Igår firade jag de två största kärlekarna i mitt liv. igår var det internationella dansdagen vilket bara är så härligt att det finns en sådan dag och sen firade Marcus och jag 7 år tillsammans. Det är ganska sjukt att man efter 7 år fortfarande kan känna att man saknar en person även om han ligger bredvid mig, att en kyss är allt men ändå inte nog, att han är det, kärleken. Tänk att killen som ville ge musik på Lunarstorm en gång i tiden nu är min sambo. Känslan är häftig.

Jag vet att de säger att 7-årskrisen ska komma men vem bryr sig. Låt den komma för jag tänker då gå där vinnande ifrån med min Marcus i handen. Finare än honom kan men inte vara :)