I flera månader har byggarbetare och byggställningar belägrat huset på andra sidan gården. Bland annat har nya taklägenheter byggts och för någon vecka sedan började hyresgästerna att flytta in. Grannarna som har flyttat in precis mittemot oss har satt upp en riktigt fin lampa. Det är nästan jobbigt att sitta i vardagsrummet om kvällarna för där på andra sidan hänger den där nedrans lampan och frestar. Funderar seriöst på att göra inbrott och hänga lampan i vår hall. Har man råd med en sån fin lampa så har man ju även råd med en bra hemförsäkring, eller? Undrar om de skulle misstänka att det var deras lampa om de skulle sett en likadan hos grannen mittemot? Undrar om man själv hade misstänkt något? Ja det är då frågan...

Så här ser i alla fall den lilla frestelsen ut, om ni kan se den...

Ni kan aldrig gissa vad Marcus har gått och hittat på. Min allt så luriga kille har gått och köpt en liten pytte bit jord i Skottland. Enligt skottska lagar så har man rätt att kalla sig själv för lord om man äger en bit mark, kommer inte ihåg om det måste tillhöra en borg eller slott av något slag men misstänker detta. Groupon hade ju då erbjudande på detta innebärande att man får ett certifikat där det framgår att man har rätten att utnämna sig som lord eller lady. När Marcus visade det för mig låg vi och skrattade högt. Medan jag mest pratade om "vem tusan lägger sina pengar på sånt!?" pratade Marcus om hur häftig det skulle vara att ha det på sitt cv och hur det skulle matcha hans så kallade härskarrock som han köpte i Asien. Nu har han då alltså köpt en lordtitel och det endast för att jag ska kalla honom för lord. Ni skulle sett som han sken upp när han fantiserade om att det faktiskt skulle kunna vara verklighet att jag skulle få för mig att kalla honom lord och mata honom med vindruvor. Det värsta är att han inte fått hem sitt certifikat än. När han får det kommer han väl köra med repliker som "En lord behöver aldrig dammsuga sitt eget hem" och bli allmänt trotsig. Misstänker starkt att detta är inget som kommer gå obemärkt förbi i alla fall så se upp mina vänner för snart kommer lord Marcus med sin härskarrock i siden att möta er i dörren and it ain't gonna be pretty...

Idag var jag och min älskling på dejt (ja man kan fortfarande kalla det dejt även om man snart varit tillsammans i 6,5 år). När vi satt där på krogen och skulle bestämma så pendlade valet mellan Idahopotatis och plankstek. Jag måste erkänna att jag är väldigt svag för Idahopotatis (ja egentligen all stekt potatis) men tänkte att idag kör vi plankstek. Okej, främst grundas det valet på att jag ville åt beanesesåsen som man fick till men ändå. Ut kommer plankan med massa fluffig dushesspotatis och just när jag föreställde mig smaken av riktigt god dushess med krispig yta och en mjuk insida med smak av vitpeppar och muskotnöt så fylldes munnen av en syntetisk, luftig och smaklös potatis och jag inser snabbt att detta är pulvermos. Ja, jag måste erkänna att jag känner mig lite lurad för den där plankan gör min svärmor tusen gånger bättre (ja hon gör den riktigt god).

Tänk att jag växt upp med åsikten om att denna äckliga mos är godare än riktigt potatismos. Tänk att jag föredrog detta före skolans till och med. Även om skolan gjorde sin potatismos av potatis så använde de färdigskalade potatis som låg vakuumförpackade i vatten så kan inte påstå att det skulle vara ett så mycket bättre alternativ men det är dock ett steg närmre "verklighet". Ja, riktig mos är lätt en av de största grejer jag gått miste om så måste säga att jag är glad att jag numera jublar åt hemmalagad potatismos. Seriöst, delar man potatisen i små bitar tar det bara 10 min längre tid och 15 om du ska lägga kärlek på det. Det tar ungefär lika lång tid som att besöka Facebook, blogga, betala räkningar eller gå igenom Aftonbladet på nätet. Kan man inte lägga den tiden på maten så är det som att sluta tänka på sig själv. Det är ju du som ska äta det och om inte du själv är värd hemmalagad mat då vet jag inte vad du känner för att ta hand om dig själv.

Nu stör jag mig på tanken att jag kunde suttit där och ätit god Idahopotatis istället för att fortfarande ha kvar syntetkänslan i munnen. Nästa gång jag överväger ska jag fråga servitören vad det är för mos. Undrar om det finns någon som erkänner att de använder pulvermos. Är man medelsvensson med 2 kräsna barn, mycket jobb och lite tid kan jag förstå om man väljer att gå den bekväma och lite lätt dåliga nödlösningen med pulvermos. Är man kock däremot och skulle erkänna.. Ja det är som att säga att man är för lat för att jobba. Så där har ni det, dagens käftsmäll mot pulvermoset. Jag hoppas att våra vägar aldrig korsas igen...

På senaste tiden har jag och Marcus haft en hel del diskussioner kring snarkning. Det är nämligen så att Marcus har börjat snarka. Detta är ju ingenting som Marcus själv har velat erkänna och även om jag har bevisat detta genom att filma honom kan han ibland fortfarande förneka det. Undrar egentligen varför det är så många som förnekar att de snarkar. Det känns nästan tabu att snarka. Fast å andra sidan vem vill vara den störiga som snarkar? När jag var liten och ibland sov hos mamma och pappa för att jag hade drömt något läskigt kunde jag ofta inte somna för att mina föräldrar snarkade som ett helt kompani. Samma sak var det hos min moster men hon lät mer som en diskmaskin. Ja det är ganska knas det där med att snarka. Det är ju trots allt inget man kan hjälpa.

Jag själv verkar tydligen tro att jag ibland tillhör en afrikansk klickstam om nätterna eftersom Marcus berättade att jag klickar med tungan ibland när jag sover. Undrar hur våra framtida barn kommer tycka om att sova hos oss om en snarkar och den andra klickar... Känns nästan som om vi kan starta en tvåmannaorkester: "The sleeping band". Ja, vem vet. Ni får hålla utkik i cd-hyllorna för man vet aldrig när våra sovvanor blir en erkänd konstform. Nu ska jag klicka vidare, natti natti.

Då var det dags för ännu en dag i skolbänken. Känns väldigt konstigt att vara tillbaka i skolan med tanke på att det var väldigt längesedan vi fick höra ord som examinationsuppgift, kurslitteratur och obligatoriska moment. Innan har det bara varit skriva, skriva, skriva som gällt och innan dess var det praktik. Skumt... Nu har i alla fall en hel vecka gått (jag vet att det bara är torsdag men i morgon är vi fria) och jag har ännu inte somnat på en föreläsning, woho! Kanske inte ska säga för mycket för dagens lektion har inte börjat än men ändå...

Igår var jag på besök hos fina mamma och pappa. Eftersom jag själv inte har ett piano passar jag alltid på att spela och sjunga när jag är där. Brukar för det mesta spela mina egna låtar för jag vet hur lätt man kan glömma (även om man skriver ner ackorden). När jag satt där och klinkade på pianot mindes jag just en sådan låt som jag inte spelat på ett tag. Vet att jag spelat in den låten en gång men kom ändå inte riktigt ihåg den. Dock kom jag ihåg vilket block jag skrivit ner text och ackord i. Till min stora lycka hittade jag häftet och mycket riktigt fanns även låten nerskriven i det lilla rosa häftet. När jag gick igenom alla gamla papper hittade jag även min gamla dagbok och jisses säger jag bara. Även om jag enligt mig själv aldrig blev någon superfjortis verkar det som om jag ibland inte var långt ifrån. Måste säga att även om längtan efter kärlek och att få älska någon verkade större än rymden så verkade jag även bry mig mindre om kärleken inte var besvarad från den jag var kär i i hemlighet (haha och ironiskt att jag lyssnar på låten "love me love me" med the cardigans).

Det känns ganska skönt att jag nästan ryckte på axlarna och glömde bort den killen för att jag fått syn på en annan. När jag tänker på det så var jag nog ganska stark när jag gick i grundskolan eller kanske var det grundskolan som gjorde mig stark? Eller kanske var det att jag fick fick kämpa lite mer för mig själv... Om inget annat känns det ganska knas att den personen som skrev allt det där är jag. Tänk att jag en gång i tiden skrev "han kommer aldrig bli min men skit samma jag tycker om honom ändå" för att dagen efter skriva: "nu skiter jag i honom för jag är kär i en annan kille nu".

Ja killar var verkligen ett stort ämne en gång i tiden. Skrev till och med att jag var orolig för att vara en 23-årig oskuld (och nej det är inget fel på att vara 23 år och oskuld även om mitt 16-åriga jag inte tyckte det). Det är ganska sjukt att man nästan tror att man måste ha hunnit med allt innan man lämnar tonåren. Lite naiv men det är väl det som gör det så kul men att läsa sin dagbok i efterhand... Man går liksom igenom allt igen fast med lite mer mogna ögon. Även om jag önskar att jag skulle varit bättre på att stå upp för mig skälv skulle jag nog inte gjort något annorlunda för det är ju tack vare alla tankar och erfarenheter jag är precis den jag är. Kanske borde jag börja skriva dagbok igen för att se om jag är så rationell och mogen som jag tror att jag är (även om bloggen är en typ av dagbok så kanske det inte är så smart alla gånger att publicera sina tankar för fler än en själv). Är ganska säker på att jag får äta upp dessa ord en vacker dag men som sagt, det får tiden visa...