Emiii -

Mjuk för äldre damer

Jag har insett att jag gått och blivit en riktig mjukis. Jag har alltid gråtit till film men när det gäller livet i allmänhet har jag aldrig förstått varför folk gråter av lycka eller blir berörda av kattungar. Jag vet inte om det är något som kommer med åldern man jag har definitivt börjat bli en mjukis. Ja, egentligen började det för fyra år sedan när jag brast i gråt av tacksamhet för att hela släkten samlats på min student. Det kan ju också ha varit en släng av alkohol men den lilla fontänen av tårar kom lika oväntat ändå.

Efter studenten har det inte varit så mycket fast nu det sista året har det varit en annan historia. Varje gång jag hälsar på mamma och pappa vill mamma alltid så snällt att jag ska få med mig mat eller något. Det kanske låter konstigt men jag börjar storgråta varje gång. Det är likosm en mix av tacksamhet, uppskattning och jag vet inte vad. De flesta brukar tacka och ta emot men jag känner mig ibland lite skyldig. Det känns bara så fel att ta med mig mamma och pappas skinka när de köpt den för att de vill ha. För att vara uppväxt med en äkta balkanmamma så är jag ganska unik som fortfarande inte varför mamma kan vara så snäll alltid och dela med sig. Ironiskt är det i alla fall tt jag varje gång gråter som ett litet barn när jag bär med mig en oca kasse hem, eller ica och ica ibland räcker det nog med ett paket gojibär.

Dock har jag upptäckt att min sentimentalitet är mer extrem än så. Numenar blir jag även sentimental när jag ser gamla. Ja, det är så hemskt som det låter. Härrom dagen var mami, Marcus och jag och åt uppe i stan. När vi satt där och åt såg jag en gammal dam som satt och åt helt ensam. Sen gick hon och bar på den tunga brickan och skulle sätta den i brickstället. Hon såg så ynklig ut och så ensam. Det hela slutade med att jag inte kuna titta på henne, 1 minut mer och jag hade behövt näsdukar, garanterat! Det värsta är att damen kanske inte alls kände sig ensam utan kanske tyckte det var skönt att gå och äta lunch själv, men det tyckte inte mitt hjärta.

Så där har ni det, toppen av min sentimentalitet, en äkta mjukis. Fröken Lundquist gråter inte bara till film, micke och Molle utan numenar även till godhet, lycka och gamla människor. Det är nog tur att jag inte valde kursen om äldre vid val av fördjupningskurs till hösten, då hade jag nog aldrig slutat gråta...

Men bara för att ,an blir äldre behöver det inte bli mer synd om en eller betyda att man blir mer ensam. Allt blir vad man gör det till. Här har ni några visdomsord denna kväll:




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0