Jag har insett att jag gått och blivit en riktig mjukis. Jag har alltid gråtit till film men när det gäller livet i allmänhet har jag aldrig förstått varför folk gråter av lycka eller blir berörda av kattungar. Jag vet inte om det är något som kommer med åldern man jag har definitivt börjat bli en mjukis. Ja, egentligen började det för fyra år sedan när jag brast i gråt av tacksamhet för att hela släkten samlats på min student. Det kan ju också ha varit en släng av alkohol men den lilla fontänen av tårar kom lika oväntat ändå.

Efter studenten har det inte varit så mycket fast nu det sista året har det varit en annan historia. Varje gång jag hälsar på mamma och pappa vill mamma alltid så snällt att jag ska få med mig mat eller något. Det kanske låter konstigt men jag börjar storgråta varje gång. Det är likosm en mix av tacksamhet, uppskattning och jag vet inte vad. De flesta brukar tacka och ta emot men jag känner mig ibland lite skyldig. Det känns bara så fel att ta med mig mamma och pappas skinka när de köpt den för att de vill ha. För att vara uppväxt med en äkta balkanmamma så är jag ganska unik som fortfarande inte varför mamma kan vara så snäll alltid och dela med sig. Ironiskt är det i alla fall tt jag varje gång gråter som ett litet barn när jag bär med mig en oca kasse hem, eller ica och ica ibland räcker det nog med ett paket gojibär.

Dock har jag upptäckt att min sentimentalitet är mer extrem än så. Numenar blir jag även sentimental när jag ser gamla. Ja, det är så hemskt som det låter. Härrom dagen var mami, Marcus och jag och åt uppe i stan. När vi satt där och åt såg jag en gammal dam som satt och åt helt ensam. Sen gick hon och bar på den tunga brickan och skulle sätta den i brickstället. Hon såg så ynklig ut och så ensam. Det hela slutade med att jag inte kuna titta på henne, 1 minut mer och jag hade behövt näsdukar, garanterat! Det värsta är att damen kanske inte alls kände sig ensam utan kanske tyckte det var skönt att gå och äta lunch själv, men det tyckte inte mitt hjärta.

Så där har ni det, toppen av min sentimentalitet, en äkta mjukis. Fröken Lundquist gråter inte bara till film, micke och Molle utan numenar även till godhet, lycka och gamla människor. Det är nog tur att jag inte valde kursen om äldre vid val av fördjupningskurs till hösten, då hade jag nog aldrig slutat gråta...

Men bara för att ,an blir äldre behöver det inte bli mer synd om en eller betyda att man blir mer ensam. Allt blir vad man gör det till. Här har ni några visdomsord denna kväll:

God morgon alla söta läsare. Helt sjukt att klockan är 10:45 och jag är kvar i sängen. Visserligen är bag känd för att alltid ha varit en sjusovare men nu på senaste tiden har jag faktiskt gått upp i tid. Känner mig själv lite skyldig som sover bort dagen fast å andra sidan är det söndag och ibland får man helt enkelt unna sig...

Ikväll blir det kalas för hela slanten eftersom min en gång så lilla brorson fyller hela 18 år idag. Herregud säger jag bara! Nu ska min lilla brorson som en gång sa att "lite pluggis måste man vara" och som brukade springa runt (för gå det hade han inte tålamod för) och leka krig helt plötsligt få handla sprit på krogen, ta körkort och rösta. Med andra ord måste jag nu föregå som ett gott exempel på krogen och köra lugnt på vägen... Tur att jag är en sådan lugn helylletjej då. Det värsta är väl att jag knuffas lite aggressivt på diskotek men är man liten måste man ta plats. Får bara hoppas att jag inte råkar knuffa till min brorson för han kan ju numera även komma in på samma ställen som jag. Börjar jag bli gammal eller är det bara han som växer ifatt? Läskigt...

Ja det är sådana saker jag processat när jag ligger och drar mig på morgonen. Nu får jag nog gå upp och göra något nyttigt nu på förmiddagen så att inte halva dagen gått till spillo. Ha det bra allesammans!

Mysig musik, Marcus i finkläder och förkläde och en meny på bordet bestående av ryggbiff med gnocchi, pepparsås och grönsaker till varmrätt och chokladmuffins med jordgubbar till efterrätt. Kan det bli något annat än en riktigt bra fredag? Svar: NEJ!

Känner mig lite skyldig som har så kul på jobbet att jag tycker det är synd att ta helg. Men ack så rätt det är med helg och fredagsmys när man möts av detta. Nu kan Sverige spela hur dåligt som helst och det kan uppstå en massa dramatik I'm officially in my fridaybubble!

I tisdags gick jag lös med saken i Marcus hår för första gången (ja om man inte räknar den gången syrran klippte om honom efter att jag klippt lite). Jag måste säga att jag är ändå väldigt nöjd. Det kanske blev lite långt upp till men det är inga problem att klippa till. Det kunde helt klart ha blivit värre än så med tanke på att jag ville ge upp när jag kom halvvägs. Marcus själv sa att det blev bra och jag vet att han inte ljuger för han var ute bland folk hela dagen idag. Måste säga att det är mycket svårare än vad det ser ut. Har kompisar som klipper sig själva och för att vara helt ärlig förstår jag inte hur de bär sig åt. Jag menar... Kan man klippa jämnt i nacken på sig själv då är man ganska bra. Det borde förskolor egentligen ha som krav på kvalifikation när de ska anställa personal, det är ju egentligen det bästa beviset på att man har ögon i nacken ;)

Då var det roliga över och sommarlovets första ledighet slut. Helgen uppe hos Marcus familj och vänner blev riktigt mysig och trevlig, om man då bortser från natten med magkatarr och alkohol följt av en dag med magont men inte klagar jag för det. Helgen har varit lite som en minisemester för mig och Marcus eftersom vi ätit väldigt gott varje dag. Allt från pad thai och äkta krogmat (ni vet potatisklyftor, kött och sås) till sallad och hemmalagad mat.

Sjömatens stad har verkligen visat sig från en bra sida och sugit musten både mig och Marcus. Nu är jag så seg att jag skulle kunna somna stående så nu blir det sängen. I morgon börjar allvaret då sommarlovet slutar och sommarjobbet tar vid. Lite panik och samtidigt förväntansfull på morgondagen. Natti

Efter två dagars familjeumgänge har vi nu landat hos Marcus kompis Adrian. Börjar ana ett mönster varje gång vi är på besök. Marcus och Adrian samsas om att skrika till tv:n och gnida målen i huvudet på den andre när de spelar FIFA. Måste säga att det där med att tjejer skulle vara mer dramatiska än män, ja... Den myten kan vi lätt skrota här och nu. Adrian ligger på knä med näven i luften och Marcus skrattar och svär med jämna mellanrum. Könsorden kommer också upp med jämna mellanrum. Adrian är just nu värre än Marcus men så går det ju också bra för Marcus. Får lite framtidsflashs av hur det kommer bli när dessa pojkar ska titta på sina barns fotbolls matcher. Stackars barn säger jag bara. Stackars barn! Tydligen är FIFA mer liv eller död än ett helt vanligt tv-spel. Jag som chillar i soffan kan inget annat än att hoppas på att de inte sitter och tjurar resten av kvällen sen för jag vill Inge leka dagisfröken ;)

Har precis tittat på ett framträdande med musik från Michael Jackson. Marcus lillebror och jämngamla kusinen körde dans, skräck och sedan en massa mer eller mindre koreograferat slagsmål. Som grädde på moset blev även jag och Marcus uppbjudna att delta i showen. Ja, då vet jag vad som väntar inför framtida ungars framträdande i vardagsrummet. Vet inte riktigt vad jag ska säga... Jag saknar ord.

Då vart det nationaldagen idag, som min lilla familj (Marcus och jag) firar på en buss upp till Marcus familj. Marcus sover och jag roar mig med min Iphone, instagram, spotify och frametastic. Sätena på denna buss är gudomligt sköna, breda skinnsäten med både justerbara ryggstöd och fotstöd. Ja, det är nästan i stil med en sådan där dyr biosoffa, om ni stött på en sådan någon gång. Nu saknas egentligen bara lite biogodis och en film. Tror dock att även jag kommer att somna inom kort, sätena har liksom den effekten på en. Får hoppas att jag inte får värsta fiskmunnen för den synen är inte vacker. Å andra sidan matchar det nog snyggt med Marcus diggande och nickande ;)

Ja, då har sommarn kommit och gott. Det var två fina veckor av sol och värme som gjorde att man kunde gå i klänning och skjorts. På ett sätt kan jag inte låta bli att känna viss agg med tanke på att det ALLTID är sol när jag inte kan sitta ute. Förra året var det jobb (varenda soliga dag!) och detta år var det C-uppsats. Förmodligen så kommer solen titta fram igen men jag har börjat inse att sommaren i Sverige nog inte är längre än just två veckor i maj. På så vis kommer det bli väldigt tråkigt att behöva stanna hemma och jobba hela sommarn.

Gjorde en pakt med mina vänner  att vi ska ut och resa sommaren 2013. Men eftersom Marcus antagligen kommer att studera till hösten innebär det jobb för hans del på sommarn. Nu tänker ni säkert varför jag inte kan åka ensam men det slog mig att jag själv anatagligen inte heller kommer att ha någon semester. Första året på jobbet har man väl inte rätt till semester om man börjar jobba sent? Nej, semestra ska jag göra så jag får helt enkelt hitta på en bra plan innan dess!

Det är ganska ironiskt hur man som student redan innan man examinerats börjar känna sig berövad på frihet. Men det kan också bero på att denna sommaren är sista chansen för mig (och alla andra snart blivande socionomer) att njuta av ett riktigt långt sommarlov innan "verkligheten" kommer ifatt oss. Å andra sidan vem har sagt att verkligheten behöver vara ett 8-5 jobb utan ledighet? Något att tänka på.



Letade efter sommarbilder som verkligen såg "somriga" ut. Tydligen var det sommaren 2010. Med andra ord väntar vi fortfarande på sommaren 2011.

För att försöka bota mig själv från denna chokladepidemi som härjat sedan starten av uppsatsen (ja egentligen sedan början av pluggandet) har jag idag gottat mig med körsbär. Det är både gott, nyttigt och vitaminrikt. Självklart är det dyrt också vilket gjort att jag fastslagit att det är obligatoriskt med ett körbärsträd i vår framtida trädgård. Det är antingen det eller att jag besöker någon granne. Förstår inte hur kan man motstå detta röda bär! Jag är nog lite som micou i Poccahontas som snor körsbär eller... Vid närmare är jag bog mer hunden i badkaret. Ni vet han med badmössa ;)