Här pratar vi om barnperspektivet men glömmer fråga barnen? Ibland vet vi vad barn tycker och ändå bortser vi från detta. Ibland tror vi oss veta men glömmer bort att fråga... 

Har varit på rädda barnen idag och känner att jag blivit lite rikare på kunskap. Hittade även en intressant bok som jag tror att alla pedagoger kan ha riktigt bra användning av: Från Psykologen till pedagogen heter den och kan beställas på rädda barnen. Visste ni även att det barn tycker att man borde jobba mest med är mobbing. Trots att svenska forskare har utvecklat ett antimobbingprogram som är riktigt framgångsrikt så används det inte i Sverige. Vad säger det om oss som samhälle egentligen?

Världen kanske är upp och ner trots allt...?

Notera den morgnar sent, smakar inte så mycket och har en kort hållbarhet...om det nu finns giftemålsäpplen, hur ser de ut?



Ja man kan ju börja undra...

Dansfilmernas rolls royce, ett måste på filmlistan, en absolut klassiker. Vem har inte lust till ett träningspass i små söta linnen och en svallande rosa kjol, samtidigt som man är genomsvettig så känner man sig som den sexigaste i världen. Ja alla har vi någon gång velat vara baby i en rosa chiffongklänning. Men frågan är, är det denna film som fött drömmen om en bad boy?

Drömmde tjejer om en Johnny i svart skinnjacka, körandes i en svart bil vars glasruta han krossade då han låst in nycklarna i bilen? Till råga på allt gick han runt i bar överkropp, finbyxor och kan dansa som en gud. Säg vad ni vill men musklerna dansare får är något annat än vad killarna pumpar på gymmet. Något säger mig att även jag börjat förstå drömmen. Allt känns så enkelt på något sätt. Vad som än händer så kan man alltid dansa för att må lite bättre, ingen kan visa det bättre än Dirty Dancing!

Har du någonsin gjort något som du inte anser vara konstigt men som i andras ögon inte är passande? Frågan är då hur vi motiverar detta? I förhållande är det ganska vanligt att sådant händer. Dock tror jag att allt beror på hur avsundsjuk man är som flickvän/pojkvän och var ens egen gräns för vad som är okej är.

Men vad händer om man själv tycker det är okej och inte förstår vad ens partner syftar på? Jo problem nummer två handlar om att vända på situationen. Många gånger när vi gjort fel är vi så färgade av vår egna version och vi tänker sällan iden andra personens situation. Så nästa gång du gör något dumt, vänd på perspektivet. Ställ dig frågan: "Vad skulle jag tycka om min flickvän/pojkvän gjorde samma sak som jag?". Ibland kanske man tycker det är okej, medan man andra gånger faktiskt kan få en förståelse för hur den andra parten känner. Dock är det viktigt att komma ihåg att bara för att man själv skulle tycka det är okej är det inte ett fripass till att tänka att ens partner är galen och paranoid. Det där med att se i olika perspektiv kan man ju faktiskt göra på flera olika sätt =)

Och kom ihåg! Detta gäller såklart även vänner, arbete och allt annat!

Har insett att jag för varje dag blir mer och mer av den person jag vill vara. Det är inte längre något jag brukade vara, någon jag skulle vilja vara, det är någon jag ÄR. Idag handlar bloggen om att vara ego. Ego på ett stärkande sätt. Alla borde få känna sig bra varje dag. Ingen är misslyckad och värdelös. De orden borde inte finnas för de har ingen innebörd. Det är bara ord, meningslösa ord. Ingen annan än du själv kan avgöra hur du vill vara, vad du vill stå för och hur du upplever dig själv. Det är det som kallas identitet och det är bara du som kan skapa den för dig själv, ingen annan!

Du är inte misslyckad

Fenomenet har vi alla hört förr och ofta låter det såhär: "Min flickvän blir sur om jag inte...", "Nej så kan jag inte göra för min flickvän har bestämt..." eller "Min flickvän är så otroligt gnällig jag orkar inte prata med henne...". Hur många gånger har man inte undrat hur ens killkompis tjej egentligen är eller skapat stora förutfattade meningar om vilken ragata hon kanske är. Min fråga är då, finns det sura flickvänner eller är det ett fenomen skapat ur en naturlig reaktion?

Jag tänkte på det. När man träffar sin pojkvän är man oftast den söta, glada och roliga tjejen. Ja, glad är ett riktigt bra ord att beskriva det och det är ju klart att man är glad när man träffar killen man är kär i. Men kan man alltid vara glad? För när den nykära känslan börjar avta och känslorna djupnar börjar man öppna sig på ett annat sätt och flera sidor av en själv kommer upp, är det då inte så konstigt om man surnar till då och då? Att kunna tillåtas vara sur eller till och med sura på varandra känns som ett ganska sunt beteende.

Skulle ens pojkvän börja umgås med sina tjejkompisar som alltid är glada är det ju klart att flickvännen i jämförelse inte alltid är lika rolig. Men har vi flickvänner då en anledning att vara just sura? Jo kanske ändå! När vardagen kickar in kanske just killens så söta beteende inte är lika sött längre. De dära strumporna som han så sött alltid glömmer skapar numera extrema irritationer. När han umgås med sina vänner kanske tjejen känner sig ensam och därför oskyldigt undrar när killen kommer hem, medan killen tolkar detta som ett försök att förstöra en riktigt bra grabbkväll.

Så är kraven rimliga eller har flickvännen bara förvandlats från den heta, spontana och glada tjejen i förmån för en sur, tjatig bitch till flickvän? Och största frågan, kan man få vara henne utan att känna att man utmanar ödet att bli stämplad som tjejen, som gör sin kille till toffel bland hans killkompisar? Ja man kan ju undra?

Undrar om jag är den sura flickvännen? Är du? Och finns det ett liknande beteende bland killar?

När Chokladfabrikens praliner fått defekter eller blivit lite fel så skänkte de chokladen till de hemlösa.
När MyOne har djurfoder som håller på att gå ut sin datum skänker de den till djurens vänner.
När ICA har köttfärs som håller på att gå ut märkde de om den och säljer den på nytt. Och har de andra produkter som går ut säljer de det till ett billigt pris eller slänger den.

Varför gör inte ICA som de andra affärrena. Förstå hur mycket pengar som går i spillo som faktiskt hade kunnat användas till något bra, de hemlösa till exempel! Ja jag undrar verkligen varför ingen affär kommit på detta än och varför de inte marknadsför sig som ett så bra företag? Det är ju sjukt bra marknadsföring! Är det så att vu är för rädda om var våra pengar går och så fördomsfulla att vi inte vill skönka våra pengar ill de "misslyckade" i samhället? Är inte detta lite av en 1800-tals syn på sociala problem. Vad hände med medkänslan för andra människor. Tänk bara vad ett mål mat faktiskt kan betyda något för någon...

Nu ska jag inte bara hänga ut ICA som syndabocken, de andra är inte så mycket bättre om man tänker efter (förutom att vi inte vet om de också packar om sin köttfärs)...så vem vill vara först. Vett att min blogg inte är så stor men ibland önskar man bara att högsta chefen kände någon, som i sin tur har en moster som känner någon som känner någon som har en engagerad student som av en händelse läser min blogg och får lite fart på dessa grossistgiganter till mataffärer....

Som Iprenreklamen säger:


"Är man stor måste man vara snäll"

Känslan av att bara kunna titta på och inte kunna påverka det som händer är fruktansvärd
Att veta att hur man än gör kan inget förändras
Att i efterhand se hur det blev är hjärtkrossande
Om jag bara kunde gjort något
Att jag inte kunde göra något

Hur kunde livet bli såhär?
Vad ska jag säga när hon saknar dig
När hon säger att du borde vara här
Hur ska jag kunna stödja som du gjorde?

Du föll som vintern, som snön...

Ingen kommer någonsin kunna vara som du
Just nu känns det väldigt vemodigt för jag kunde bara titta på
vad kunde jag göra bättre?
säg mig
vad kan jag göra nu när du inte finns?

Är du också en sådan som känner dig lite dum för att du är den enda som väntar på den gröna gubben vid ett övergångsställe? Det slog mig idag, varför har alla så brottom? Varför kan vi bara inte vänta tills det är grönt? Eller är det så att vi alla har så brottom att gå framåt, göra karriär, skaffa hus och barn, utbilda oss att det påverkar vårt vardagsliv? Är vi så vana av att allt går så snabbt att vi till och med måste ta första tillfälle att gå så fort sikten är fri? Ja det är lite konstigt det där med grönt ljus...

Ni känner säkert igen er när jag säger att bakslag är det tråkigtaste som finns, speciellt när man själv trott och börjat se ljuset i tunneln. Även om jag vet att jag kanske inte lyckas så finns det ändå ett hopp i mig som säger att det går ändå. Även om jag inte lyckas helt så är varje framsteg något att hurra för...

Ja varför blev det såhär då? Är det jag som varit lat? Är det jag som varit för snäll? Eller är det bara så att omständigheterne inte är de bästa just nu?

ja vem vet egentligen...det är ganska knas när jag tänker på att jag kommer bli besviken och få 100-tals bakslag på mitt framtida jobb. Så är det ju att jobba med människor. Jag hoppas att jag alltid kommer ha drivkraften att lyckas. Det är nog därför jag valt att bli socionom. Någonstans där inne sitter det en envis liten bitch som ALDRIG kommer ge upp, hon brinner. För vad det är värt så tror jag känslan av att kunna hjälpa en men misslyckas med 100 st är helt underbar. Det är just den där 1 % som ger en nytt hopp. Det kan vara allt från ett ord, en handling, en förbättring, ett knytnävslag mindre (ja förhoppningsvis inga alls)...

Det är inte något helgon jag försöker vara eller bli, bara en bra människa som helhjärtat vill hjälpa. En del av mig tror faktiskt på att yrket att hjälpa människor är lite av en egogrej. Ni vet kicken av att hjälpa någon annan, att kunna inspirera och påverka. Tänk vad underbart att se att ens egen handling hindrat någon från att totalt ge upp. Jo lite ego är det allt, även om vi inte vill erkänna det.

Så varför boostar inte alla människor upp sig genom att hjäpa andra? Vad är det som ger en kick av att trampa på folk? Kasta bomber på oskyldiga? Seriöst, hur mycket fel har man gjort för att man föddes i ett visst folkslag, en viss religion, med ett visst funktionshinder? Ni fattar vart jag vill komma? Kan man verkligen få en boost av att påpeka hur fula, man tycker att någon annans kläder är? Jag hoppas inte det...

Har aldrig förstått ad vi människor vinner på att säga vår mening om någonting när det bara är negativt. Har människor inte vett att hålla sådant för sig själv? Visst får alla ha en åsikt och visst får alla (med vår yttrandefrihet i ryggen) utala vår åsikt, men seriöst vad hände med formuleringen? Man kan fortfarande påpeka någons kläder, men varför fokusera på att man tycker något är fult om man sedan tänker (men inte säger) att skorna är fina?

Nu går jag på ganska yttliga saker, men jag hoppas ni förstår att det kan vara just en sådan yttepytte liten sak som kan göra så mycket skada för någon om man aldrig fått bekräftelse på att skorna är snygga (eller vad det nu kan vara)...

Du som nu tillhör den personkretsen som bara inte kan låta bli att tala fritt (och glömmer förmuleringen), mår du bättre av att ha sagt något negativt? Hur mycket boost av lycka känner du i kroppen? Känns det bra att ha framkallat sådana känslor i någon annans kropp?

Vill även påpeka att det är inte fel att uttrycka sin åsikt. Jag tycker verkligen det är fantastiskt med människor som öppet kan säga saker. De människro som jag beundrar för detta är också väldigt bra på att formulera sig och är inte enbart negativa. det är skillnad på negativa kommentarer och åsikter, eftersom åsikter inte endast färgas av något negativt och inte heller uttrycks på ett nedervärderande sätt.

Och sen när jag ändå är igång måste jag bara ta upp en annan sak som jag upplevt lever hos många. Varför är vi människor så bra på att uttrycka oss negativ, men kan inte ta upp att vi är arga eller besvikna på någon? Varför sitter vi och trycker och sen när bägaren är full bara totalt exploderar ut alls som en stor syndaflod på någon? Det är ju inte att uttrycka sig negativt. Det är okej att vara arg och ledsen, besviken, ja vad det nu kan vara. Men håll inte det inom er i 6 månader, 1 år, 20 år (eller hur kångt det kan gå) och säg att ni inte gillar pesronen för den är si eller så. Ta upp det, lös det, gråt, skratta och lägg det sedan bakom er. Sitt inte och dra upp gammalt skit för att straffa en person gång på gång för att det inte togs upp för 20 år sedan.

Jag påstår inte att jag inte hållt på saker jag med. Jag tror att man verkligen måste påminna sig själv och träna på att inte vara så, som vi så gärna vill påstå att vi aldrig kommer bli.

Jag lovar er, det finns säkert någon liten person ute i den stora världen som fortfarande vill straffa hela Tyskland för att Hitler regerade där...eller som blåsvädret nu med Silvias far. Seriöst, lägg inte ansvaret för henne...vem vet hon kanske inte har någon aning om vad hennes far egentligen gjorde/var/tillhörde m.m. 

Inte konstigt att vi fick ett andra världskrig, folk är så långsinta och samlar bara på sig att andra världskriget var ett faktum för de som upplevde det förra kriget som "trampande på tårna"...

Det är sååå mycket enklare med barn. Så många gånger som jag och Kicki bråkade när vi var små och även om man fortfarande var lite orolig så ville man inget annat än att lägga det bakom sig. Seriöst, jag förstår nu varför vissa barn är lite mer långsinta än andra...det är en vuxengrej helt enkelt, och från vem lär sig barn av? Ja precis...så kanske ska vi tänka en gång till innan vi anklagar våra nära och kära för att ha snott stekpannan, råkat förnedra en på bästa vännens bröllop m.m.

Nej dagens stora tips: Booosta upp dig! Positiv är bra motiv! Det man inte vet lider man inte av, således kanske man ska tänka en gång extra innan man bara måste kläcka ur sig den negativa kommentaren bara för att få den sagt.

Den senaste tiden har mina tankar verkligen gått i en oändlig fart. Lite av det har cirkulerat kring sjukdomar, varför drabbas alltid de bästa? Vad har de gjort? Någonstans tror jag att man måste vara lite "olydig" för att gardera sig själv. Även om det så bara är att åka på barnbiljett på bussen fast man inte får (säg inte till skånatrafiken) eller ta den sista platsen så kanske det är bra. Sen tror jag inte att man ska vara olaglig i kategorin kriminell, nej jag tror fortfarande på en fluffigt rosa värld, där man kan glömma daton på bussen och fortfarande få tillbaka den. Man ska vara snäll men ibland ta sig rätten att vara liiiite ful, utan att skada andra kom ihåg det...man ska inte köra över människor eller "trampa på lik" för att få det man vill...

Nu ska jag dock ge er en chans att köra över varandra...ni ska få vara jävliga men ändå göra en god sak på vägen, om ni antar utmaningen så att säga. Eftersom oktober månad är bröstens månad så utmanar jag er till att köpa så många rosa produkter (i den bemärkelsen att de skänker överskottet till bröstcancerfonden), kan just DU slå mig? Det ni redan köpt denna månaden räknas in i kvoten och ni måste kommentera mitt inlägg den 31 okt med hur många produkter ni köpt. Vinnaren får en länk till sig blogg och gratis reklam för er blogg på min sida. Är ni vänner så bjuder jag på en fika, har du ingen blogg kan jag helt enkelt bara hylla dig på min blogg för att vara årets bröstkämpare! Att vara en sådan hjälte är stort tycker jag!

Jag har redan köpt två produkter (rosa bandet och Johannas rosa bandet lipsyl). Nu är bara frågan, antar du utmaningen? Kan du slå mig?


Som sagt "Just nu tänker vi bara på bröst"

Att inte vilja ha skit under naglarna måste vara en svensk företeelse eftersom vi sällan äter med händerna. Och under de tillfällen vi gör det (och inte rulla rin kycklingklubban i aluminiumfolie eller papper), säg kräfskiva så tycker vi det är så kladdigt att vi slösar på naturens resurser (papper). Så kan det vara så att vi inte vill ha skit under naglarna i ett klimatsmart syfte?? Njää det är ju mer energikrävande att diska...så varför undviker vi helst att inte bli kladdiga?? Jadu, kan vi skylla på överklassen?? Fast egentligen, varför skulle det vara en svensk företeelse att inte vilja smutsa ner sig? Att inte vara rädd för att skita ner sig, kunna och vilja är ju helt olika saker. Men visst är det knas att vi svenskar, som inte vanligtvis äter med händerna (om vi inte är under 4 år) är släkt med vikingarna, som (i alla fall enligt myten) kunde glufsa i sig hela köttklubbor!


Miljötänk eller överklassfason?

Idag är vi ganska måna om att hela tiden påpeka vad som är normalt. Normal familj, normal frisyr, normalt beteende, normala hobbies. Även i domstolen pratar vi om vad som är normalt för situationen, är det normalt att agera si eller såhär. På skolgården är reglerna annorlunda, normalt är tråkigt, du syns inte om du inte är något.

Men kanske speglar skolgården mer av samhället än vi tror? Jag menar öppna bara ögonen, dag är vi inte män och kvinnor med vanliga sexuella dragningar, vi är bi, homo, hetro, transexuella, alternativa osv! Bland ungdomar finns det inte bara populära och nördar, det finns emos, fjortisar, bratz, spelnördarna (finns flera undergrupper av nördar), snobbarna, wannabes....fattar ni vart jag vill komma?

I och med att vi idag är så alternativa, det finns liksom ingen speciell mall för hur man ska vara, orginalitet är något att eftersträva. Desto med personlig din stil är, desto bättre är du. Så om utseende, läggning och grupptillhörighet är så bred i dagens samhälle, hur kan då ett ord som normal fortfarande vara så använt? Vad är egentligen normal(t)? Tittar vi på familjer så är det idag ganska ovanligt att man lever i en kärnfamilj hela livet ut, halvsyskon och styvföräldrar känns väldigt "inne" just nu, om inte så är definitionen "halvsvensk (eller någon annan nationalitet)" som väldigt vanlig den med. För mig blir det bara coolt om man är halv finsk, 1/4 amerikan och 1/4 indier, jag menar wow! Såg precis en intervju med en kille från cirque de soleil som var halvsvensk och halvamerikan, på det hela var han inte bara vanlig amerikan utan hand pappa är indian, så sjukt coolt!

Jag tycker att vi ska slopa hela grejen med normal, för vad är det för fel på att vara normal. Vem kan definiera normal när allt idag inte följer en viss trend. En viss form av normalitet finns det ju, och då menar jag att man spottar inte på människor och beter sig som en idiot, vilket inte ska blandas ihop med normalt eftersom det är mer av sunt förnuft! Om vi nu kunde säga att det inte var normalt med ensamstående, varför säger vi inte idag att det är onormalt att levba i en kärnfamilj? Har vi blivit mer toleranståliga i Sverige? Eller handlar det om att vi har en gräns av normalitet där vi bjuder in alternativa förslag utan att själv hamna på andra sidan av vägen?

Om nu skolgården speglar så mycket av vårt samhälle, varför finns det då fortfarande folk som mobbar för att personen i fråga har fel kläder på sig? Det är väl inte ett normalt beteende att mobba?? För om normalitet är orginalitet, borde det inte finns någon som påpekar ens klädval...samma sak gäller sexualitet, umgänge, partner, familjestruktur, nationalitet etc!

Tänk på det till nästa gång du ska kommentera någon, för det handlar inte om att det inte är normalt, utan snarare om ditt sätt att häpnas över det.

Så vad hände då med normal? Är det fel att vara normal? NEJ! Verkligen inte! Normal idag är precis så som du är (med undantag för pedofili, nekrofili eller något annat som helt klart inte är faktorer som ska dras över till normalgränsen och ALDRIG kommer göra det) oavsett vad du har på dig eller ser ut. Det är okej att vara, HELT NORMAL! Vem vet, kanske blir det ditt orginella jag som sätter gränserna för vad som kommer att vara normalt i framtiden.

P.s Och när det gäller det där med domstolar, så tror inte jag att det finns ett normlat sätt att agera om man blivit utsatt för brott, möjligvis liknande men jag ser inte det som ett sätt att visa att det inte skett bara för att man agerar normal. Vi alla bearbetar på olika sätt oavsett vad det är vi måste bearbeta. Alla kan inte gråta när någon dör, alla kan inte visa medlidande när någon är sjuk och alla kan inte vara överlyckliga när de vunnit på lotto. Ja vissa saker tar tid! Men bara lugn, för du kommer bli helt normal igen ;)

Min mamma var 16 år när hon kom till Sverige, för vad hon trodde var för aatt hälsa på. Några dagar senare fick hon jobb på fabriken som hennes pappa jobbade på och hon var tvungen att lära sig språket. Idag pratar hon det som precis vem som helst, hemspråket pratar hon också men pratar främst svenska.

För ett tag sedan hade jag lite funderingar kring språk, för hur går det egentligen till? Frågade min mamma vilket språk hon tänker på och hon sa svenska, men tänk ändå tt hon en gång i tiden tänk på kroatiska. Jag menar någon gång måste hon ha ändrat,men när skedde det? När ändrar man språket man tänker med? Och är det fullt möjligt att bo i ett land, prata dess språk men fortfarande tänka på sitt hemspråk? Jag vet ju att det är möjligt men jag menar om man bott där så länge...när kommer brytningen?

Funderar lite på hur det gått med mina spanskplaner. Höll på att bli då duktig med spanskan, förstod ändå en hel del, om jag bara hade fått loss talet också. Då kanske till och med jag hade kunnat tänka på spanska. Nu är det bara pinsamt att man har MVG i spanska steg 5 och inte ens kan prata, PINSAMT! Känner att jag kan fortfarande rädda det men hur ska det gå till? Jag låter som en skiva med hack när jag ska prata, kul att vara lyssnare till det! Vill men kan inte, ellr vill med orkar inte...ja lite lat är man väl allt...jag menar kan min mamma kan jag! Generna av vilja måste ju gå i arv till någon, eller några...vilja och språkpress =)

Jag och chica Sophie i Madrids runnelbana...ohh det var tider det!