Idag var jag och min älskling på dejt (ja man kan fortfarande kalla det dejt även om man snart varit tillsammans i 6,5 år). När vi satt där på krogen och skulle bestämma så pendlade valet mellan Idahopotatis och plankstek. Jag måste erkänna att jag är väldigt svag för Idahopotatis (ja egentligen all stekt potatis) men tänkte att idag kör vi plankstek. Okej, främst grundas det valet på att jag ville åt beanesesåsen som man fick till men ändå. Ut kommer plankan med massa fluffig dushesspotatis och just när jag föreställde mig smaken av riktigt god dushess med krispig yta och en mjuk insida med smak av vitpeppar och muskotnöt så fylldes munnen av en syntetisk, luftig och smaklös potatis och jag inser snabbt att detta är pulvermos. Ja, jag måste erkänna att jag känner mig lite lurad för den där plankan gör min svärmor tusen gånger bättre (ja hon gör den riktigt god).

Tänk att jag växt upp med åsikten om att denna äckliga mos är godare än riktigt potatismos. Tänk att jag föredrog detta före skolans till och med. Även om skolan gjorde sin potatismos av potatis så använde de färdigskalade potatis som låg vakuumförpackade i vatten så kan inte påstå att det skulle vara ett så mycket bättre alternativ men det är dock ett steg närmre "verklighet". Ja, riktig mos är lätt en av de största grejer jag gått miste om så måste säga att jag är glad att jag numera jublar åt hemmalagad potatismos. Seriöst, delar man potatisen i små bitar tar det bara 10 min längre tid och 15 om du ska lägga kärlek på det. Det tar ungefär lika lång tid som att besöka Facebook, blogga, betala räkningar eller gå igenom Aftonbladet på nätet. Kan man inte lägga den tiden på maten så är det som att sluta tänka på sig själv. Det är ju du som ska äta det och om inte du själv är värd hemmalagad mat då vet jag inte vad du känner för att ta hand om dig själv.

Nu stör jag mig på tanken att jag kunde suttit där och ätit god Idahopotatis istället för att fortfarande ha kvar syntetkänslan i munnen. Nästa gång jag överväger ska jag fråga servitören vad det är för mos. Undrar om det finns någon som erkänner att de använder pulvermos. Är man medelsvensson med 2 kräsna barn, mycket jobb och lite tid kan jag förstå om man väljer att gå den bekväma och lite lätt dåliga nödlösningen med pulvermos. Är man kock däremot och skulle erkänna.. Ja det är som att säga att man är för lat för att jobba. Så där har ni det, dagens käftsmäll mot pulvermoset. Jag hoppas att våra vägar aldrig korsas igen...

På senaste tiden har jag och Marcus haft en hel del diskussioner kring snarkning. Det är nämligen så att Marcus har börjat snarka. Detta är ju ingenting som Marcus själv har velat erkänna och även om jag har bevisat detta genom att filma honom kan han ibland fortfarande förneka det. Undrar egentligen varför det är så många som förnekar att de snarkar. Det känns nästan tabu att snarka. Fast å andra sidan vem vill vara den störiga som snarkar? När jag var liten och ibland sov hos mamma och pappa för att jag hade drömt något läskigt kunde jag ofta inte somna för att mina föräldrar snarkade som ett helt kompani. Samma sak var det hos min moster men hon lät mer som en diskmaskin. Ja det är ganska knas det där med att snarka. Det är ju trots allt inget man kan hjälpa.

Jag själv verkar tydligen tro att jag ibland tillhör en afrikansk klickstam om nätterna eftersom Marcus berättade att jag klickar med tungan ibland när jag sover. Undrar hur våra framtida barn kommer tycka om att sova hos oss om en snarkar och den andra klickar... Känns nästan som om vi kan starta en tvåmannaorkester: "The sleeping band". Ja, vem vet. Ni får hålla utkik i cd-hyllorna för man vet aldrig när våra sovvanor blir en erkänd konstform. Nu ska jag klicka vidare, natti natti.

Då var det dags för ännu en dag i skolbänken. Känns väldigt konstigt att vara tillbaka i skolan med tanke på att det var väldigt längesedan vi fick höra ord som examinationsuppgift, kurslitteratur och obligatoriska moment. Innan har det bara varit skriva, skriva, skriva som gällt och innan dess var det praktik. Skumt... Nu har i alla fall en hel vecka gått (jag vet att det bara är torsdag men i morgon är vi fria) och jag har ännu inte somnat på en föreläsning, woho! Kanske inte ska säga för mycket för dagens lektion har inte börjat än men ändå...

Igår var jag på besök hos fina mamma och pappa. Eftersom jag själv inte har ett piano passar jag alltid på att spela och sjunga när jag är där. Brukar för det mesta spela mina egna låtar för jag vet hur lätt man kan glömma (även om man skriver ner ackorden). När jag satt där och klinkade på pianot mindes jag just en sådan låt som jag inte spelat på ett tag. Vet att jag spelat in den låten en gång men kom ändå inte riktigt ihåg den. Dock kom jag ihåg vilket block jag skrivit ner text och ackord i. Till min stora lycka hittade jag häftet och mycket riktigt fanns även låten nerskriven i det lilla rosa häftet. När jag gick igenom alla gamla papper hittade jag även min gamla dagbok och jisses säger jag bara. Även om jag enligt mig själv aldrig blev någon superfjortis verkar det som om jag ibland inte var långt ifrån. Måste säga att även om längtan efter kärlek och att få älska någon verkade större än rymden så verkade jag även bry mig mindre om kärleken inte var besvarad från den jag var kär i i hemlighet (haha och ironiskt att jag lyssnar på låten "love me love me" med the cardigans).

Det känns ganska skönt att jag nästan ryckte på axlarna och glömde bort den killen för att jag fått syn på en annan. När jag tänker på det så var jag nog ganska stark när jag gick i grundskolan eller kanske var det grundskolan som gjorde mig stark? Eller kanske var det att jag fick fick kämpa lite mer för mig själv... Om inget annat känns det ganska knas att den personen som skrev allt det där är jag. Tänk att jag en gång i tiden skrev "han kommer aldrig bli min men skit samma jag tycker om honom ändå" för att dagen efter skriva: "nu skiter jag i honom för jag är kär i en annan kille nu".

Ja killar var verkligen ett stort ämne en gång i tiden. Skrev till och med att jag var orolig för att vara en 23-årig oskuld (och nej det är inget fel på att vara 23 år och oskuld även om mitt 16-åriga jag inte tyckte det). Det är ganska sjukt att man nästan tror att man måste ha hunnit med allt innan man lämnar tonåren. Lite naiv men det är väl det som gör det så kul men att läsa sin dagbok i efterhand... Man går liksom igenom allt igen fast med lite mer mogna ögon. Även om jag önskar att jag skulle varit bättre på att stå upp för mig skälv skulle jag nog inte gjort något annorlunda för det är ju tack vare alla tankar och erfarenheter jag är precis den jag är. Kanske borde jag börja skriva dagbok igen för att se om jag är så rationell och mogen som jag tror att jag är (även om bloggen är en typ av dagbok så kanske det inte är så smart alla gånger att publicera sina tankar för fler än en själv). Är ganska säker på att jag får äta upp dessa ord en vacker dag men som sagt, det får tiden visa...

Jag har insett att jag gått och blivit en riktig mjukis. Jag har alltid gråtit till film men när det gäller livet i allmänhet har jag aldrig förstått varför folk gråter av lycka eller blir berörda av kattungar. Jag vet inte om det är något som kommer med åldern man jag har definitivt börjat bli en mjukis. Ja, egentligen började det för fyra år sedan när jag brast i gråt av tacksamhet för att hela släkten samlats på min student. Det kan ju också ha varit en släng av alkohol men den lilla fontänen av tårar kom lika oväntat ändå.

Efter studenten har det inte varit så mycket fast nu det sista året har det varit en annan historia. Varje gång jag hälsar på mamma och pappa vill mamma alltid så snällt att jag ska få med mig mat eller något. Det kanske låter konstigt men jag börjar storgråta varje gång. Det är likosm en mix av tacksamhet, uppskattning och jag vet inte vad. De flesta brukar tacka och ta emot men jag känner mig ibland lite skyldig. Det känns bara så fel att ta med mig mamma och pappas skinka när de köpt den för att de vill ha. För att vara uppväxt med en äkta balkanmamma så är jag ganska unik som fortfarande inte varför mamma kan vara så snäll alltid och dela med sig. Ironiskt är det i alla fall tt jag varje gång gråter som ett litet barn när jag bär med mig en oca kasse hem, eller ica och ica ibland räcker det nog med ett paket gojibär.

Dock har jag upptäckt att min sentimentalitet är mer extrem än så. Numenar blir jag även sentimental när jag ser gamla. Ja, det är så hemskt som det låter. Härrom dagen var mami, Marcus och jag och åt uppe i stan. När vi satt där och åt såg jag en gammal dam som satt och åt helt ensam. Sen gick hon och bar på den tunga brickan och skulle sätta den i brickstället. Hon såg så ynklig ut och så ensam. Det hela slutade med att jag inte kuna titta på henne, 1 minut mer och jag hade behövt näsdukar, garanterat! Det värsta är att damen kanske inte alls kände sig ensam utan kanske tyckte det var skönt att gå och äta lunch själv, men det tyckte inte mitt hjärta.

Så där har ni det, toppen av min sentimentalitet, en äkta mjukis. Fröken Lundquist gråter inte bara till film, micke och Molle utan numenar även till godhet, lycka och gamla människor. Det är nog tur att jag inte valde kursen om äldre vid val av fördjupningskurs till hösten, då hade jag nog aldrig slutat gråta...

Men bara för att ,an blir äldre behöver det inte bli mer synd om en eller betyda att man blir mer ensam. Allt blir vad man gör det till. Här har ni några visdomsord denna kväll:

God morgon alla söta läsare. Helt sjukt att klockan är 10:45 och jag är kvar i sängen. Visserligen är bag känd för att alltid ha varit en sjusovare men nu på senaste tiden har jag faktiskt gått upp i tid. Känner mig själv lite skyldig som sover bort dagen fast å andra sidan är det söndag och ibland får man helt enkelt unna sig...

Ikväll blir det kalas för hela slanten eftersom min en gång så lilla brorson fyller hela 18 år idag. Herregud säger jag bara! Nu ska min lilla brorson som en gång sa att "lite pluggis måste man vara" och som brukade springa runt (för gå det hade han inte tålamod för) och leka krig helt plötsligt få handla sprit på krogen, ta körkort och rösta. Med andra ord måste jag nu föregå som ett gott exempel på krogen och köra lugnt på vägen... Tur att jag är en sådan lugn helylletjej då. Det värsta är väl att jag knuffas lite aggressivt på diskotek men är man liten måste man ta plats. Får bara hoppas att jag inte råkar knuffa till min brorson för han kan ju numera även komma in på samma ställen som jag. Börjar jag bli gammal eller är det bara han som växer ifatt? Läskigt...

Ja det är sådana saker jag processat när jag ligger och drar mig på morgonen. Nu får jag nog gå upp och göra något nyttigt nu på förmiddagen så att inte halva dagen gått till spillo. Ha det bra allesammans!

Ja, då har sommarn kommit och gott. Det var två fina veckor av sol och värme som gjorde att man kunde gå i klänning och skjorts. På ett sätt kan jag inte låta bli att känna viss agg med tanke på att det ALLTID är sol när jag inte kan sitta ute. Förra året var det jobb (varenda soliga dag!) och detta år var det C-uppsats. Förmodligen så kommer solen titta fram igen men jag har börjat inse att sommaren i Sverige nog inte är längre än just två veckor i maj. På så vis kommer det bli väldigt tråkigt att behöva stanna hemma och jobba hela sommarn.

Gjorde en pakt med mina vänner  att vi ska ut och resa sommaren 2013. Men eftersom Marcus antagligen kommer att studera till hösten innebär det jobb för hans del på sommarn. Nu tänker ni säkert varför jag inte kan åka ensam men det slog mig att jag själv anatagligen inte heller kommer att ha någon semester. Första året på jobbet har man väl inte rätt till semester om man börjar jobba sent? Nej, semestra ska jag göra så jag får helt enkelt hitta på en bra plan innan dess!

Det är ganska ironiskt hur man som student redan innan man examinerats börjar känna sig berövad på frihet. Men det kan också bero på att denna sommaren är sista chansen för mig (och alla andra snart blivande socionomer) att njuta av ett riktigt långt sommarlov innan "verkligheten" kommer ifatt oss. Å andra sidan vem har sagt att verkligheten behöver vara ett 8-5 jobb utan ledighet? Något att tänka på.



Letade efter sommarbilder som verkligen såg "somriga" ut. Tydligen var det sommaren 2010. Med andra ord väntar vi fortfarande på sommaren 2011.

Denna vecka är det dansworkshop på min dansstudio och igår var jag lite i valet och kvalet om jag skulle dansa eller om jag skulle strunta i det. Självklart kan jag inte låta bli men åker såklart på en förkylning samma kväll...ja det är lite ödets ironi. Så nu sitter jag här hemma i mina mjukisbyxor och adidasjacka och sörplar hemmagjort pepparmintste och trycker i mig halstabletter för dansen tänker jag minsann inte avstå från!

Hittade förresten en kulknapp på min blogg där man kunde göra egna kollage. Lite som photoshop fast mycket, mycket enklare. Rembly heter knappen så alla ni som har sin blogg via blogg.se måste in och kika =) Vad tycks om min första bild? 

 
Ja idag är verkligen en testdag...Nu blir det nog en kopp te till och kanske lite mackor innan Erica kommer hit för testa om inte vi kan bli klara med vår C-uppsats idag. Det hade varit toppen! 

I mejlet stod det också att det bland annat kunde orsaka cancer. Lite lätt moralpanik utlöstes i mig och jag varnade alla mina vänner att inte använda en deo med detta ämne. Ja, det vissade ju sig vara lättare sagt ön gjort. Till slut gav även jag upp och beslöt mig för att använda rexona aloe vera (för att det var ju i alla fall lite "natur" i den).

Det är ju lite delade meningar med det här med aluminium. Vissa säger att det inte är farligt, andra säger att det har en påverkan på kroppen och är det är dåligt för både nervsystem osv. Men just det där med deo och bröstcancer har det larmats för ganska länge och jag kan ändå känna en viss oro eftersom antalet fall bröstcancer ökar bland kvinnor, ja den är ju den vanligaste formen av cancer. Idag är det ju fortfarande ovanligt att stötta på tjejer som inte rakar eller vaxar sig i armhålorna. De flesta av oss gör det och sätter på deo direkt efter (där inte ens håren skyddar kanalen ner mot lymfkörtlarna). Sen kan aliuminiumet påverka på andra sätt. Ha du någon gång fått kli i armhålan på grund av din deo? Ja då är det troligen detta ämne som spökar till det. Har du väldigt mycket kan det vara så att du utvecklat en allergi mot ämnet.

Eftersom jag blivit mer och mer medveten om vad jag har i mina produkter så har jag nu (när min deo tog slut) försökt leta efter en deo som i första hand inte innehåller paraben (någonstans måste man börja och vi alla vet att paraben är ett riktigt fy, fy för kroppen). Hittade några men sen, som en uppenbarelse i hyllan hittade jag en deo utan aluminium, LYCKA! Självklart det dyraste på hela hyllan men som sagt... Naturlig! Så NU tjejer (sådär 10 år senare) kan jag tipsa om URTEKRAMS deo! Jag vet, det låter lite som namnet på en gammal fotvårdskräm som senast såldes 1950, men så är det inte. Det är ett danska märke (deras första ekologiska).



Tro mig, jag har granskat produkten upp och ner, googlat ämnena och upptäckte inget konstigt. Har även försäkrta mig om att huvudingrediensen inte tas upp av kroppens porer så är det fritt fram att använda det i en hårfri håla. Har provat med ros och även om det enligt Marcus luktar lite skog (den med rosdoft. Finns även i andra dofter) så försvinner doften när det har torkat. Har aldrig luktat mig så mycket i armhålan och på kläder för att kolla att det funkar. Vet inte om jag räknat in placeboeffekten men måste säga att produkten fungerar. Har inte testat på ett workoutpass men så länge man tränar bredvid de svettiga muskelbergen på gymmet kommer ingen tro att det är du, om deon inte skulle palla trycket ;) Sen misstänker jag att innan kroppen vant sig så kanske man svettas lite mer, eller vänta... Tror inte jag själv svettats mer så det är nog lugnt men å andra sidan är vi alla olika.

Deon kostar 40 kronor (och jag känner mig just nu som världens sliskigaste försäljare) och finns i mataffären (Ica i alla fall). Köper du den på nätet kostar den ca 70 kronor istället. Alla får helt enkelt göra precis hur de vill men jag tror det är bra att informera om att det numera finns andra (fungerande) alternativ. Har du cancer i familjen kan det vara bra att veta att man inte måste gå runt att lukta skunk bara för att man är rädd för att få bröstcancer och inte kan ha deo på sig. Sen ska man inte behöva känna att man måste riskera att få cancer för att förbli luktfri. Det är inte okej! Så prova på, lukta själv, testa och bedöm själva men snälla håll er i alla fall borta från paraben i produkter som ska hamna på kroppen. En extra eloge ska Urtekram verkligen ha som tagit med sig miljötänket hela vägen och använder dessutom el i form av vindkraft. Så en ekologisk och miljöcertifierad deo utan paraben, parfym och aluminium, som fungerar OCH som inte lämnar några märken på kläderna (så sant så!)... Tummen upp!

Här är lite länkar till andra bloggare som testat, lite ris men mestadels ros:

http://rosenblommandetankar.blogspot.se/2010/03/urtekram-deodorant.html
http://est-belle.blogspot.se/2011/11/recension-urtekram-rose-deo-crystal.html
http://junesabstracts.blogg.se/2012/may/sweat-baby-iii.html
http://hanna.fornhem.se/?p=6171
http://ecochic.blogg.se/2009/october/urtekram-ekologisk-deodorant.html

Detta är den jag läste först, ett ganska roligt inlägg dessutom ;)

http://sockertjocken.wordpress.com/tag/urtekram-crystal-deo/

läs sedan vidare på den bloggen: http://sockertjocken.wordpress.com/tag/urtekram-crystal-deo/

Och tjejer det är okej att svettas.

Igår bestämde vi tillsammans med vår handledare att inte lämna in vår uppsats till uppsatsupplämningen i maj.  Jag brukar för det mesta få saker klara i tid men denna gången får jag helt enkelt inse att även jag har mina begränsningar. Vi har verkligen kämpat som små djur, Erica och jag. Sedan början av maj har vi haft två lediga dagar och den senaste veckan har ingen av oss varit hemma innan klockan 8 på kvällen, varav de senaste dagarna har vi kört till 22 på kvällen. Med tanke på att vi båda kände oss ganska psykiskt nerbrutna efter dessa dagar kom det lite som en lättnad att vi inte behöver pusha på för att få ihop något som vi kanske inte ens skulle vara stolta över. Hälsa kommer i första rum och jag har verkligen inte kunnat fokusera på något annat i mitt liv så på så sätt blir detta nog jättebra. Kände att magkatarren började krypa sig på dessutom och då är det dags att sätta ner foten.

Å ena sidan ser jag det lite som ett misslyckande och att mardrömen nu fortsätter ett tag till men å andra sidan är det ju även ett misslyckande att bara ge upp och lämna in. Man ska vara stolt över det man gör här i livet och denna C-uppsats har ju verkligen varit som en bebis för oss båda. Uppsatsen är ju något man vill kunna slänga upp på bordet för sin framtida chef och bara säga: Kanske något att tänka på? och sedan få lite löneförhöjning på det (även om det kanske bara funkar så i mitt rosa moln till land).

Nu är det försent att ångra sig utan det är bara att köra på de sista dagarna som krävs för att uppsatsen ska bli riktigt bra. Det är ju lite det som är störigt också, att vi faktiskt bara skulle behöva några få dagar till och inte fyra timmar.

Bitter sanning, lättnad och lite ambivalens. Idag ska jag fokusera på att hela mig lite och försöka införskaffa mig ett hum om vilken dag det är idag och eventuellt vilket år också. Njuta av dagen ska jag också göra och försöka intala mig själv om att det kommer gå bra. Jag är ju sådan som person att jag gärna inte ger upp innan det faktiskt är slut så kommer nog inte vara till freds med detta tills det är onsdag och vi tekniskt sett inte kan lämna in längre...det är dagens stora läxa för en liten optimist som jag.

Just nu känns det som om allt bara faller. C-uppsatsen går långsamt och vi är så back att jag är orolig för att vi inte kommer kunna lämna in den i tid. Analysen, problemformulering, inledning, referenslista, teori och tidigare forskning är inte skrivet än och även om ena sidan av mig är som en filbunke och känner att jag faktiskt kan lämna in detta i augusti så vill jag inget annat än att bara släppa ifrån mig detta nu. Idag har det verkligen börjat äta på mig psykiskt. Inte nog med det så har min brukare ringt och smått hintat om att jag kanske inte får ha kvar jobbbet som hennes ledsagare eftersom vi inte har tid för varandra, för att jag numera måste sitta 8-5 varje dag, eller 9-22, som vi gjorde idag. Jag får panik av tanken av att inte räcka till. Jag har sagt till min familj att jag inte kommer kunna ha någon jättekontakt nu innan detta är klart.

Jag har tvätt som måste tvättas men jag kommer inte kunna ta tag i det på minst två veckor (får hoppas att underkläderna räcker). Tack och lov för Marcus. Hade vi inte bott ihop hade vi nog inte kunnat kommunicera denna månaden. Jag drömmer mardrömmar och jag idag har jag ständigt haft ont i ryggen. Jag kan inte sitta still men det är precis det jag måste. Jag har ett mejl från vår handledare som jag inte vågar öppna för jag tror jag kommer få rejäl ångest av den. Samtidigt är jag nyfiken på vad hon skriver.

Jag vill bara rensa systemet men det kännssom att det bara fylls på med ännu mer, undrar om det kommer brista? Desto mer jag lägger fokus på att bli klar, desto mer kommer det från annat håll. Jag vaknar och går och lägger mig. Jag avvundas dem som har barn och skriver C-uppsats, samtidigt som jag misstänker att jag underskattar min egen förmåga. Är lite skakis nu men eftersom jag har bestämt mig för att må lite bättre i år så tänker jag i alla fall inte ge efter för magkatarr. Ja även om jag så ska knarka omeprazol så ska magen må bra.

Stänger datorn för idag, ska slänga mig på soffan och glo lite tv för att samla mina tankarna så jag slipper drömma om mord, kebaber, arga tågkonduktörer och mögel. Och tack sis för att du stöttar mig när jag behöver det <3

Och förlåt alla ifall jag inte är så tillgänglig. Jag måste gräva ner mig i ett hål och isolera mig. Det är inget personligt om jag inte har tid för er. Det är inte att det är just ni utan jag har inte tid med någon just nu. Erica får mest av mig just nu men det är för vi skriver ihop, vi sitter nästan ihop som siamesiska tvillingar. Marcus får näst mest med mig men det är för att vi delar bostad. Ni andra får helt enkelt belägra vårt hem eller samåka med mig på bussen, mer kan jag inte erbjuda. Ni kan alltid längta till juni som jag gör. Juni, vackra juni. Mitt ljussken i denna tunnel. Bara tanken på juni gjorde mig lite lättad, borde nästan rama in junikalendern på väggen. Ska lätt ha med juni månad i mitt tacktal, word på det.