Det jag fasar mest för den dagen skolan slutar är besöket på arbetsförmedlingen. Seriöst, det finns ingen myndighet som funkar sämre än arbetsförmedlingen. Nu är jag inte negativ, för jag tror att de säkert hjälper många men hur de tar emot människor är bara fruktansvärt!

Första gången du besöker det är du en nervös tonåring som precis ska ta dig ut i arbetslivet och vad möter vi?? En kvinna som tror att alla ungdomar är lata och bortskämda och sen jagar dig för att se om du gjort din "läxa". Vad är det för idé med rabetsförmedlingen om vi bara ska redovisa vad vi sökt och dessutom MÅSTE söka jobben de skickar (inte för att hon tänker på oss personligen när hon skickar ut dem). Redovisar vi inte (som vi inte ens ska göra till vår handläggare) så ringer hon och jagar oss. När hon fick reda på att jag befann mig i gbg så var hennes första fråga "vad gör du där? Söker du jobb eller?"

Så om vi ska redovisa vår läxa till en annan än vår handläggare, få opersonliga jobbannonser som vi MÅSTE söka och på kuppen blir stigmatiserade, vad är då vitsen? Vad hände med coaching?? Det kommer ju som ett sista steg efter 6 månader. Nej det sista vi behöver är någon som får oss att må dåligt och sen jagar oss som fröken med linjal. Nej, kommer det vara så vet jag inte vad jag gör...tack och lov säger de att arbetsmarknaden ser bra ut för blivande socionomer...hoppas detta även gäller om några år...