Inatt drömde jag att jag och Marcus hade en flicka. Hon hade brunt lockigt hår och var sjuk eller skulle sova så jag nattade henne. Som det alltid blir i drömmar åker tiden fram och tillbaka och saker byter skepnad vilket även blev så i min dröm. Jag var sjuk eller trött och Marcus fick ta hand om våra barn. Plötsligt vaknade jag upp och blev medvetande och då hade det gått 4-5 år och plötsligt hade Marcus och jag två små söta döttrar. Det var så sjukt knas att vakna upp och känna att man inte vet vad man gjort de senaste 5 åren även om man levt. Tänk hur det måste vara för de som vaknar upp ur en koma.

Usch jag vet inte vad mitt undermedvetna vill ha sagt men en sak är ganska knas. Oftast när jag drömmer att jag och Marcus har barn har vi två flickor. En runt 3-5 år med brunt hår och väldigt många frågor och en 1-åring med lite hår på huvudet men ack så söt. Ganska sjukt om det skulle bli så. Bara framtiden kan utvisa det även om det inte blir barn på några år... En sak känns ändå ganska självklar. Är det mina framtida barn älskar jag dem redan ;)

Året var 2005. Jag hade modem var standard, lunarstorm var i högkonjunktur och sista året i 9:an hade precis börjat. På Klotterplanket frågade han med stort H om någon ville ha musik. Eftersom modem inte är känt för sin hastighet så tyckte jag det var perfekt att få musiken skickad istället för att ladda ner den själv. Att killen var snygg var dessutom ett plus. Ganska snabbt kom jag på mig själv med att detta kanske var en bluff, någon som skickade ut virus, och bestämde mig för att lära känna honom lite bättre. Jag var tydligen den enda den kvällen som inte ville ha musik. Den dagen fram var msn inte detsamma. Det var roligt att logga in. Sakta men säkert började msn bara tyckas vara kul när han var inloggad. Han lärde verkligen känna mig från insidan ut.

Interneträkningarna blev bara dyrare och dyrare. Webcamen ledde till videochattar, sen det första telefonsamtalet. Nervöst lyfte jag telefonen och undrade om jag någonsin skulle kunna få fram ett ord. Samtalet flöt på och hela kroppen fylldes av glädje. Han var verkligen underbar.

I och med distansen gick jag in utan förväntningar, försökte att inte känna. Det gick inte så bra och jag föll bara mer och mer. Skulle vi någonsin träffas i verkligheten? Jag vågade inte åka upp ensam och när mina kompisar inte kunde åka till liseberg kändes det som att det kanske inte var menat att det skulel bli vi två.

En dag kom de magiska orden: "Jag hade tänkt komma och hälsa på dig då". Han med stort H ville hälsa på MIG på sportlovet 2006. Oturligt nog hade just min skola (och bara min skola) inte lov samtidigt som alla andra så det blev inget besök. Till min lycka upptäckte jag att påsklovet inföll samtidigt som min skola skulle ha lov och lyckan blev total när han lovade att komma ner.

Första mötet. Hjärtat bankade hårt och tankarna far fram och tillbaka. "Ska jag hälsa med hand eller med kram?", "Vad ska vi göra när vi kommer hem?", "Vad ska vi äta?", tänkte jag när jag stod där inne på centralstationen med alla människor virvlandes omkring mig. Ur mängden klev han med stort H och allt annat tycktes försvinna och jag kunde inte låta bli att le. När vi väl kom fram gav han mig sen härligaste hejkram jag någonsin fått.

Hemma ville han inte titta på film och inte allt annat som jag hade hoppats på. Jag blev lite smått orolig för vad vi skulle göra, han ville ju inte göra något! Samtalet flöt på och innan vi visste ordet av var klockan 5 på morgonen.
Det tog ett par dagar innan han kysste mig. Jag trodde aldirg han skulle kyssa mig. Till slut insåg jag att jag var tvungen att ta ett litet steg och kom på idén att ge honom en kindpuss. Jag var så nervös att kindpussen blev snabb och hård, lite som misshandel. Jag ursäktade mig ganska snabbt och sa att det var bara något som jag var tvungen att göra. Han skrattade lugnt och 5 minuter senare kysste han mig på munnen. Även om det inte var sagt att det var vi då så var jag lyckligast i världen.

Under valborg kom han ner igen. Äntligen vågade jag ta steget till att kyssa honom. Den 29/4 2006 frågade jag honom om han inte kunde bli min. "Ja", svarade han. Sedan dess har det varit vi. I motgång, i medgång, i långdistans, i samboskap, i allt. Han är verkligen allt jag drömt om och ibland känner jag att jag måste nypa mig i armen för att känna att jag inte drömmer. Ibland är jag så rädd att jag ska vakna och inse att det faktiskt var en dröm.

Han är underbar på alla sätt och det finns inget bättre än att få hålla hans hand och veta att jag är hans, burra mig in i hans famn och känna mig trygg och älskad. Han är vardagsromantisk, ställa upp och älskar mig precis för den jag är. I hans ögon är jag alltid vacker.

Han med stort H heter Marcus och han är den jag vill leva med, resten av mitt liv <3


På min bal 2008




Det första halvåret 2006


2012


Första gången vi träffades 2006


2006



Valborg 2011



Nyår 2010 --> 2011


Man måste kunna bjuda på sig själv...


En svartvit kopia av denna bilden ramade jag in och gav på hans födelsedag och vår 8-månadersdag. Samma dag som han sa att han älskar mig.


Påväg att fixa pass inför första semester i kroatien 2008


Balen 2008


Dagen då han blev min och jag blev hans


2008 efter en svettigt fotbollsspel


Tröjan som jag aldrig köpte och marcus aldrig glömmer :P


På Marcus bal 2008


<3

...För jag lever inte i en drömvärld. Jag bor där.



Sometimes the happiness just strikes you. Fills you with hope and joy.
Happiness is life who fly with you not past you. It's you realising that you're living the dream...

I am LIVING

I am LOVING

Happiness is you creating life like only you can.

Why dream the dream when you can live the dream...





Jag lever i min dröm just nu. Jag har drömt, trånat och otåligt väntat på att få bo med Marcus. Nu när jag ser tillbaka på det har det gått så snabbt att jag ibland glömmer bort att jag en gång faktiskt aldrig trodde att drömmen skulle bli sann. Jag har även insett att jag är nog precis den jag vill vara (även om jag kanske hade velat vara ännu mer dansant än jag är). Trots alla motgångar, alla dåliga kommentarer och all ensamhet så känner jag att det gjort mig stark. Jag har lärt mig skilja på vän och vän. Jag har lärt mig att det finns något som heter äkta. Att vara "inne" är att sträva efter något som inte finns. Det finns inget "inne". Det finns bara olika versioner av hur man kan leva livet, olika verioner av vänskap. Att sträva efter att vara inne är som att trampa vatten. Jag har lärt mig att bra vänskap är att vara till freds med sig själv och sina vänner och inte överge dem i jakten på något som verkar vara mer attraktiv i samhällets ögon.

Och kärlek... Jag har lärt mig att kärlek är något man ska värna om men heller inte ge upp hoppet om. Kärlek är verkligen tålmodig. Den väljer sina stunder, du väljer inte dem. Jag tror på det stora, det rosa, det ömt vackra. Jag tror på kemi, ögon och synliga band. Jag tror det finns någon för alla och jag tycker verkligen att alla förtjänar kärlek. Ja, till och med Hitler (då kanske han hade varit lite snällare). För mig är kärlek inte ensidig eller har ett slut. Kärlek är evig och kommer i alla former. Kärlek är en kram, en vänlig gest, en uppskattning, en varm blick, känslor, choklad, familj, vänner, en lyckad dag, allt!

För mig är kärlek lycka. Och lycka är livet som ilar genom din kropp. Det är när du lever så som bara du kan.

Jag var cirka 4-5 år när min farmor gick bort. Även om jag inte fick möjligheten att lära känna henne har hon på något sätt fått en sån stor roll i mitt liv. Jag kan sakna henne även om jag aldrig skapade en djupare relation med henne och ibland känns det nästan som att jag kan känna hennes närvaro. Det är egentligen ganska sjukt att kan man sakna någon man knappt kände och om man blundar riktigt hårt försöka föreställa sig hur det skulle vara. Min föreställning av min farmor kommer från alla andras berättelser och det känns skönt att veta att min inre bild stämmer stark med den andra berättat för mig. Vill någonstans tro att min farmor var en sån bullfarmor, den perfekta kvinnan som är varm, hjälpsam och sann.

Jag har egentligen inte haft någon bra kontakt med någon av mina mor- och farföräldrar. Farfar gick bort innan jag kom till världen, morfar har väl sagt 2 ord till mig (vad jag själv kan minnas) men det kan ju bero på att vi inte pratade samma språk. Samma sak var det med mormor. Hon var en sån fin och snäll människa och hur mycket jag än ville förstå henne var det svårt. Även om vi inte pratade samma språk så kunde jag dock ändå se välviljan i hennes ögon och hur hon alltid bjöd oss på godis när vi hälsade på. Att hon senare drabades av alzheimers gjorde att hon glömde bort mig helt. Jag var flickan i rummet, även om hon ständigt påmindes vem jag var. Även om jag kände min mormor mest känns det hemskt att jag inte kunnat fälla mer än två tårar när hon dog, allt sa verkligen stopp. Var det ett sätt att skydda mig själv på? Alla känslor försvann liksom för ett tag. Jag glömmer aldrig heller hur min mamma knappt kunde ta sig över tröskeln där hemma utan totalt sjönk ihop av sorg när min pappa öppnade sin famn, dagen min mormor gick bort.

När mina kompisar berättar om deras mormor eller farmor så går det en känsla i kroppen av mys och lätt avundsjuka. Hade kunnat adoptera en farmor närsom, ibland känns det att jag totalt bara suger in allt min kompis farmor säger och berättar. Jag önskar också att jag fick den kontakten, att jag också hade en farmor som jag kunde sitta och plugga hos, slappna av och få råd från. Bara att höra all nostalgi om hur det var förr är helt fantastiskt. Jag skulle vilja veta hur det var på 20-talet och få relationsråd från ett helt annat perspektiv. Men ibland skulle det bara vara skönt att kunna vända sig till någon, någon som ser saker på ett annat sätt, en som lyssnar och kan förstå utan att vara ens förälder  men som ändå förstår ens föräldrar (ett tredje förälderperspektiv).

Jag vet inte varför just farmor blev den som jag känner så starkt för. Kanske ordet farmor har en alldeles speciell innebörd för mig. Kommer aldrig att glömma när jag skulle bli faster för första gången och trodde att jag skulle bli farmor. Jag blev ganska besviken när jag fick berättat att jag skulle bli faster istället. Det lät liksom inte lika bra i mina öron.

Skulle nog kunna göra ganska mycket för att få en farmor eller mormor. Det är nog tur att jag inte jobbar inom äldrevården för då hade jag haft ett helt hem av far- och morföräldrar. Den 8:e har min farmor namnsdag. Jag önskar att jag kunde gratta henne i verkligheten. Det är kanske därför jag kom och tänka på detta nu. Det svider lite i bröstet att jag aldrig kommer få veta hur det känns att ha en farmor och farfar. Inte heller mormor och morfar så som jag hade önskat.

Ni som har en farmor, farfar, mormor eller morfar kan känna er stolta. Ni förstår nog inte hur lyckligt lottade ni är och vilken tillgång ni har. Är det någon som kan ge er nya perspektvi om allt, inklusive era föräldrar så är det dem. Jag kommer alltid önska att jag kunde få det ni har, så önska aldrig bort det för en dag kanske ni inte har det mer.

Nej nu är det dags att ta itu med sig själv, eller med sin blogg. Känns som om jag går runt i ett vakum och bara tänker. så fort kag ör ensam tänker jag, känner mig skyldig om jag inte är ledsen. Tankarna sporrar mig för att se om jag pallar trycket, ibland gör jag och ibland inte.



Känner mig också lite dum. Känns som att ingen kommer förstå hur man kan vara så ledsen av en katt. Samtidigt som jag känner mig knäckt känner jag mig samtidigt stark, precis som att hennes själ stärker mig från insidan. Jag känner mig även skyldig, precis som om det jag gjort var fruktansvärt, som om jag aldrig hamnar i himlen för jag tog saken i egna händer.

Undrar om jag någonsin kommer låta ett djur komma så nära inpå mig. Kommer jag tillåta mig att knyta så starka band? En ny katt nu känns bara som ett förräderi, som om jag ersätter något gammalt. Jag vill aldrig ersätta henne. Vicky var lite som mitt barn (även om hon var äldre än mig), min gamla tant =)



Det iroinska är hur mycket jag påminns varje dag om henne. Dagen efter hennes död pratade vi om katter på jobbet och jag fick frågan om jag hade någon katt, "Ja, en" svarade jag. Det har aldrig känts konstigare och jag fick stoppa mig själv från att tänka mer trots att hela jag ville skrika ut "JAG HAR TVÅ!". I tidningarna gör de reklam för kattgodiset jag köpte till Vicky, mina vänner skaffar katter. Hade jag påminnts så mycket om hon hade levt?

Nu finns hon inte mer, hon kommer aldrig mer tillbaka och jag kan inte göra något för att ändra på det. Nu har jag bara en grav att gå till. Den påminner mig bara om hur fel det är att hon ligger där när hon borde sova i mammas blommor, utanför dörren. Hon borde sitta i fönsterkarmen och spana efter oss, i hopp om att vi öppnar förren och släpper in henne. Samtidigt måste hon ha en grav, annars är det som om hon aldrig funnits och den tanken är ännu värre...



Det känns konstigt...igår var första dagen jag inte var ledsen. Håller jag på att glömma henne nu? Kommer det vara som om hon aldrig funnits. Den tanken skrämmer mig. Jag saknar henne vare dag. Inne i mig förs ett krig mellan tankarna på min underbara katt, alla bilder från sista dagen och tankarna på framtiden och hur underbar nästa helg kommer bli. Drömmar som går i kras och drömmar som går i uppfyllelse.

Vicky, jag väntar bara på att du ska komma tillbaka...allt som är vitt i trädgården får mig att vrida på huvudet i all hast, hoppandes på att det ör du som kommer springandes och vill ha mat. Jo, det är konstigt. Vill att du ska vara här.



Önskar att jag skämmde bort dig ännu mer. Önskar att jag kelade med dig varje dag, lät dig sova inomhus i mitt rum, byggde det söta huset till er tidigare. Nu gapar ena hålet tomt och vi har en matskål för mycket. Vad konstigt allt känns. Jag är stark och svag på samma gång. Jag saknar dig samtidigt som jag vet att det kanske är bäst så, även om jag ALDRIG egentligen kommer tycka det och minst av allt erkänna det. Hur kan det vara bäst så? Du fick dö, hur kan det vara bra? När är det någonsin bra!?

Det enda jag kan göra nu är att minnas dig, fokusera och sörja dig ibland. Att se dig dö var en av de mest fruktansvärda situationer jag varit med om. Jag fick kämpa för att hålla inne tårarna och från att hejda veterinären, samtidigt som jag häpnades över mina föräldrarns djupa tårar. Tänk att de saknar dig med. Du berörde oss alla. Det gör du fortfarande och jag tror aldrig att det kommer finnas någon som du. Jag älskar dig <3

Jag har en väldigt konstig fason för mig när jag går i trappor. Ibland får jag för mig att jag ska ramla och slå mig själv (vilket jag med min livliga fantasi kan bildligt se framför mig). Dett ahar resulterat i att jag blir hjulbent som en raggare varje gång jag ska ner för trappan. Ja även om jag vet att jag inte kommer ramla är det som att min kropp aktiverar ett förebyggandeskydd genom att göra mig så hjulbent det bara går...

Har ni också sådant för er, eller är jag bara sjukt speciell?? (och nej jag är inte hjulbent på heltid, snarare tvärtom)

Har även en annan fason för mig men den tror jag inte jag är ensam om att göra. Varje gång jag dansar utan musik gör jag ljudeffekter till mina steg. Det swishar och bammar osv osv....

Ja säg vad ni vill men jag är en riktig fasonare men är vi inte alla det? Hur många sminkar sig med öppen mun tex, eller måste inspektera en bänk innan man sätter sig. Yes I'm not the only one!

Vilken är då den vanligaste fasonen? Sjunga i duschen kanske??

Jag:

Älskar: morgonen, sommaren, ballerinaskor, mys med Marcus, pannkakor, pyssla, dansa, vara, lycka.
Hatar: Förutom krig, våldtäktsmän, snuskgubbar (ja ni fattar) så gillar jag inte mansgrisar, oengagerade människor, småkryp, trångsynthet.
Skulle vilja: Heja på Jon så han hyr Marcus lägenhet så Marcus flyttar in, hitta det perfekta soffbordet, dansa ännu mer, vinna på triss (ja vem vill inte det), vara riktigt smart med fotografiskt minne, resa, skaffa ett fadderbarn eller varför inte djur.
Förstår inte: Varför min datamus är knäpp ibland, varför viloläget (inte vila) har försvunnit från datorn, hur det blivit ett hål i mitt linne, vad mina grannar gör hela dagarna.
Drömmer om: att äga en forever21 butik, att få vara med Marcus varenda dag, en egen söderhavsö, en stor garderob med skor.
Om jag skulle byta hobby skulle jag vara/göra: Definitivt skejta eller vara bergsklättrare.
Har vänner som består av: En salig blandning av killar och tjejer, så olika att folk undrar hur vi får ihop vårt gäng, men det är mångfalden som gör det så sweet.
Skulle egentligen bli: inredningsarkitekt, vetrinär, stylist, ja en gång i tiden var till och med hästskötare ett alternativ.
Är ganska dålig på: att räkna i huvudet, höra av mig, göra klart saker (släktdrag)
Gråter alltid: till film (en gripande film får tårarna att rinna), när jag är arg, när jag ska säga hejdå och ska åka bort (gansko oberoende vem jag säger hejdå till).
Är en riktig: Tv-nörd, förr var det tv 4 nu är det MTV, datanörd.
Är mest trött på: Att jag inte kommer upp på morgonen, att läsa kurslitteratur (ja nästan allt som har med läsa att göra för tillfället).
Föredrar att titta på: allt som har med komedi att göra (svart, romantisk, action m.m.) eller riktigt onödiga realityserier eller serier, nyaste favoriten "My life as Liz".
Känner att jag: suttit allt för länge i soffan och borde ta mig ut och handla en present till Kicki.
Längtar efter: Våren, sommarn, solen, när man kan gå barfota eller i ballerina, ha tunna jackor och fina klänningar.


That's about it people, veckans lördagsgodis! Tjingeling!

Jag vet inte vad det är med mig idag, jag har ingen talförmåga alls! Bara svamlar en massa ord som inte är sammanhängande. Fikade precis med Sophie och när hon väntade på mjölken svamlade jag en massa om att hon vänta på té, saft och gick fram o tillbaka....killen som stod bredvid måste trott att jag var rent ut sagt dum i huvet! Men så är det väl med mig som person, ibland får man nog känslan av att jag inte har alla hemma...hur ont det än är att säga det så är det nog så...eller att jag är lite småkorkad, vilket jag VET att mina kompisar säkert tänker....men de tänker nog mer i termer som: "Ohh Stackars Emy hon är så korkad, vad sött"....

Som sagt, det är inte helt fel när jag säger att första intrycket man får av mig är en söt och tyst tjej, sen öppnar jag munnen (med eller utan talförmåga) och man får liksom HELA Emily över sig...typ som när du är sugen på glass men du får lite för mycket än du kan hantera...har en tjej kompis till mig som sagt att jag ser så snäll och oskyldigut tills det att jag öppnar munnen, vet inte om hon syftade på mina snuskiga skämt/kommentarer eller rent allmänt... Jag vet i alla fall en som kan hålla med på dessa punkter och det är ingen hemlighet att det är min pojkvän, men som sagt, han vet hur man hanterar det...


Sååååå söt och oskyldig, eller??