Jag erkänner att jag kan vara i alla fall Sveriges mest obotliga romantiker. Jag vet inte om ni läste mitt inlägg där jag pratade om att jag kan börja gråta för tanter? Lägg till kärlek i den kategorin. Såg precis The young Victoria, en film om drottning Victoria av England. Filmen var inte speciellt sorglig och det hände inte dåliga saker men ändå grät jag som en fontän när jag sett hela. Om Victoria var så som hon karaktäriseras i filmen, ja då är hon min nya idol. Vilken kvinna! Vilken kärlek! Vilken man hon fick!

Jag vet inte om jag har för livlig fantasi men jag känner verkligen i hela kroppen när jag ser kärleksfilmer. Innan var jag inte en sådan som grät till film om det inte var sorgligt men nu gråter jag även när det inte är sorgligt utan när det är vackert och fint. Victoria och Alberts kärlek var så vacker att jag bara grät. Visste ni att Albert dog 42 år gammal i tyfus och att drottning Victoria la fram hans kläder varje dag efter hans död, tills hon dog 81 år gammal. Kalla det var ni vill men jag kallar det kärlek. Det gör nästan ont i mig av tanken på att hon förlorade sin älskade så tidigt och att hon fick längta efter honom i 40 år.

Att gråta till film är lätt pappas gener, han gråter också till allt. Men jag tror nog det är bra för man mjuknar lite som person. Hade kunnat förlåta min värsta fiende just nu. Kanske vi borde använda kärlek istället för att kriga så hade vi alla mjuknat upp lite mer. Tror verkligen på uttrycket som myntades av hippies: make love not war
Om det funkar på mig så ska det banne mig funka på andra! Kalla mig optimist men sån är jag.