När jag var liten, sa min mamma alltid till mig att jag kommer lära mig dricka kaffe när jag blir stor. När jag trodde att jag var stor upptäckte jag att kaffe med mjölk och soc...eller nej vänta mjölk med socker och kaffe inte funkade för mig än oavsett hur mycket energi jag behövde. När jag började arbeta på dagis (eller förskola) var det jag som tömde hela teskåpet. När jag började studera fick jag höra att om det var någon gång jag kommer börja dricka kaffe så är de på universitetet. Nu när jag kom ut på min praktik fick jag höra att om det är någon gång jag VERKLIGEN kommer börja dricka kaffe så är det nu.

Ja, nu är jag här...och jag dricker fortfarande choklad och te istället för kaffe. Så när alla sitter med sina kaffekoppar i fikarummet på praktiken kommer jag med min lilla kopp choklad. Känns lite pinsamt att erkänna att man sitter med en kopp varm choklad på jobbet och på något sätt tror att man kan lura de andra med att man dricker kaffe, som om de skulle gå på den! Så om jag nu alla gånger inte börjat dricka kaffe, när kommer jag att falla för "frestelsen"?

Nej jag är väl antagligen inte så mogen som jag tror. Eller så handlar det om att jag besitter lite mer superkrafter av vakenhet än andra, men superkrafter är väl lite och ta i. Trodde ett tag att min ena syster inte drack kaffe. Yes tänkte jag, äntligen en till, men till min stora besvikelse så stämde inte detta. Dock känns det ganska skönt att hon stöddricker te med mig ibland och att min andra syster frågar om vi ska dricka te och inte "Ja just det du dricker inte kaffe men det finns te!". Varför måste man dricka något över huvud taget?

Kaffe känns lite som 70-talets intensiva rökning. Röker du är du en i gemenskapen. Röker du inte kan du vara med men du är liksom inte på samma nivå. För att vara lite sådär grym ger ju både kaffe och cigg bieffekter, ibland blir det lite som att lyssna på när folk klagar om sina komplex. Har kaffe blivit 2000-talets "nya" gemenskap? Och sen ska vi ju inte tala om kaffe och kaka...men det tar vi en annan gång (om ja nu skulle möta på någon som inte äter kakor).

Handen på hjärtat, är inte detta godare? (Och nej jag sa inte onyttigare)