Vad gör man när två personer inte ser något positivt, när de slutat lyssna på varandra. Varför blir alltid par som förlorat sin kärlek till varandra som två dagisbarn, som bara tjafsar men inte hör att de pratar om två olika saker? Och vad gör man när hjälp bara förvärrar situationen. När två människor ska se något gott i varandra bara kan fokusera på det negativa. Det är som att besvikelsen och allt det negativa totalt överbemannat förmågan att se ljuset i tunneln. När inte ens en enkel övning som "nu-är-det-jag-som-pratar" inte fungerar för att man måste säga något. Är det för att man måste försvara sig eller är det bara för att man måste bara uttrycka sig? Om det är så att något hänt i det förflutna är vi verkligen kapabla till att låta det vara helt och hållet. Eller är det just den sårbarheten som blossar upp i oss gång på gång då vi ställs på spets av vår partner. Måste man dra upp sådant som hände för 20 år sedan. Om motparten visar ånger varför drar man ändå upp händelsen i en konflikt? Det är som att vår känslomässiga bakgrund alltid kommer att spela oss i ryggen. Hur vi än bär oss åt, kommer vi alltid att påminnas. Tänk innan, vår kommande handling kan ha stor känslomässig effekt hos vår motpart. Och det kommer vi inte undan då våra förhållanden ställs mot sin spets...