Jag älskar dig
Är ett ord som vi alla hört eller kommer höra många gånger i livet. Vi alla kommer använda det någon gång. Det kan vara till en förälder, en pojk-/flickvän, eller till ett husdjus. Det finns ju så många olika sätt att älska på, kärlek kan göra oss galna, kan få oss att varken kunna äta, sova eller tänka. Många gånger kan kärlek sätta stopp för saker och ting. En del ger upp hela sitt liv för att vara med den enda personen som på något sätt gör att allt annat känns så obetydligt om man inte kan dela det med han eller hon, inget blir meningsfullt utan denna person.
Men kärlek kan också kännas väldigt orättvist, och speciellt orden "Jag älskar dig". För många är det alldeles för stort för att förstå, och vissa menar att det tar tid att känna en sådan typ av kärlek. Ja det är orättvisst! Varför tar det vissa flera år, medan det tar 1 vecka för andra att älska? Är den sistnämnda kärleken verkligen äkta? Kan man verkligen säga de där tre orden som betyder allt, som alltid kommer bli den största bekräftelsen i världen, efter en vecka?
De äldre säger att unga inte vet vad kärlek är. En del drömmer om det hela livet och kommer ändå aldrig helt säkert veta. De som säger "Jag vet inte om det var kärlek, jag var så ung", kanske helt enkelt gått in i ett livförhållande på andra premisser än kärlek, eller kan det de kände verkligen bäras upp av de tre orden? Hur kan någon annan än en själv dömma om det du har är kärlek eller ej? Varför är det lättare för äldre att säga jag älskar dig medan det inte är okej för tonåringar? Och spelar det någon roll om man givit sig själv till någon innan man sa dem att man älskar? Är man mer säker för att man haft sex?
Ja, visst känns det lite orättvisst? Här drömmer vi om kärlek vid första ögonkastet, men älskar tydligen inte förrän efter flera år. Men visst känns det även naivt att säga jag älskar dig när du inte verkligen känner personen. Behöver man verkligen känna en person helt innan vi kan säga att vi älskar dem? Kanske är detta vad kärlek handlar om, när du kan dela allt med en person och redan innan veta hur han eller hon kommer reagera, att vad du än säger kommer du vara älskad ändå. Är det kärlek, eller bara riktig vänskap?
Var hamnar nå nykär, förälskad och kär i detta sammanhang? Spelar dessa faktorer av hur kär man är någon roll för när man kan säga "Jag älskar dig"? Vem sätter alla dessa regler? Den viktigaste frågan är dock, vem passar bättre att sätta dessa än en själv?
Vem kan säga till mig det är fel att älska nu?
Vad är Lolita??
Tittade precis på ett av inläggen som kommer upp på blogg.se startsida. En av dessa inläggen berättar en tjej om en lolitapicknick hon varit på. Nu har jag bara en liten tini tiny fråga: Vad ÄR lolita?! Av bilderna att dömma fattar jag lite, men det känns ändå väldigt förvirrande. Är detta en blandning av Emo och fjortis korsat med 1700-tal? Och så har jag en annan fråga...hur länge har detta varit poppis och hur poppis är det?? Okej det var kanske två frågor men som sagt, I'm a bit confused!
Googlar faktiskt på det i skrivande stund. Vad jag hittills kommit fram till är att Lolita är både en blogg och en film. Hittade även olika defenitioner på wikipedia, följande:
Lolita kan syfta på
- Lolita (roman), en roman av Vladimir Nabokov
- Lolita (artist)
- Lolita (film, 1962), en amerikansk film av Stanley Kubrick
- Lolita (film, 1997) , en fransk-amerikansk film av Adrian Lyne
- Lolita (term), en i pornografi en förförisk, till synes mycket ung flicka
- Lolita (subkultur), en japansk subkultur och modestil
- Lolita Davidovich, en kanadensisk skådespelerska
- Lolita Pop, svensk popgrupp
- Moi... Lolita, fransk sång sjungen av Alizée
Jag tippar på att det är en japansk modestil. Det känns liet mer passande på en picknick vid Drottningsholms slott. Gogglade lite till och jag kan faktiskt säga att vissa klänningar är väldigt söta och flickiga/dockiga. Kan man hjälpa att man gillar dockiga kläder??
Spagettikonst
George Clooney
Vem skulle kunna tro att denna killen skulle bli en av Hollywoods hetaste?? Ja kanske vi inte ska dömma efter utseende trots allt!
Massa babbel om positiv
Min pappa sa en gång att jag var inbillningsmästaren. Tro mig det är jag verkligen. Men varför använder jag den aldrig till något bra?? Seriöst, de säger ju att hjärnans tankekraft är så utomjordiskt kraftfull att den kan utföra mirakel. Varförgör vi inte detta då?? Det borde ju göra att vi är mer positiva, så varför är människan så negativ? Är det hjärnans sätt att förhindra att bli utnyttjad för minsta lilla?? Njaa kanske inte...
Jag försöker alltid vara positiv och titta på bra saker om människor men det är inte svårt när man bor med jordens lite mer pessimistiska folkslag. Seriöst, jag tror att om man försöker tänka en positiv tanke varje dag och inte bara tänka densnabbt utan verkligen registrera att man tänker något bra, så tror jag verkligen att man bli lite gladare. Vi får väl se om dagens glada dyker upp här senare...min dagens ska nog vara detta. Om min farbror och arbetskamrat båda vunnit stort på triss, ja då ska jag det också! Nej jag ska minsann ta och köpa en triss idag! (Och kom ihåg att om ni också gör det, försök se det som att triss erbjuder spänning, vinst är bara bonus)
Varför ska allt vara så petnoga?!
Jag säger bara vissa människor! Idag var jag och pappa på media markt för att vi skulle hämta min ipod, som arit på lagning. Eftersom vi lämnade in bilen på morgonen så var vi bland de första kunderna vid öppningen. Där står vi mellan två killar och en man i medleåldern och jag är en av de första på mion sida av dörren som kommer in i varuhuset. Väl påväg mot informationen fick jag ögonkontakt med killen som hade hand om det där med garanti och reparation. Eftersom det inte var något folk (och jag trodde jag var den enda) så tänkte jag att det var väl lite onödigt att slösa på moder naturs resurser och ta en nummerlapp, så jag får direkt fram till killen i kassan, ger honom min lapp ch säger att jag ska hämta min ipod.
Jag hinner knappt säga ordet Ipod förrän kvinnan bakom mig (som tog en kölapp när hon såg att jag gick först till kassan) säger, var det inte nummer 1 först?? Trodde seriöst att jag trodde jag skulle få spel på kvinnan, men istället bet jag ihop och bara ja men gå före då! Jag menar, var hon tvungen att ens säga det, det var inte mycket folk så vad hade det gjort om hon hade låtit mig gå först (eftersom jag faktiskt kom först!)...
Nej det är samma sak som den mamman inne på gamestore som handlade ett spel. När expediten sa priset sa hon: är det inte en kronas rabatt på det? Seriöst, en krona vad är det att ens kommentera?! Eller när expiditen i samma affär sa till en annan kund: Ja denna är med sladd men den andra är wireless...som om ordet trådlös är ett svårt ord att förstå. Det kanske låter bättre men åter igen, helt onödigt!
Så varför måste vi kommentera saker som vi vet inte gör någon nytta eler någon glad. Ni vet sådana meningar som man bara leker sig duktig av eller gör av principsak. iI vissa stunder kan jag förstå att rätt ska vara rätt, jag ska inte sticka under stolen med att jag också leker fröken duktig ibland, men seriöst...om rätt nu ska vara rätt så hade kvinnan inte ens påpekat att hon hade lapp nummer 1, eftersom hon såg att jag kom först. Men tydligen måste vi hela tiden racea till närmaste kölappsautomat...ska köpa en och ha hemma, så kan ju mina framtida barn få lära sig spelreglarena (eftersom ingen sagt dem till mig)
Försök aldrig uppnå ideal...
...när det gäller män. har tänkt lite på alla de saker män vill att vi kvinnor ska vara. Vi ska:
Alltid ställa upp men samtidigt vara svårflörtade
Vi ska ha bra självförtroende, men bara om kroppen är lika bra
Vi ska vara smala, men inte för smala, gärna röv och bröst
Vi ska ha egna åsikter, men vi ska hålla dem för oss själva, annars blir vi så kallade "tjatiga"
Vi ska vilja ha alla sorters sex, men vi ska inte vara slampiga
Vi ska vara erfarna med oskulder
Vi ska vara blondiner, men bete oss som brunetter
Okej så här tänker inte alla killar såklart, detta är lite ytlighetsprincipen...men det jag vill få fram är att det är inte lönt att försöka anpassa oss till hur vi ska vara för det är så motsägelsefullt...med andra ord en omöjligt satisfaction! Så alla unga tjejer som nu försöker impa på er kille eller vill gå ner lite i vikt för då kanske han älskar dig mer...dumpa killen om han gör så, skaffa dig ett helt hus med självförtroende och lär dig själv vad det är du tycker om dig själv...
You go girl(s)!
P.s Kom ihåg att samma sak gäller dig som tjej, nrä det handlar om din kille...för let's face it, vi har också omöjloiga ideal...varför tror ni vi fortfarande gör filmroller som är långtidssinglar för att de letar efter mr perfect och så visar det sig att personen de älskar är den söta killen med de sunkiga sockarna som har en tendens att pilla sig i näsan(eller vad det nu kan vara) då och då?
Nått att tänka på!
Singelbeteende
Har ni tänkt på att det finns saker vi älskar att göra men som blir absolut pinsamt eller ganska udda när någon ser en eller kommer på en. Några av mina sådana saker (för att vara lite personlig) är till exempel ego-bilder, vem gillar inte att ta dem? Hur många undrar inte varför man putar med läpparna som en fjortis? Några andra är sjunga i duschen (fast jag egentligen i smyg försöker hitta en bra låt som skulle passa till idolaudition), att jag fortfarande hoppar som ett barn inombords för att jag fått en chokladkalender, eller det faktum att jag tittar på dubbade Hannah Montana för att jag tycker det är extremt kul. Visste det är kul men det är inte lika kul att fråga om man får titta på Hannah Montana på en annans tv, eller bli dömd för ytlighet för ens ego-bilder.
Carrie Bradshaw, vår allas älsklingsskribent, skrev en gång om singelbeteende. Ni vet, saker vi gör när vi är singlar men som försvinner så fort vi träffar "the one". Jag skulle snarare säga att när någon känner oss riktigt bra så vet de allt detta. Det är bara de man verkligen älskar som man släpper in på skinnet. Marcus har till exempel sagt att jag egentligen är en 12-åring, men att jag är hans lilla barnunge. Trevligt, pinsamt men otroligt tryggt. Han kan ju mobba mig på ett sätt som bara han kan, jag har ju samma hållhakar på honom...så istället för singelbeteende skulle jag vilja kalla det för hemlighetsbeteende, frö det är lite så det är. Vi gör det i hemlighet och endast för en liten välvald grupp av människor som vi vet inte kommer tro vi är födda på Mars. Eller njaa kanske för stunden men de älskar oss ändå!
Ko och Ko
Jag äter alltid müsli och frukt på morgonen tillsammans med skånemejeriets filmmjölk. För mig är filmjölk likadan var man än äter den men jag kunde inte haft mer fel. I två dagar nu har jag ätit Arlas filmjölk och den är sjukt annorlunda. När jag hällde filen i tallriken trodde jag att den var gammal för att den var så lös, nästan som mjölk, inte alls som skånemejeriets där den inte är lös förrän den är gammal.
Med andra ord, det är skillnad på ko och skånsk ko, deprimerad ko och glad ko! Då ska ni se riktigt glada kor, för ekologiskt filmjölk är lika krämig som vaniljyogurt, och den yogurten är också från skånemejeriet! Så Arla i all ära men det är bara ett företag som kan göra äkta vara: Skånemejerier! Och detta är inte för att låta patriotisk eller så men det år så det är =) Synd att bara att Sydsverige får uppleva detta fenomen av glada kor!
Fast ni ska inte vara ledsna för skånemejeriets ekologiska filmjölk kommer faktiskt från en gård i Hjo, i västergötland. Med andra ord växer frågan, varför kan inte Arla göra filmjölk??
Unga mödrar...
Idag såg jag en intervju i Malous program "Efter 10" om en kille som födes som flicka men vid fyra års ålder insåg att han var en pojke. I intervjun berättade bland annat mamman om de fördomar som hon möttes av som förälder. Mamman fick barn som ung och hon berättade att det finns många fördomar att vara just ung mamma, man måste vara perfekt.
Just den meningen fick mig att fundera lite. Vem är det som sätter alla dessa förutfattade meningar om vad man som ung inte klarar av och speciellt som förälder? För tänk efter, visst är det lite konstigt. Generationen innan oss, våra föräldrar, en hel del, inte alla men många gifte sig, flyttade ihop och fick barn innan 25 och definitivt innan 30! Idag ser det helt annorlunda ut, det är nästan ovanligt att man skaffar barn innan 25. Eftersom det inte finns ett riktigt mellanting så måste tankarna om unga mödrar ligga hos våra föräldrar, generationen innan oss. Men visst känns det lite konstigt att de som själva gifte sig och fick barn i unga år, är dem som "sätter mallarna" för när man är lämplig. Fast egentligen, vad är lämpligt?
För att det inte ska ske några missförstånd så vill jag försäkra er om att detta är mina tankar och tolkningar. Dessutom är jag mycket väl medveten om att det inte alls behöver vara som det är, det är baar en teori jag har...men visst är det lite lustigt att det inte var så längesedan man väntade med att flytta ihop tills man gifte sig och sedan skaffade barn. Är det vad generationen innan oss kallar för "att vara ung och dum"?
Hej
Hej jag heter Emily och jag snygg..
Jag är en klagig bitch
Alla har vi bra och dåliga sidor och just nu har jag ett stort behov av att bikta mig om en av mina dåliga sidor. Jag har lärt mig att man alltid ska framstå som bra och inte prata ner sig i sådant man är mindre bra i, som jag tex ibland gör och påpekar att jag bara är "halvbra". Men just nu handlar det endast om att få ut min sida på papper, för då kanske jag kan skapa mig lite distans till min mest onödiga sida, för JA den är ganska ironisk och onödig.
Ibland älskar jag mig själv för att jag att jag försöker se saker ur en positiv vinkel och jag önskar verkligen att jag kan leva livet ut med det. Men så kommer vi till den andra sidan på myntet, vem orkar vara positiv hela tiden? Ja jag undrar jag...men vem vill inte vara det? Jag har en oförmåga att ibland vara OTROLIGT klagig av mig. Ja, som ibland, när jag bestämt mig att jag ska ömka och inget är bra så blir det så. Jag kan vara så OTROLIGT sur för egentligen ingenting och kan kasta ur mig kommentarer, som jag verkligen får äta upp ibland. Egentligen är det ganska ironiskt att man kan klaga på småsaker som att någon inte har tillräckligt med kläder! Jag tänker såhär till det utlåtandet: Men herregud Emily! Låt människan vara ifred visst en ny tröja då och då men vad ditt problem!?
Inte för att försöka göra sig oskyldig men jag tror verkligen att min uppfostran har en stooor påverkan på min klagighet. Ni som varit hemma hos mig och kommit "lite mer in på skinnet" (endast metaforiskt) förstår vad jag pratar om. Om man lever i ett ganska pessimistiskt klimat så blir det svårt att alltid vara helt klagofri. Grejen är ju att desto mer någon stör sig på hur den andre tex äter (dvs ju mer onödiga negativa kommentarer/klagomål) desto mer påverkas jag och på så sätt blir mina egna klagomål mer oviktiga.
Nej fy skäms på mig! Borde namnge min klagiga bitch så att någon kan påpeka att hon kommit fram. Gud jag låter som en schizofren människa! Det är inte på det sättet det är, jag lovar. Ville mer bara få lite distans till mig själv så jag faktiskt kan se hur otroligt löjlig jag kan vara ibland och se mig själv ur ett annat perspektiv. Fast om jag tänker efter, kan vi inte alla vara det?
Designgym
Varje dag tar jag bussen och tåget in till skolan och åker alltid förbi ett gym. Detta är dock inget vanigt gym för det är nämnligen ett designgym. Min fråga är ju då: Vad är skillnaden? Okej jag fattar att det står klart och tydligt DESIGN men ändå, är det verkligen nödvändigt. Ska vi sätta klasskillnader på gymmen nu med? Lite knasigt, ett designgym liksom? Aja, ska inte skriva så mycket om det men ni får gärna dela med er om vad ni tycker...behöver vi designgym och motiverar de oss mer eller är detta bara en onödig "lyx" eller ett trick för att locka kunder?
P.s Det handlar inte om ett snyggt arkitekthus...
Bh för män, ja eller nej?
Ja nu är den här, jag pratar om BH:n för män! Visst låter det märkligt men kanske inte lika chockerande är, att det är en affärsidé från Japan. Det är underklädesföretaget Wishroom, som säljer just BH för män under namnet "man bra" och tydligen ska försäljningen ha gått riktigt bra, bland de Japanska affärsmännen, främst i Tokyo. Vi får väl se hur långt utanför Japans gränser detta omtalade plagg når, men enligt min egen synpunkt känns den ganska onödig och väldigt avtändande. Vad tycker du själv, man bra, ja eller nej?
Fjortisbloggarna
Ja, var är världen påväg? Jag kollade precis in topplistan av de mest lästa bloggarna här på blogg.se och upptäckte två nya tjejer som tagit sig in i listan, båda två är bästa vänner och fjortisar! Det behöver inte vara något fel med att vara fjortis men det får mig ändå att börja undra, sen när började vi se upp till småtjejer, som är översminkade och hårt blonderade? Nu ska vi inte ens tala om uringningar och språk!
Jag kan förstå varför folk ser upp till Kenza, fjortis eller ej, det är en tjej med fötterna på jorden. Modell och mtv-jobb är bara två kriterier, som gör henne lite mer extraavagant än de andra. Jag kan förstå varför man ser upp till henne och läser hennes blogg, men jag hoppas ni förstår jad jag vill få fram. Min blogg må vara den tråkigaste och mest irreleventa på jorden, men jag kan ändå inte förstå vad som gör en fjortis intressant?
Och nej jag är inte avundsjuk för att de har så många besökare. Det är inte antalet besökare som bloggen, det är kontentan.
Barbie vs Bratz
Hyllad eller hatad, Ingen leksak har varit så omtalande som Barbie. Alla har vi haft en, och om jag får säga det själv var det min mest älskade leksak, under min uppväxt. Vem var inte fascinerad av det vackra långa hårsvallet, blond som brunt, och de vackra kläderna, vare sig det var balklänningar eller beachwear. Aldrig under min uppväxt funderade jag på Barbies smala midjemått eller hur vidare verklighetstrogen hennes kropp var. Ändå tycks detta vara det som gjort henne så omtalad.
Pga av hennes utseende har Barbie bannlysts i många länder och den stora kritiken på midjemåttet har lett till att den ändrats för att "passa bättre in" på verkligheten. Många har även påpekat Barbies egna "liv", som hänsynslöst. Ändå vill jag påpeka att Barbie endast haft 2 män, vilket gör henne modern på 2 sätt: 1. Hon lever heller inte i det "perfekta" förhållandet utan även hon genomgått en skilsmässa (därmed inte pekar på den perfekta kärnfamiljen där man bara gifter sig en gång rikt). 2. Hon har haft 2 män i sitt liv, vilket inte gör henne till någon slampa.
Jag kan dock förstå en sak och det är, att det under min uppväxt nästan bara fanns blonda Baribedockor (jag hade även en och annan brunett). Detta är dock något som Barbies skapare tagit fasta på och nu finns barbie i olika hår/hudfärger. Trots detta verkar folk fortfarande vara fixerade vid en enda sak: kroppsbyggnaden/midjemåttet.
Nu kommer den knasiga biten. På senare år har Barbie fått en stor konkurrent, nämnligen Bratz. Denna fula docka har snabbt blivit populär bland småtjejer. Det knasiga här att dessa har en mindre verklighetstrogen kropp än Barbie. För det första har de långa ben men stora stövlar och oftast korta minikjolar på en minimidja. Inte nog detta har de ett väldigt stort huvud, en bitchig look med stora översminkade läppar och ögon, samt den minsta näsan.
Om vi pratar om verklighetsideal ligger Barbie MYCKET bättre till än Bratz. Ändå har jag inte hört någon kritik kring Bratz mer än att de är fula. Själv måste jag säga att de känns trashiga (och det är min egen åsikt, alla har vi olika). Dock tycks de gå in hos unga flickor, vilket man kan se bara av att titta i en BR-katalog. Medan Bratz har 2 sidor upplägg har Barbie bara en halv. Är det så att Barbie är påväg ut? Är Bratz påväg att bli det nya hippa Barbie?
Jag hoppas verkligen inte det, men som sagt det är inte vi som avgör. Om vi nu ser tillbaka i Barbies historia, är det inte värt att ta tillbaka kritiken och dra fram henne mer i rampljuset. Vilken docka vill du att din unge ska se upp till? Vilket det än må vara anser jag att barn inte tittar så noga på sina dockor att de påverkas negativt av dem. De har många fler att se upp till som sin mamma, pappa och sina syskon. Jag skulel vilja påstå att den mesta kroppsfixeringen inte ligger i dockornas kroppsbyggnad, utan i allt annat runt omkring. Jag menar reklamafficher, reklam på tv och mycket av fixeringen ligger i hur människorna i ens närhet ser på sinas kroppar.
Om vi nu ändå ska låta våra barn ha sina ideal, vem vill du att dina barn ska se upp till: Barbie eller Bratz?
Hur än framtiden bär av hyllar jag Barbie. Bara för att gamla tanter inte tål att dockor inte blir gamla.
Självkänsla tack!
Vad är självkänsla och hur får man det?
Jag vet inte hur många gånger jag har fått se mig omkring för det är ungefär så snabbt min självkänsla försvinner ibland. Jag vet inte vad det är för fel på mig men ibland känns det som att man inte räcker till. Tänka glada tankar hjälper inte och det spelar ingen roll hur många som försöker intala en att man är bra, så länge man själv inte tror på det. Ibland undrar jag om jag över huvud taget syns? Ja visst syns jag, men på vilket sätt då? Som den lätt pessimistiska med de torra ökenskämten och de små dissarna, sådär lätt bitter? Eller kanske som den högljuda och optimisktiska personen som ingen orkar eller vill lyssna på? Det spelar nog ingen roll på vilket humör jag är, jag passar nog inte riktigt in alltid. Ibland bara finns jag, men ingen ser mig eller så finns jag så mycket att alla önskar att de inte såg mig. Vacker är man i betraktarens ögon men hur kan man vara vacker om man inte känner det själv? Det värsta är de dagar då man har självkänsla och tycker man är vacker, men då man senare blir överträffad och upptäcker att självkänslan har överskattats grovt. Men klubbar ner sig själv.
Hur ska jag kunna hitta mig själv när jag bara nedervärderra mig själv?
Någon sa en gång till mig: Du är en person som trycker ner andra för att må bra själv. Den personen vet nog inte hur fel man kan ha. Om jag skulle trycka för att må bra,då skulle jag inte neder- och undervärdera mig själv så mycket som jag gör. Visst bara de som mår dåligt trycker, men de tänker inte tanken på att övervärdera någon annan än en själv. Jag under värderar mig för att jag övervärderar andra istället för att se lika. Det är som att man ursäktar till sig själv, för att man i sina egna ögon är värd lite. Var tog den självkänslan vägen, den som fanns här för bara en dag sedan?
Kanske är undervärdering ett sätt att försöka hitta sig själv, ett nytt sätt att hitta en sund värdering på sig själv. Kanske det är det som kallas självkänsla?
ÄT MER FRUKT!
Idag fick jag höra att om man äter minst 5 olika frukter om dagen, kan man förlänga sitt liv med 14 år! Visst kanske det låter helt otroligt och kanske lite för bra för att vara sant men läkaren, som bekräftade detta menade på att det är bevisat i olika studier. Om jag tänker efter så säger de att en apelsin, äpple eller vad det nu må vara håller oss borta från doktorn, tänk dig då vilka underverk hela fruktberg gör! Jag kommer kanske inte att proppa i mig 5 frukter per dag direkt, känner jag mig själv så kommer det bara hålla i en vecka. Dock har jag bestämt mig för att göra det till vana, att äta minst 1 frukt om dagen, slutligen kan man öka då man gjort det till en vana. När jag tänker efter är frukt ganska underskattat idag, det ligger där på grönsaksavdelningen och ser inbjudande ut men det är sällan, som någon verkligen tänker "Idag ska jag äta äpple". Bestämmer man sig äntligen för att köpa hem frukt, brukar det stå där hemma på bordet, tills de möglat till oigenkänlighet. Tråkigt men sant. Men nu har jag bestämt mig för att ändra på saken, ÄT MER FRUKT är ledorden. Istället för att hitta ungdommens källa i dyra krämer, som ändå inte stoppar åldrandet kanske du ska prova en ny metod, FRUKT!
P.s granatäpple och guava är de absoluta superfrukterna som gör underverk, bla sänker de kolesterolet.
Step up!
Jag har upptäckt att vi har kommit in i en dålig fas. Alla mår på något sätt dåligt och jag ska inte sticka under stolen med att jag självömkar lite för att jag är sjuk just nu. Alla har vi våra problem och på något sätt har vi lyckats att förtränga det, som gör oss glada, genom att bara fokusera på det som är dålig. Om vi har en dålig tanke och sedan efter 2 veckor har den igen, tänker vi oftast "Det var inte så länge sedan jag mådde eller tänkte såhär senast", istället borde vi tänka att vi mått bra och klarat oss 2 veckor utan dessa tankar. Vi lägger så mycket negativ fokus kring en dålig dag pga en dålig tanke när vi kunde fått 2 veckor av positivitet, som bara pumpar oss med livsglädje. Jag vet att det är svårt att se ljuset i en tunnel som i det ögonblicket känns kolsvart men det gäller att hitta den grej, person eller händelse som gör oss glada. Vad mår du bra av? och vad gjorde dig glad från början och höll dig från dina tankar de senaste 2 veckorna?
Det gäller att hitta sin egen grej, gör något du aldrig vågat, prova på nya saker! Om du blir glad av att dansa sätt på musiken å gögsta volym och skaka rumpan tills du får kramp! Hoppa fallskärm eller prova något nytt i sängen med din partner, kanske något du inte provar än! Jag säger inte att du ska spela in en hel porrfilm bara för att det är något du inte testat, man ska självklart känna sig bekväm. Det jag menar är att du ska få ut något bra av det du gör! Hitta din grej, inspirera dig och fall som en fura i det du gör. Om det nu innebär att du måste dansa sala naken eller tömma hela kylskåpet bara för att hitta din nya matlagningsrätt så gör det! det viktigaste är att ta steget och våga!
Det jag vill med detta är att inspirera mina vänner eller vem som än må läsa min blogg! För något vecka sedan grät jag för att det kändes som om alla levde sina liv och hittade sin grej utom mig. Vad jag insåg var att jag faktiskt lever mitt liv och att jag inspirerar andra. Jag gör det genom att lyssna och försöka vara där för mina vänner och min underbara pojkvän. Han, dom och min familj är solen i mitt liv. Marcus får mig att le även när jag är om surast, min syster ja hela min familj får mig att tänka rätt och känna samhörighet som ingen annan och mina vänner de får mig att känna stöd och stolthet. Nu vill jag ge tillbak. Jag jag vill att alla ska step up! Hitta din grej och gör det! Låt ingen trycka ner dig och ta inte allt på allvar. Det är okej att vara ledsen bara man kommer ihåg att fokusera på det som gör en glad. Drömmar är till för att drömmas, och som min gamla spansklärare sa en gång:
"Sikta mot månen, för skulle du missa hamnar du bland stjärnorna"
Glöm aldrig detta och tvivla ej på dig själv...jag tror på dig
Satisfied??
Parkskolan får ingen bal!
Kicki och jag har varit kompisar sedan dagis och har alltid hållit ihop, även om vägen varit lång. Umgås vi inte, så hörs vi i all fall av i telefon. För någon vecka sedan berättade hon att hennes skola (parkskolan) inte ska ha någon studentbal. Min första tanke var: varför? Ofta handlar det om att skolan inte har nog med resurser i kassan, som gör att det inte blir av, me om jag tänker efter så brukar de flesta elever få betala för att gå på sin bal. Min studentbal var i och för sig gratis men så var vi också bara 150 elever, skulle utomstående följa med så fick de betala 500 kr. Kicki konfronterade sin rektor, som ludigt svarade: alla kommer inte komma, det är dyrt och vi måste fixa transporter. Kicki påpekade då att de kan ju hållas på en fin resturang, då går biträdande rektorn in med repliken: jag tycker att maten på parkskolan är god. Det handlar ju inte ens om det!
Skolan ska ha en så kallad lärarmiddag, vilket de flesta skolor har. En lärarmiddag kan dock inte förväxlas med en bal. På en bal klär man upp sig i fina aftonkläingar, äter 3 rätters middag och dansar vals hela natten lång. På en lärarmiddag sätter man på sig sin vanliga kalasklänning, äter en buffé och lyssnar till lärarnas predikan, om hur året har varit. Ingen fixar fin frisyr hos frisören för att gå på en vanlig lärarmiddag, i så fall gör man det hemma.
Eleverna som går på parkskolan har olika handikapp att tampas med. En del är rullstolsburna och måste ständigt ha en assistent, andra är så kallade fusk-handikppade, så som i Kickis fall. Ett fuskhandikapp kan vara sådana saker, som inlärningssvårigheter eller svårigheter att umgås socialt. Trots att det knappt märks att dessa ungdomar har ett handikapp behandlas dessa, som om de är dumma i huvudet, eller som småbarn. Det är mycket svårare för dem att komma ut i samhället och när de till och med berövas på deras bal blir det ännu värre. Det är ju dessa upplevelser, som gör att man växer som människa. Att man vågar komma ut ur sitt skal och ha roligt. Ska dessa ungdommar behöva känna ett ännu störra utanförskap, för att verksamheten på parkskolan tycker att det blir för krångligt?
Om man lämnade ut en intresseanmälan, som alla tar med sig hem, kan eleverna själva, tillsammans med sina föräldrar avgöra om det är lämpligt att gå på bal. Är det nu så att problemet ligger i att ungdomarna är grovt handikappade, kan beslutet ligga helt hos föräldrarna. Alla vill väl se sina barn klä upp sig och ha roligt för en dag? Om de nu inte vill komma så är det inget tvång, men man behöver inte beröva upplevelsen för de ungdomar som fortfarande kan tänka själva. Kanske anser rektorn att det skapar en klyfta mellan de olika barnen, men låt då avgörandet ligga hos föräldrarna. Om rektorn anser att de är för dumma för att ha en bal, att de kanske inte kommer uppskatta och minnas den som normalbegåvade barn, så har hon fel! Låt i all fall de elever som är fuskhandikappade få ha en bal, de andra lär inte reflektera över att de inte fick gå!
Om alla elever betalade 500 kr, som är normalpriset på övriga gymnasiekolor, skulle vi få ihop en ansenlig summa som skulle kunna räcka till en lokal och pengar. På min gymnasieskola var vi 150 elever som hade bal på svaneholmsslott, och hade till och med busstransport dit. Allt detta bekostade vår skola själv. Om det är 150 elever som på parkskolan betalar för att gå på bal, skulle kostnaden bli densamma. Det kanske även skulle bli mer lönsamt om balen hölls inne i Malmö. Detta skulle även skapa arbetstillfälle för Taxirörelsen och kanske lätta lite på vårt hårt pressade samhälle.
Om skolan känner att de går back eller inte vill kräva pengar kan man söka pengar för detta. Vet att på grundskolan sökte lärarna pengar från en stiftelse för att 9:orna skulle kunna åka på skolresa. Jag tror att det finns väldigt många finansiärer som glädjeligen skulle gett pengar för att dessa ungdomar ska få ett minne för livet. Det känns mer meningsfullt att ge det till dem, som behöver det mest. Vi kan inte säga att vi satsar på sveriges framtid, om det bara handlar om att man är normalbegåvad, vad hände med de handikappade? Dessa ungdomar är minst lika viktiga, som alla andra. Därför tycker jag att eleverna på Parkskolan ska få ha en bal!
