Ni känner säkert igen er när jag säger att bakslag är det tråkigtaste som finns, speciellt när man själv trott och börjat se ljuset i tunneln. Även om jag vet att jag kanske inte lyckas så finns det ändå ett hopp i mig som säger att det går ändå. Även om jag inte lyckas helt så är varje framsteg något att hurra för...

Ja varför blev det såhär då? Är det jag som varit lat? Är det jag som varit för snäll? Eller är det bara så att omständigheterne inte är de bästa just nu?

ja vem vet egentligen...det är ganska knas när jag tänker på att jag kommer bli besviken och få 100-tals bakslag på mitt framtida jobb. Så är det ju att jobba med människor. Jag hoppas att jag alltid kommer ha drivkraften att lyckas. Det är nog därför jag valt att bli socionom. Någonstans där inne sitter det en envis liten bitch som ALDRIG kommer ge upp, hon brinner. För vad det är värt så tror jag känslan av att kunna hjälpa en men misslyckas med 100 st är helt underbar. Det är just den där 1 % som ger en nytt hopp. Det kan vara allt från ett ord, en handling, en förbättring, ett knytnävslag mindre (ja förhoppningsvis inga alls)...

Det är inte något helgon jag försöker vara eller bli, bara en bra människa som helhjärtat vill hjälpa. En del av mig tror faktiskt på att yrket att hjälpa människor är lite av en egogrej. Ni vet kicken av att hjälpa någon annan, att kunna inspirera och påverka. Tänk vad underbart att se att ens egen handling hindrat någon från att totalt ge upp. Jo lite ego är det allt, även om vi inte vill erkänna det.

Så varför boostar inte alla människor upp sig genom att hjäpa andra? Vad är det som ger en kick av att trampa på folk? Kasta bomber på oskyldiga? Seriöst, hur mycket fel har man gjort för att man föddes i ett visst folkslag, en viss religion, med ett visst funktionshinder? Ni fattar vart jag vill komma? Kan man verkligen få en boost av att påpeka hur fula, man tycker att någon annans kläder är? Jag hoppas inte det...

Har aldrig förstått ad vi människor vinner på att säga vår mening om någonting när det bara är negativt. Har människor inte vett att hålla sådant för sig själv? Visst får alla ha en åsikt och visst får alla (med vår yttrandefrihet i ryggen) utala vår åsikt, men seriöst vad hände med formuleringen? Man kan fortfarande påpeka någons kläder, men varför fokusera på att man tycker något är fult om man sedan tänker (men inte säger) att skorna är fina?

Nu går jag på ganska yttliga saker, men jag hoppas ni förstår att det kan vara just en sådan yttepytte liten sak som kan göra så mycket skada för någon om man aldrig fått bekräftelse på att skorna är snygga (eller vad det nu kan vara)...

Du som nu tillhör den personkretsen som bara inte kan låta bli att tala fritt (och glömmer förmuleringen), mår du bättre av att ha sagt något negativt? Hur mycket boost av lycka känner du i kroppen? Känns det bra att ha framkallat sådana känslor i någon annans kropp?

Vill även påpeka att det är inte fel att uttrycka sin åsikt. Jag tycker verkligen det är fantastiskt med människor som öppet kan säga saker. De människro som jag beundrar för detta är också väldigt bra på att formulera sig och är inte enbart negativa. det är skillnad på negativa kommentarer och åsikter, eftersom åsikter inte endast färgas av något negativt och inte heller uttrycks på ett nedervärderande sätt.

Och sen när jag ändå är igång måste jag bara ta upp en annan sak som jag upplevt lever hos många. Varför är vi människor så bra på att uttrycka oss negativ, men kan inte ta upp att vi är arga eller besvikna på någon? Varför sitter vi och trycker och sen när bägaren är full bara totalt exploderar ut alls som en stor syndaflod på någon? Det är ju inte att uttrycka sig negativt. Det är okej att vara arg och ledsen, besviken, ja vad det nu kan vara. Men håll inte det inom er i 6 månader, 1 år, 20 år (eller hur kångt det kan gå) och säg att ni inte gillar pesronen för den är si eller så. Ta upp det, lös det, gråt, skratta och lägg det sedan bakom er. Sitt inte och dra upp gammalt skit för att straffa en person gång på gång för att det inte togs upp för 20 år sedan.

Jag påstår inte att jag inte hållt på saker jag med. Jag tror att man verkligen måste påminna sig själv och träna på att inte vara så, som vi så gärna vill påstå att vi aldrig kommer bli.

Jag lovar er, det finns säkert någon liten person ute i den stora världen som fortfarande vill straffa hela Tyskland för att Hitler regerade där...eller som blåsvädret nu med Silvias far. Seriöst, lägg inte ansvaret för henne...vem vet hon kanske inte har någon aning om vad hennes far egentligen gjorde/var/tillhörde m.m. 

Inte konstigt att vi fick ett andra världskrig, folk är så långsinta och samlar bara på sig att andra världskriget var ett faktum för de som upplevde det förra kriget som "trampande på tårna"...

Det är sååå mycket enklare med barn. Så många gånger som jag och Kicki bråkade när vi var små och även om man fortfarande var lite orolig så ville man inget annat än att lägga det bakom sig. Seriöst, jag förstår nu varför vissa barn är lite mer långsinta än andra...det är en vuxengrej helt enkelt, och från vem lär sig barn av? Ja precis...så kanske ska vi tänka en gång till innan vi anklagar våra nära och kära för att ha snott stekpannan, råkat förnedra en på bästa vännens bröllop m.m.

Nej dagens stora tips: Booosta upp dig! Positiv är bra motiv! Det man inte vet lider man inte av, således kanske man ska tänka en gång extra innan man bara måste kläcka ur sig den negativa kommentaren bara för att få den sagt.