Ibland måste jag erkänna att jag tycker synd om killar i ett förhållande. För let's face it girls, våra pojkvänner kan inte veta vad vi tänker eller tycker, de är inga tankeläsare. Varför säger vi ibland nej när vår kille frågar om det är något? Ibland vill vi inte att de ska veta, ibland vill vi att de ska kämpa lite mer och ibland försöker vi bara leka modiga när vi helst av allt bara vill gråta och slänga oss famnen på våra älsklingar. Hur svårt det än känns så måste jag erkänna att även jag ibland tycker att Marcus borde tänka ut saker själv. Men hur ska han kunna tänka tex att jag vill ligga och mysa om jag inte säger till? 

Kan man vara expert på förhållande även, om man inte har så mycket erfarenhet? Och har man rätt att leka Afrodite, även om man aldrig kunnat sätta sig in i samma kärlekssituation?

Fick precis reda på att mina två kompisar haft en het diskussion angående svartsjuka i förhållanden. Det hela har lett till att de inte pratar med varandra och att vi har fått en så kallad "dagissituation", dvs att båda beklagar sig och ingen vill ta steget till förlåtelse. Som kompis till båda kommer jag bli inblandad även om jag inte vill. Och detta endast för min livsmotto "Alla ska leka med alla". Jag gillar inte när folk är ovänner och jag är en sådan person som ofta ingriper för att få dem sams. Detta har jag gjort lite för många gånger med mina föräldrar, vilket inte funkat på dem. Dock är mina föräldrar lite av ett dött lopp, som levat ihop lite för länge. Så långt har min vänner inte kommit än, hoppas jag i all fall.

Vad jag förstått så tycker min ena kompis att min andra kompis (som bara haft ett seriöst förhållande) inte har tillräckligt mycket erfaranehet till att uttala sig om kärlek och svartsjuka. Att han inte kan sätta sig in i hennes situation och förstå hennes resonemang och erfarenheter, för att hans förhållande enligt henne knappt räknas. Dock har min andra kompis varit med om svartsjuka, det kan ingen ha undgått. Händelser ger en erfarenhet. Vad jag undrar är; har man rätt att ge råd och ta ställning, även om man inte upplevt samma sak? Är man befogad att ge råd och tro sig få rätt i diskussioner? Och hur kan man veta att det är rätt?

Jag tar verkligen inte någons parti och jag vill verkigen inte att mina vänner ska vara ovänner, men deras diskussion intresserade mig. Kan en oerfaren vinna en diskussion med en erfaren? 

När jag gick i högstadiet  kallade jag mig själv för afrodite för jag la mig alltid i, i andras kärleksliv. Man kan säga att frågan "Hur går det med kärleken", var min rutinfråga. Jag var den som gav alla råd trots att jag själv bara fantiserad att kärlek skulle hända mig. Än idag måste jag störta in om någon har problem, jag ger råd och funderar lite då o då vad jag ska göra med mina singelkompisar...jag kan ju dock påpeka att jag inte längre behöver fantisera om kärlek. 

Trots att jag bara drömmde om kärleken, gav jag folk råd. Därav tror jag att man visst kan ge råd även om man saknar erfarenhet. Genom att höra om andras kärlek fyllde de upp en liten bit av det jag saknade. Det gjorde mig erfaren och visste vilka gropar jag inte skulle hamna i. Det gjorde mig erfaren.

Dock vet jag att ingen tycker om att bli uppläxad av en rookie. Vad tror ni Nelson Mandela skulle göra om någon försökte övertala honom att han har fel trots alla hans fleråriga erfarenhet inom FN? Samma sak är det när småbarn läxar upp en. Man tänker: Vad har du att komma med du, som är så liten, kom tillbaka när du är stor nog!

Frågan är, vilka erfarenheter som räknas och vilka som inte gör det? Kan man bli erfaren av andras erfarenheter?

Jag tror att min kompis blev arg för hans erfarenheter inte räknades för min andra kompis, som i sin tur inte gillade att bli "uppläxad" av en rookie. Egentligen vet jag inte vad som diskuterades eller vad som togs sades. Jag försöker hålla mig utanför och se det på olika sätt. För är det något mina erfarenheter och kära pojkvän lärt mig, så är det, att det alltid finns två sidor på ett mynt. Det gäller även att se den andra sidan än den man står på. Det är bara då vi kan acceptera varandra i diskussioner och skapa en djupare förståelse för, varför man har de tankar och åsikter, som man har. Det är då vi växer som människor...

Idag fick jag reda på att min kompis Sophie brutit upp med sin pojkvän. För mig kom det väldigt oväntat. För mig såg deras kärlek så vattentät ut. Jag själv har aldrig sett Sophie så kär och för första gången lycklig efter henes förra uppbott. Hela hon bara strålade när hon pratade om honom och hon har aldrig sett så förtvivlad ut som när hon saknade honom, och ingen förstod hur man kunde sakna någon man träffar varje dag. Men det är ju som man säger: Kärlek gör en galen. Och är man nu inte galen av att vara kär sä är det att sakna någon. 

Vad gör man när två personer inte ser något positivt, när de slutat lyssna på varandra. Varför blir alltid par som förlorat sin kärlek till varandra som två dagisbarn, som bara tjafsar men inte hör att de pratar om två olika saker? Och vad gör man när hjälp bara förvärrar situationen. När två människor ska se något gott i varandra bara kan fokusera på det negativa. Det är som att besvikelsen och allt det negativa totalt överbemannat förmågan att se ljuset i tunneln. När inte ens en enkel övning som "nu-är-det-jag-som-pratar" inte fungerar för att man måste säga något. Är det för att man måste försvara sig eller är det bara för att man måste bara uttrycka sig? Om det är så att något hänt i det förflutna är vi verkligen kapabla till att låta det vara helt och hållet. Eller är det just den sårbarheten som blossar upp i oss gång på gång då vi ställs på spets av vår partner. Måste man dra upp sådant som hände för 20 år sedan. Om motparten visar ånger varför drar man ändå upp händelsen i en konflikt? Det är som att vår känslomässiga bakgrund alltid kommer att spela oss i ryggen. Hur vi än bär oss åt, kommer vi alltid att påminnas. Tänk innan, vår kommande handling kan ha stor känslomässig effekt hos vår motpart. Och det kommer vi inte undan då våra förhållanden ställs mot sin spets...

Lite nyheter på arbetsfronten...har nässlat mig in i ett företag nu som ringer mig efter hjäp vilket är toppen så kan inte påstå att mitt jobbsökande står i en återvändsgräns precis...

Efter att ha fortsatt förlja matakuten så blir jag mer och mer fundersam på det där med tillsatser. Sitter just nu och dricker en proviva active och undara vad det är för fel på den. Det ända jag kan komma på som är negativt är aromerna och syran. Men undrar även hur kom vitaminerna i, är det genom frukten som man använder vid framställning, eller är de syntetiskt framkallade? Men hur ska man som konsument egentligen veta vad som är bra och dåligt?

När jag sitter här och väntar på att matakuten ska börja, började jag fundera på all den skolmat jag serverats. Alla klagar/klagar på maten och let's face it, alla kan inte tycka om potatisbullar?  Men när jag tänker efter, om 200 av 500 elever klagar måste det vara något fel? När jag eller någon av mina kompisar påpekade att maten var äcklig sa lärarna alltid: "detta är ju hur god mat som helst, ni ska bara veta vad vi fick på vår tid". Men kan man verkligen göra skillnader på nu o då? Förr var maten kanske mer tillagad men kanske inte lika varierad och idag är den mesta maten fabrikat. Det finns inte mycket livsmedel idag som är helt naturliga om man nu bortser från grönsakerna. Bara Bert Karlssons program visar hur näringsfattig skolmaten är, vilket visar att tillsatserna i maten inte fungerar. Så hade vi rätt ändå när vi klagade på skolaten, eller är/var vi fortfarande kräsna barn?