Ibland älskar jag mig själv för att jag att jag försöker se saker ur en positiv vinkel och jag önskar verkligen att jag kan leva livet ut med det. Men så kommer vi till den andra sidan på myntet, vem orkar vara positiv hela tiden? Ja jag undrar jag...men vem vill inte vara det? Jag har en oförmåga att ibland vara OTROLIGT klagig av mig. Ja, som ibland, när jag bestämt mig att jag ska ömka och inget är bra så blir det så. Jag kan vara så OTROLIGT sur för egentligen ingenting och kan kasta ur mig kommentarer, som jag verkligen får äta upp ibland. Egentligen är det ganska ironiskt att man kan klaga på småsaker som att någon inte har tillräckligt med kläder! Jag tänker såhär till det utlåtandet: Men herregud Emily! Låt människan vara ifred visst en ny tröja då och då men vad ditt problem!?

Inte för att försöka göra sig oskyldig men jag tror verkligen att min uppfostran har en stooor påverkan på min klagighet. Ni som varit hemma hos mig och kommit "lite mer in på skinnet" (endast metaforiskt) förstår vad jag pratar om. Om man lever i ett ganska pessimistiskt klimat så blir det svårt att alltid vara helt klagofri. Grejen är ju att desto mer någon stör sig på hur den andre tex äter (dvs ju mer onödiga negativa kommentarer/klagomål) desto mer påverkas jag och på så sätt blir mina egna klagomål mer oviktiga.

Nej fy skäms på mig! Borde namnge min klagiga bitch så att någon kan påpeka att hon kommit fram. Gud jag låter som en schizofren människa! Det är inte på det sättet det är, jag lovar. Ville mer bara få lite distans till mig själv så jag faktiskt kan se hur otroligt löjlig jag kan vara ibland och se mig själv ur ett annat perspektiv. Fast om jag tänker efter, kan vi inte alla vara det?