Då fick de äntligen varandra. Efter mer än 20 år tillsammans slog min bror slag i saken och friade till sin Veronica (numera fru). Dagen var helt fantastiskt och kärleken bara låg i luften. Har nog aldrig sett min bror och Veronica pussas så mycket som de gjore i lördags. Trots att vädret var skit verkade det inte beskymmra någon speciellt mycket, regn på bröllopsdagen betyder som sagt ett lyckligt äktenskap och det är vi nog alla övertygade om att de kommer bli just lyckliga.

Hela dagen började ock på ett helt annat sätt. Tidigt på morgonen åskade det och när jag vaknae kändes det som om jag inte sovit länge eller särskilt djupt. Helt plötsligt tickade klockan på och 2 timmar att fixa smink, hår och klä sig kändes alldeles för kort (trots att det i vanliga fall är gott om tid). Där stod jag med två locktänger och fixade min syster och min brorsdotters hår, båa två lika måna om at det skulle bli bra. När de var avklarae var det min tur vilket slutade med att de två gick iväg för att kolla sitt smink. En lätt panik rann genom kroppen och jag hade ingen aning om var jag skulle börja, hur ville jag ha mitt hår? Mitt i ett litet regn av tårar kastar min syster sig över mig och fixar håret och torkar tårarna. På med klänningen och festen kunde börja.

Enligt kroatiskt och slovensk sed ska brudgummen hämta sin brud hemma hos hennes föräldrar. I en lite modifierad version kom brudgummen hem till deras hem och hämtade bruden. Festen var redan i full gång och maten kom fram. Där står jag med ett glas cider i handen och kameran i andra handen för att fota brudparet för första gången tillsammans. När jag ska lägga ner kameran i sitt foral händer det som inte får hända innan man tagit sig igenom vigseln och helst båe förrätt och varmrätt, jag spiller över HELA klänningen. PANIK! Jag baar väner mig om går mot toaletten, möter min mamma på vägen som följer med mig in på toa. Där står vi, min mamma me en handuk i högsta hugg och jag med en hårfön i handen. Lyckat tänker jag. Efter mycket om och men torkar fläcken och blir nästan osynlig.

Iväg till kyrkan är incidenten redan glömd och hela följet av bilar tutar allt vad de kan. Minuterna innan vi ska enta kyrkan står alla nervösa och lite lätt irriterae över några myggor. Killarna går in, klockorna ringer och musiken sätts igång...nu är det strax dags. örrarna öppnas och bruden börjar genast vifta me händerna: Nej nej nej inte än det är för tidigt! Bröllopsgästerna ser lite förvirrade ut när dörrarna stängs igen och musiken fortsätter spela. Efter ett tag så går vi äntligen in igen. Väl framme vid altaret börjar jag känna hur det kliar på axlarna (kan säga att alla fick några kolonier med myggbett) och Marcus upptäcker att gylfen är öppen. Trots detta sprudlar kärleken. Vi öppnar med du är allt och gästerna börjar gråta, speciellt mamma på första raden. Ringarna växlas och brudgummen får kämpa för att få dit ringen på fingret: "Har du svullnat?", frågar han henne. (Brudens kommentar på detta efteråt var: Ja det är precis det man vill höra när man står vi altaret).

Vidare fortsätter festen långt i på natten. Bruden kidnappas och köps tillbaka, brudparet får pussas både på stol och under bordet och gästerna kastar sina lurviga i kroatiska ringdanser. Festen blev lyckad, desserten var god och en hel del vaknade säkerligen med ett lite tyngre huvud dagen efter.

Det var verkligen en fest att minnas. Ett stort tack till brudparet. Vilken inspiration ni är för alla och inte minst mig. All min lycka och kärlek till er <3