Just nu känns det som om allt bara faller. C-uppsatsen går långsamt och vi är så back att jag är orolig för att vi inte kommer kunna lämna in den i tid. Analysen, problemformulering, inledning, referenslista, teori och tidigare forskning är inte skrivet än och även om ena sidan av mig är som en filbunke och känner att jag faktiskt kan lämna in detta i augusti så vill jag inget annat än att bara släppa ifrån mig detta nu. Idag har det verkligen börjat äta på mig psykiskt. Inte nog med det så har min brukare ringt och smått hintat om att jag kanske inte får ha kvar jobbbet som hennes ledsagare eftersom vi inte har tid för varandra, för att jag numera måste sitta 8-5 varje dag, eller 9-22, som vi gjorde idag. Jag får panik av tanken av att inte räcka till. Jag har sagt till min familj att jag inte kommer kunna ha någon jättekontakt nu innan detta är klart.

Jag har tvätt som måste tvättas men jag kommer inte kunna ta tag i det på minst två veckor (får hoppas att underkläderna räcker). Tack och lov för Marcus. Hade vi inte bott ihop hade vi nog inte kunnat kommunicera denna månaden. Jag drömmer mardrömmar och jag idag har jag ständigt haft ont i ryggen. Jag kan inte sitta still men det är precis det jag måste. Jag har ett mejl från vår handledare som jag inte vågar öppna för jag tror jag kommer få rejäl ångest av den. Samtidigt är jag nyfiken på vad hon skriver.

Jag vill bara rensa systemet men det kännssom att det bara fylls på med ännu mer, undrar om det kommer brista? Desto mer jag lägger fokus på att bli klar, desto mer kommer det från annat håll. Jag vaknar och går och lägger mig. Jag avvundas dem som har barn och skriver C-uppsats, samtidigt som jag misstänker att jag underskattar min egen förmåga. Är lite skakis nu men eftersom jag har bestämt mig för att må lite bättre i år så tänker jag i alla fall inte ge efter för magkatarr. Ja även om jag så ska knarka omeprazol så ska magen må bra.

Stänger datorn för idag, ska slänga mig på soffan och glo lite tv för att samla mina tankarna så jag slipper drömma om mord, kebaber, arga tågkonduktörer och mögel. Och tack sis för att du stöttar mig när jag behöver det <3

Och förlåt alla ifall jag inte är så tillgänglig. Jag måste gräva ner mig i ett hål och isolera mig. Det är inget personligt om jag inte har tid för er. Det är inte att det är just ni utan jag har inte tid med någon just nu. Erica får mest av mig just nu men det är för vi skriver ihop, vi sitter nästan ihop som siamesiska tvillingar. Marcus får näst mest med mig men det är för att vi delar bostad. Ni andra får helt enkelt belägra vårt hem eller samåka med mig på bussen, mer kan jag inte erbjuda. Ni kan alltid längta till juni som jag gör. Juni, vackra juni. Mitt ljussken i denna tunnel. Bara tanken på juni gjorde mig lite lättad, borde nästan rama in junikalendern på väggen. Ska lätt ha med juni månad i mitt tacktal, word på det.