står alla nervösa och lite lätt irriterae över några myggor. Killarna går in, klockorna ringer och musiken sätts igång...nu är det strax dags. örrarna öppnas och bruden börjar genast vifta me händerna: Nej nej nej inte än det är för tidigt! Bröllopsgästerna ser lite förvirrade ut när dörrarna stängs igen och musiken fortsätter spela. Efter ett tag så går vi äntligen in igen. Väl framme vid altaret börjar jag känna hur det kliar på axlarna (kan säga att alla fick några kolonier med myggbett) och Marcus upptäcker att gylfen är öppen. Trots detta sprudlar kärleken. Vi öppnar med du är allt och gästerna börjar gråta, speciellt mamma på första raden. Ringarna växlas och brudgummen får kämpa för att få dit ringen på fingret: "Har du svullnat?", frågar han henne. (Brudens kommentar på detta efteråt var: Ja det är precis det man vill höra när man står vi altaret).

Vidare fortsätter festen långt i på natten. Bruden kidnappas och köps tillbaka, brudparet får pussas både på stol och under bordet och gästerna kastar sina lurviga i kroatiska ringdanser. Festen blev lyckad, desserten var god och en hel del vaknade säkerligen med ett lite tyngre huvud dagen efter.

Det var verkligen en fest att minnas. Ett stort tack till brudparet. Vilken inspiration ni är för alla och inte minst mig. All min lycka och kärlek till er <3

Dagen har hittills bestått av Simon and Garfunkel (60-talsmusik), budgetfixing och facebook. Är hungrig, mättar mig med tuggummi för det är för långt till kylen. Hör och häpna men det står kakor i kylen och inte ens det motiverar mig till att ta de 20 steg som behövs för att komma till kylskåpet. Tror mitt undermedvetna motstår kakorna som skydd för den eventuella mobbning och vilken tjockis jag är som Johanna och Marcus kan kläcka ur sig när de kommer tillbaka från gymmet.

Tror min kreativa/effektiva sida har tömts för ett litet tag nu. Tog nog ut lite för mycket häromdagen då jag bakade två kakor, dammsög lägenheten, skrev en låttext till ett bröllop, plockade undan och jobbade. Känns som jag blivit en sån där person som hela tiden vill höra hur duktig man är, eller handlar det om att man räcker? Duger? Tror det är därför det finns så många duktiga och flitiga kvinnor (Ja nu ska vi inte glömma männen men dock finns det mer flitiga kvinnor än män *sorry*) i min släkt, det ligger i arvsmassan att vara duktig helt enkelt.

Nej nu är jag hungrig! Men nu kom gangstrarna hem...what to do!?

Nu har lilla jag blivit sambo! Sambo...jag kan inte riktigt få in tanken för det känns fortfarande otroligt konstigt att Marcus inte kommer åka hem eftersom han redan är hemma. Lilla jag, sambo. Om det är någon gång jag känt mig stor så är det nu. Inte ens när jag jobbade på dagis kände jag mig så vuxen som jag känner mig nu. Ja det var inget man kunde tro när jag var sådär 10 år.

Nu har vi varit sambo i en vecka och efter ett liv i kartonger börjar lägenheten se ut som en lägenhet ska göra. Det enda som är kvar är alla småsaker som jag få sin perfekta plats, eller ja någonstans att vara. Och om jag får önska så skulle en djungelväxt vara på sin plats. Nu är jag väl medveten om att min senaste exotiska växt självdog och Marcus djungelblommor torkade men jag är optimistisk. Vi är ju trots allt tre som kan ta hand om en eventuell djungelblomma. Mina andra blommor lever och frodas så det står härliga till, det måste vara ett tecken på att jag ska ha en djungelblomma!

Men hur är nu sambolivet? Hittills har det varit riktigt mysigt, som att sova sked, kunna ligga och prata med Marcus varje kväll istället för i telefon, få/ge en kram när man känner för det, kolla på film tillsammans, skratta ihop, gå på kalas ihop, ja bara att kunna tiytta på Marcus och tänka att han faktiskt är min pojkvän är otroligt.

Men det är klart att det finns nackdelar också...helt plötsligt ska vi äta samma mat som inte båda gillar, ont i nacken för man sovit konstigt och mer saker. Men vad gör detta...mat löser sig, saker hittar man plats till och nackont, ja sover man sked är det kanske svårt att lösa det men massage är ju inte fel. Som talesättet brukar säga: ur allt ont kommer något gott...