Men trots detta stora framgång känns mitt liv mer rastlöst än någonsin, orkar inte ens träna hemma vilket bara ökar min lathetskänsla...det känns nästan omöjligt att få igång mig..känsn som jag inte har lust till någonting och det i sin tur gör mig bara så frustrerad..känner mig som den stora tjocka pandan i kung fu panda...Någon som inte tycker om sig själv eller sitt beteende men som inte kan eller orkar ändra på sig...ibland hoppas man på det där jobbet och man satsr på det, jag ser det lite som en vändpunkt i livet som ska få mig att ändra mig. Göra mig studentrik och låta mig leva, spara och andas liv...för i många stunder känns det som om jag bara genomlever dagen utan att verkligen njuta av den....det är nog den tanken som gör mig mest frustrerad på mig själv...var är livsnjutningen?

Någon sa att det är de små sakerna i livet som gör oss lyckliga, håller med..men om de är lika små som att få äta frukost, varför är jag inte nöjd? Eller handlar det bara om att jag så olidligt mycket tror att ett jobb skulle göra allt bra, som gör att jag missar att se de där små sakerna i livet, som ska lysa upp mig på vägen mot mitt mål? 

Precis som pandan då, som kan kung fu men som inte riktigt vet det än...