Nu har lilla jag blivit sambo! Sambo...jag kan inte riktigt få in tanken för det känns fortfarande otroligt konstigt att Marcus inte kommer åka hem eftersom han redan är hemma. Lilla jag, sambo. Om det är någon gång jag känt mig stor så är det nu. Inte ens när jag jobbade på dagis kände jag mig så vuxen som jag känner mig nu. Ja det var inget man kunde tro när jag var sådär 10 år.

Nu har vi varit sambo i en vecka och efter ett liv i kartonger börjar lägenheten se ut som en lägenhet ska göra. Det enda som är kvar är alla småsaker som jag få sin perfekta plats, eller ja någonstans att vara. Och om jag får önska så skulle en djungelväxt vara på sin plats. Nu är jag väl medveten om att min senaste exotiska växt självdog och Marcus djungelblommor torkade men jag är optimistisk. Vi är ju trots allt tre som kan ta hand om en eventuell djungelblomma. Mina andra blommor lever och frodas så det står härliga till, det måste vara ett tecken på att jag ska ha en djungelblomma!

Men hur är nu sambolivet? Hittills har det varit riktigt mysigt, som att sova sked, kunna ligga och prata med Marcus varje kväll istället för i telefon, få/ge en kram när man känner för det, kolla på film tillsammans, skratta ihop, gå på kalas ihop, ja bara att kunna tiytta på Marcus och tänka att han faktiskt är min pojkvän är otroligt.

Men det är klart att det finns nackdelar också...helt plötsligt ska vi äta samma mat som inte båda gillar, ont i nacken för man sovit konstigt och mer saker. Men vad gör detta...mat löser sig, saker hittar man plats till och nackont, ja sover man sked är det kanske svårt att lösa det men massage är ju inte fel. Som talesättet brukar säga: ur allt ont kommer något gott...