Igår var jag på besök hos fina mamma och pappa. Eftersom jag själv inte har ett piano passar jag alltid på att spela och sjunga när jag är där. Brukar för det mesta spela mina egna låtar för jag vet hur lätt man kan glömma (även om man skriver ner ackorden). När jag satt där och klinkade på pianot mindes jag just en sådan låt som jag inte spelat på ett tag. Vet att jag spelat in den låten en gång men kom ändå inte riktigt ihåg den. Dock kom jag ihåg vilket block jag skrivit ner text och ackord i. Till min stora lycka hittade jag häftet och mycket riktigt fanns även låten nerskriven i det lilla rosa häftet. När jag gick igenom alla gamla papper hittade jag även min gamla dagbok och jisses säger jag bara. Även om jag enligt mig själv aldrig blev någon superfjortis verkar det som om jag ibland inte var långt ifrån. Måste säga att även om längtan efter kärlek och att få älska någon verkade större än rymden så verkade jag även bry mig mindre om kärleken inte var besvarad från den jag var kär i i hemlighet (haha och ironiskt att jag lyssnar på låten "love me love me" med the cardigans).

Det känns ganska skönt att jag nästan ryckte på axlarna och glömde bort den killen för att jag fått syn på en annan. När jag tänker på det så var jag nog ganska stark när jag gick i grundskolan eller kanske var det grundskolan som gjorde mig stark? Eller kanske var det att jag fick fick kämpa lite mer för mig själv... Om inget annat känns det ganska knas att den personen som skrev allt det där är jag. Tänk att jag en gång i tiden skrev "han kommer aldrig bli min men skit samma jag tycker om honom ändå" för att dagen efter skriva: "nu skiter jag i honom för jag är kär i en annan kille nu".

Ja killar var verkligen ett stort ämne en gång i tiden. Skrev till och med att jag var orolig för att vara en 23-årig oskuld (och nej det är inget fel på att vara 23 år och oskuld även om mitt 16-åriga jag inte tyckte det). Det är ganska sjukt att man nästan tror att man måste ha hunnit med allt innan man lämnar tonåren. Lite naiv men det är väl det som gör det så kul men att läsa sin dagbok i efterhand... Man går liksom igenom allt igen fast med lite mer mogna ögon. Även om jag önskar att jag skulle varit bättre på att stå upp för mig skälv skulle jag nog inte gjort något annorlunda för det är ju tack vare alla tankar och erfarenheter jag är precis den jag är. Kanske borde jag börja skriva dagbok igen för att se om jag är så rationell och mogen som jag tror att jag är (även om bloggen är en typ av dagbok så kanske det inte är så smart alla gånger att publicera sina tankar för fler än en själv). Är ganska säker på att jag får äta upp dessa ord en vacker dag men som sagt, det får tiden visa...