För idag är en sådan där sliten dag. Har nog gäspat mer än vad jag tagit steg idag (och då har jag dansat i 1 timme och 15 min). Ibland har man sådana dagar. Har nog inte förstått att det inte är helg längre. Tänk det är bara 7 dagar i en vecka och ändå man den gå så långsamt iblan och ibland hinner man knappt blinka innan den har passerat. Fast man ska nog vara tacksam för detta. Utan de långsamma dagarna hade man aldrig önskat snabba dagar och utan snabba dagar hade man aldrig önskat efter de långsamma. Vad längtar du efter?



Vill även skänka en tanke till min bigsis som har det jobbigt just nu. Ger alla mina goda tankar och positiv energi till dig (hoppas att telepati fungerar). Tänker på dig och hoppas att du inte tröttnar på wordfeud och facebook, annars får du ladda ner en ny app (kan tipsa om worldquiz där man lär sig flaggor, huvudstäder och länder). Du ska veta att du är en riktig kämpeoch det beundrar jag sig jättemycket för. Kommer snart och delar med mig av lite dåliga skämt och har du tur får jag Ninas dojja i huvudet som sist vi gick på ett sjukhusbesök (vi dansade balett i sjukhuskorridoren).

Dagen kan beskrivas med 3 ord: grönt är skönt! Dagens tema kan verkligen stavas: äpple; och dagens aktivitet kallas familjeutflykt med stort F. Idag har jag mamma, pappa och sis varit på Kiviks äpplemarknad och tittat runt. Kan säga att vart man än vänder sig i Kivik så hittar man äpple. Det var äppleträd, äpplemunkar, äppelkonst, äpplemos, äpplejuice, äpplecider, äpplerökt lax, glaserade äpplen och mycket, mycket mera! Åt en sjukt god och trevlig buffé med havsmat i alla dess former. De hade bla en supergod medelhavsgratäng med saffran som jag hade kunnat kidnappa kocken för att få reda på receptet. Som gräde på moset hade de även goda efterrätter som det bara var att ta för sig av. Tummen upp för bufféer och måste säga tack till mamma och pappa som inte lyssnade på mitt skeptiska föredrag om hur onödigt dyrt bufféer är.

Efter buffén och en masa strövande bland alla stånd åkte vi till musteriet och handlade en massa juicer, cider och sylt. Ja självklart blev det 3 kg äpplen också, aroma är för mig en självklar vinnare.

Det blev även en minitur till stenshuvud där jag fick till många fina foton, bla på mina fina föräldrar. Bäst var ändå pappa som råkade trampa i någor som var en blandning av kobajs, vatten, lera och träsk. Tyvärr stannade vi inte så länge så det får bli ett återbesök en dag. Jo jag diggar verkligen Österlen och familjedagar. Det har verkligen varit en toppendag!

Jag bara älskar helgen. Frihetskänslan man känner på fredagen är het obeskrivning när man inser att man har 2,5 hela dagar av att göra precis vad man vill (om man nu inte behöver tvätta och får den enda lediga tiden på helgen). Jo, jag måste säga att jag so far har en toppenhelg. Det blev tjejkväll så det stod härliga till igår när vi 6 tjejer begav sig ut för att äta middag på pub, vilket aldrig hänt innan. Jag vet inte om detta är ett tecken på att man börjar bli lite sofistikerad eller bara ännu mer vuxen.

Det där med vuxenhet kommer lite i vågor tycker jag. När vi gick ut och beställde mat i fredags kände jag mig så vuxen. Vi konstaterade det att förr var alla gängkvällars obligatoriska vakentid till minst klockan 3 och då brukade det bli närmare 5 istället. Numera tittar paren på varandra och säger att det "börjar bli sent" när klockan närmar sig 23.00 och rör sig så smått mot dörren. Helt plötsligt står man där ensam hemma igen innan klockan 00 och inser att alla andra ska jobba, upp tidigt eller göra något annat lite mer "vuxet". Jag vet inte om man känner sig som den enda omogna då eller om man själv är vuxen som borstar tänderna och känner en viss lättnad att alla gick innan det blev för sent.

Sen finns det situationer då jag känner mig som den minsta, ja gärna 12 år eller så. När jag hänger i fikarummet med en koppp varm choklad (cocomilk eller nesquick)bland alla kaffedamer, eller alla mina födelsedagsfester (eller halloweenfester) där jag tvingar mina stackars vänner att leka. Det brukar ju sluta lite hur som helst. Antingen blir det totalt motstånd (så det blir lek under tvång istället), eller så är alla med lite motvilligt och helt plötsligt upptäcker de att det är kul och vill ha mer. Ja, sen har vi de gånger då alla är med men det slutar i kaos för ingen (mer än jag då) är engagerad.

Fast vem har egentligen sagt att man inte kan leka som vuxen? Vad är en vuxen egentligen? Varför skulle man vara mer vuxen för att an dricker kaffe, gillar whisky, lägger sig tidigt och kollar på nyheterna både 19.00 och 22.00 (gärna både nyheterna, rapport och aktuellt)? Nej det är nog fler ungdomar som köper vetelängd till fikat och fler äldre som dricker till maten än vad vi tror. Det hoppas i alla fall jag på, annars kommer jag vara den enda vuxna som gillar att leka, tycker tecknat är fantastiskt, tycker dubbade barnprogram kan vara roliga, dricker varm choklad och saft till kakorna och tycker att glass är bara sååå mumsigt!

Tro det eller ej men jag har visst lite muskler i dessa svaga armar. Idag har jag lyckats göra 7 stycken upplyft och det har inte varit några problem, ingen träningsvärk här inte. Nu får ni tänka att det är jag och inte världens starkaste man och ja jag försökte fuska men om man nu bortser från den gången jag tog hjälp av fötterna (som knappt räknas eftersom den mesta kraften kom från mina armar) så tog jag i med hårdhandskarna. Kanske det finns hopp trots allt!

Igår köpte Marcus en träningsstång som man sätter fast i dörrkarmen. NU har han sagt till mig att om jag vill bli riktigt tränad så ska jag köra 5 upplyft varje dag. Nu är det ju så att jag inte har jordens mest tränade armar men jag skulle prova (under tvång av Marcus ska tilläggas). LÅt oss bara säga att något gick nog sönder i min arm, för det känns inte normalt att träningsvärken ska komma innan man tagit sig ner på marken. Så här har vi den ultimata bekräftelsen, fröken Emily saknar armmuskler. Känns lite hemsk att erkänna det för sig själv (och hela världen för den delen) men så är läget. Så det är väl bara att ta reda på om det finns några lååångt där inne för nu ska lilla jag bli stark, eller ja starkare i alla fall.

Något säger mig att Marcus kommer få hjälpa mig tvätta håret den närmaste veckan för jag kommer nog inte kunna lyfta armarna över huvudet...

När jag var liten, sa min mamma alltid till mig att jag kommer lära mig dricka kaffe när jag blir stor. När jag trodde att jag var stor upptäckte jag att kaffe med mjölk och soc...eller nej vänta mjölk med socker och kaffe inte funkade för mig än oavsett hur mycket energi jag behövde. När jag började arbeta på dagis (eller förskola) var det jag som tömde hela teskåpet. När jag började studera fick jag höra att om det var någon gång jag kommer börja dricka kaffe så är de på universitetet. Nu när jag kom ut på min praktik fick jag höra att om det är någon gång jag VERKLIGEN kommer börja dricka kaffe så är det nu.

Ja, nu är jag här...och jag dricker fortfarande choklad och te istället för kaffe. Så när alla sitter med sina kaffekoppar i fikarummet på praktiken kommer jag med min lilla kopp choklad. Känns lite pinsamt att erkänna att man sitter med en kopp varm choklad på jobbet och på något sätt tror att man kan lura de andra med att man dricker kaffe, som om de skulle gå på den! Så om jag nu alla gånger inte börjat dricka kaffe, när kommer jag att falla för "frestelsen"?

Nej jag är väl antagligen inte så mogen som jag tror. Eller så handlar det om att jag besitter lite mer superkrafter av vakenhet än andra, men superkrafter är väl lite och ta i. Trodde ett tag att min ena syster inte drack kaffe. Yes tänkte jag, äntligen en till, men till min stora besvikelse så stämde inte detta. Dock känns det ganska skönt att hon stöddricker te med mig ibland och att min andra syster frågar om vi ska dricka te och inte "Ja just det du dricker inte kaffe men det finns te!". Varför måste man dricka något över huvud taget?

Kaffe känns lite som 70-talets intensiva rökning. Röker du är du en i gemenskapen. Röker du inte kan du vara med men du är liksom inte på samma nivå. För att vara lite sådär grym ger ju både kaffe och cigg bieffekter, ibland blir det lite som att lyssna på när folk klagar om sina komplex. Har kaffe blivit 2000-talets "nya" gemenskap? Och sen ska vi ju inte tala om kaffe och kaka...men det tar vi en annan gång (om ja nu skulle möta på någon som inte äter kakor).

Handen på hjärtat, är inte detta godare? (Och nej jag sa inte onyttigare)

Oj oj oj, idag har varit en händelsefylld dag och ändå har det inte hänt så mycket. Har dock lyckats förvåna mig själv med att läsa en handbok för handläggning inom socialtjänsten, som socialstyrelsen gjort och gillat den. Ja den intresserar mig. Har jag gått och blivit vuxen? Eller är det så att jag ännu bättre gått och blivit intellektuell?

Lite ont i kroppen har jag också, fast på ett bra sätt. Spelade kinect (för er som inte vet vad det är, så är det ett tv-spel där man själv är gubben. Genom att röra sig så rör sig gubben på tv:n. Lite som eyetoy om ni vet vad det är) igår hemma hos min syster, spelade både fotboll, volleyboll och friidrott. Jag väl säga att friidrott inte är och har aldrig varit min grej. Däremot var jag riktigt grym på fotbollen, volleybollen och bowlingen. Nu skulle det dock inte varit fel med en massage, men tyvärr så befinner sig Marcus någon annanstans i Sverige för tillfället så istället för massage får jag passa på att bre mig lite extra i sängen eller sova med två täcken och 3 kuddar (inte helt fel). Har i och för sig outnyttjade "Johanna gör kort" som jag fick när jag fyllde år där bla massage finns tillgängligt. Ja, Johanna du vet vad som väntar!

Har förhoppningar om att sova gott i natt. De 2 senaste nätterna har jag drömt lite, ja inte mardrömmar men inte trevliga drömmar heller. Ni vet, spindlar och sånt mysigt. Som grädde på moset hade jag en mygga på besök här inne igår vilket var mer eller mindre irriterande. Det är ju inte lätt när man halvsover och ska tända lampan för att leta efter något som inte är större än 1 cm och gömmer sig bra. Nej, vackert kan det inte ha sett ut med ett mer eller mindre troll som springer runt med en ihoprullad vårdkatalog. Nu kanske någon tänker "Varför inte bara ignorera myggan". Jag försökte! Det är kanske lättare för någon som inte vaknar av sin egen snarkning men inte för mig. Myggor låter ju inte så mycket om det nu inte var så att det var ganska tyst och de kommer nära...och let's face it: Vem vill vakna med en vulkanfarm på kinden?

Nej intellektuell har jag nog inte blivit. Intellektuella människor jagar inte mygg med vårdkataloger mitt i natten, eller?

Okej, så det blev inget smycketräd men jag var faktiskt ute och tittade på hur jag kunde göra ett själv. Men kom på att för att ens kunna göra mitt träd krävs det att jag besöker mamma och pappa så fick dra till en mer tillfällig lösning. Here it is...



                 

NU har jag fått nog. Mina smycken ligger överallt och inte på ett snyggt sätt. Tror inte ens jag vet vad som ligger på mitt nattduksbord förutom växten och lampan som liksom når över allt annat. Jo boken som jag började läsa också, den med den konstiga titeln (Bergsprängardottern som exploderade) som jag hittar för att den är gul.

För ett tag sedan såg jag ett sjukt snyggt sminkbord, vitt i antik stil med en oval spegel i mitten. Sen jag såg det bordet kan jag inte låta bli att tänka på det då och då för det var så snyggt. Jag tror nästan att jag vill påstå att det var kärlek vid första ögonkastet. Det var verkligen liten av vad man kallar en flickdröm. Tänk att ha sitt egna vita sminkbord med sina sminkborstar stående fint och ett smycketrä med alla sina smycken. Ljusare och fluffigare än så blir det nog inte. Ja faktum är att hade jag bott själv i hade jag nog tagit hjälp av min fina vän Sophie som är en riktig hejare på just ljus och romantisk stil (Ni borde se hennes hem med egna ögon) och inrett stället i ljus och flickig stil. Ni vet med blommor och änglar överallt. Det kanske låter som jag precis hånade stilen men missta er inte, jag verkligen älskar det. Jag tror jag har två inredningssidor. Den lite retro med neutrala grundfärger och en massa accentfärger, lite som i en regnbåge (om ni frågar Marcus) och den ljusa och romantiska. Och då jag inte har någon vidare vacker plats för mina smycken (eller smink för den delen) så lokar det vackra bordet mer än någonsin.

Meeen så är vi tillbaka i den bittra verkligheten, If you don't buy you don't have! Sanningen är ju att jag faktiskt inte hade haft plats med det, så kanske har jag sparat mig själv 800 kr + allt besvär. Men drömma kan man. Men i morogn blir det mer än bara drömma. Om jag nu inte ska ha ett helt bord så ska jag åtminstonde hitta mig en anordning för mina smycken om jag så ska hitta det på myrorna, pandurohobby eller om jag så ska göra det själv. I morgon (idag några timmar senare) är dagen då jag tar tag i det!




Lyckades jag att göra detta smycketräd till min brorsdotter borde jag lyckas fixa något till mig själv med...

Idag har varit en riktig skön dag. Har fått mitt arbete klart och inlämnat, sen har jag för första gången pannerat kött och gjort en kroatisk potatisrätt som kalas restani krompir (ja stavningen är nog inte helt 100 men men). Marcus och Johanna såg mätta och glada ut i alla fall och jag tyckte det var jättegott. Kanske inte som när mamma gör det men mammas mat är ju som sagt mammas mat! Marcus var dock lite besviken att det inte fanns någon sallad. Undrar varför sallad är det första som går bort när man inte orkar, det är ju nästan det godaste. Nu sitter man här med russinvåta händer och väntar på att vi ska sätta på en mysig film. Det enda som är lite synd just nu är att i morgon är det redan söndag, men som sagt det är i morgon det =) Idag är det myslördag som gäller. Lite godis på detta och den är komplett...

Johan kom hit för att äta lunch med mig innan jag skulle tillbaka till skolan. 3 timmar senare möter jag han och Marcus i dörröppningen, då ska de ut och handla tillbehör till WII kontrollerna så de kan spela. Nu sitter de här i soffan och spelar ett mangafightingspel som de inte själva förstår sig på. Lite roande är det ändå när de sitter och skakar sina kontroller och råmar som två kor.

Ny termin, nya kursböcker och nya äventyr som väntar. På något sätt verkar alla vara så inställda på hösten, "nu tar vi nya tag". Någonstans känner jag tvärtom. Jag kan inte släppa sommaren, att hösten smyger sig på inger en viss ångest i kroppen. Dock känns det lite lättare i år eftersom praktiken väntar, vilket innebär lite hopp om mindre kurslitteratur. Samtidigt känner jag viss ånger att jag inte sökte utlandspraktik för att prova mina vingar på helt nya marker. Får tänka som min syster sa idag: "Alla är så utlandskåta nu för tiden", så kanske jag bore tänka eftersom jag vet att jag inte är en som slaviskt följer trenderna. Trots det kan jag inte låta bli att förundras vad som väntar mina vänner som ska på utlandspraktik. Det är ju så folk överlever vintern genom att hoppas och se fram emot saker som halloween, födelsedagar, lucia, julafton, nyår m.m. Folk köper nya kläder, böcker, kalendrar, väskor, you name it inför skolstarten, vad har jag köpt?

Nej, jag och hösten är väl inte riktigt kompisar förrän jag börjar få julkänslor. Bara idag kändes det som om temperaturen sjönk 10 grader bara för att jag hade min första skoldag. Ja kalla det placebo men kallt var det! Så nu sitter jag här i mitt kök och tänker börja älska hösten, frågan är bara hur. Slog mig precis att jag kanske borde fortsätta jogga och hålla kvar lite i sommarkänlsorna samtidigt som man sakta märker förändringarna i naturen...ja får testa det! Frågan är bara om Johanna vill ut och jogga med mig...??

Måste dock bara få dela med mig av ett litet moment från i sommar: Min första skörd av jordgubbar som jag har på balkongen.

Då fick de äntligen varandra. Efter mer än 20 år tillsammans slog min bror slag i saken och friade till sin Veronica (numera fru). Dagen var helt fantastiskt och kärleken bara låg i luften. Har nog aldrig sett min bror och Veronica pussas så mycket som de gjore i lördags. Trots att vädret var skit verkade det inte beskymmra någon speciellt mycket, regn på bröllopsdagen betyder som sagt ett lyckligt äktenskap och det är vi nog alla övertygade om att de kommer bli just lyckliga.

Hela dagen började ock på ett helt annat sätt. Tidigt på morgonen åskade det och när jag vaknae kändes det som om jag inte sovit länge eller särskilt djupt. Helt plötsligt tickade klockan på och 2 timmar att fixa smink, hår och klä sig kändes alldeles för kort (trots att det i vanliga fall är gott om tid). Där stod jag med två locktänger och fixade min syster och min brorsdotters hår, båa två lika måna om at det skulle bli bra. När de var avklarae var det min tur vilket slutade med att de två gick iväg för att kolla sitt smink. En lätt panik rann genom kroppen och jag hade ingen aning om var jag skulle börja, hur ville jag ha mitt hår? Mitt i ett litet regn av tårar kastar min syster sig över mig och fixar håret och torkar tårarna. På med klänningen och festen kunde börja.

Enligt kroatiskt och slovensk sed ska brudgummen hämta sin brud hemma hos hennes föräldrar. I en lite modifierad version kom brudgummen hem till deras hem och hämtade bruden. Festen var redan i full gång och maten kom fram. Där står jag med ett glas cider i handen och kameran i andra handen för att fota brudparet för första gången tillsammans. När jag ska lägga ner kameran i sitt foral händer det som inte får hända innan man tagit sig igenom vigseln och helst båe förrätt och varmrätt, jag spiller över HELA klänningen. PANIK! Jag baar väner mig om går mot toaletten, möter min mamma på vägen som följer med mig in på toa. Där står vi, min mamma me en handuk i högsta hugg och jag med en hårfön i handen. Lyckat tänker jag. Efter mycket om och men torkar fläcken och blir nästan osynlig.

Iväg till kyrkan är incidenten redan glömd och hela följet av bilar tutar allt vad de kan. Minuterna innan vi ska enta kyrkan står alla nervösa och lite lätt irriterae över några myggor. Killarna går in, klockorna ringer och musiken sätts igång...nu är det strax dags. örrarna öppnas och bruden börjar genast vifta me händerna: Nej nej nej inte än det är för tidigt! Bröllopsgästerna ser lite förvirrade ut när dörrarna stängs igen och musiken fortsätter spela. Efter ett tag så går vi äntligen in igen. Väl framme vid altaret börjar jag känna hur det kliar på axlarna (kan säga att alla fick några kolonier med myggbett) och Marcus upptäcker att gylfen är öppen. Trots detta sprudlar kärleken. Vi öppnar med du är allt och gästerna börjar gråta, speciellt mamma på första raden. Ringarna växlas och brudgummen får kämpa för att få dit ringen på fingret: "Har du svullnat?", frågar han henne. (Brudens kommentar på detta efteråt var: Ja det är precis det man vill höra när man står vi altaret).

Vidare fortsätter festen långt i på natten. Bruden kidnappas och köps tillbaka, brudparet får pussas både på stol och under bordet och gästerna kastar sina lurviga i kroatiska ringdanser. Festen blev lyckad, desserten var god och en hel del vaknade säkerligen med ett lite tyngre huvud dagen efter.

Det var verkligen en fest att minnas. Ett stort tack till brudparet. Vilken inspiration ni är för alla och inte minst mig. All min lycka och kärlek till er <3

Dagen har hittills bestått av Simon and Garfunkel (60-talsmusik), budgetfixing och facebook. Är hungrig, mättar mig med tuggummi för det är för långt till kylen. Hör och häpna men det står kakor i kylen och inte ens det motiverar mig till att ta de 20 steg som behövs för att komma till kylskåpet. Tror mitt undermedvetna motstår kakorna som skydd för den eventuella mobbning och vilken tjockis jag är som Johanna och Marcus kan kläcka ur sig när de kommer tillbaka från gymmet.

Tror min kreativa/effektiva sida har tömts för ett litet tag nu. Tog nog ut lite för mycket häromdagen då jag bakade två kakor, dammsög lägenheten, skrev en låttext till ett bröllop, plockade undan och jobbade. Känns som jag blivit en sån där person som hela tiden vill höra hur duktig man är, eller handlar det om att man räcker? Duger? Tror det är därför det finns så många duktiga och flitiga kvinnor (Ja nu ska vi inte glömma männen men dock finns det mer flitiga kvinnor än män *sorry*) i min släkt, det ligger i arvsmassan att vara duktig helt enkelt.

Nej nu är jag hungrig! Men nu kom gangstrarna hem...what to do!?

Nu har lilla jag blivit sambo! Sambo...jag kan inte riktigt få in tanken för det känns fortfarande otroligt konstigt att Marcus inte kommer åka hem eftersom han redan är hemma. Lilla jag, sambo. Om det är någon gång jag känt mig stor så är det nu. Inte ens när jag jobbade på dagis kände jag mig så vuxen som jag känner mig nu. Ja det var inget man kunde tro när jag var sådär 10 år.

Nu har vi varit sambo i en vecka och efter ett liv i kartonger börjar lägenheten se ut som en lägenhet ska göra. Det enda som är kvar är alla småsaker som jag få sin perfekta plats, eller ja någonstans att vara. Och om jag får önska så skulle en djungelväxt vara på sin plats. Nu är jag väl medveten om att min senaste exotiska växt självdog och Marcus djungelblommor torkade men jag är optimistisk. Vi är ju trots allt tre som kan ta hand om en eventuell djungelblomma. Mina andra blommor lever och frodas så det står härliga till, det måste vara ett tecken på att jag ska ha en djungelblomma!

Men hur är nu sambolivet? Hittills har det varit riktigt mysigt, som att sova sked, kunna ligga och prata med Marcus varje kväll istället för i telefon, få/ge en kram när man känner för det, kolla på film tillsammans, skratta ihop, gå på kalas ihop, ja bara att kunna tiytta på Marcus och tänka att han faktiskt är min pojkvän är otroligt.

Men det är klart att det finns nackdelar också...helt plötsligt ska vi äta samma mat som inte båda gillar, ont i nacken för man sovit konstigt och mer saker. Men vad gör detta...mat löser sig, saker hittar man plats till och nackont, ja sover man sked är det kanske svårt att lösa det men massage är ju inte fel. Som talesättet brukar säga: ur allt ont kommer något gott...