Jag måste bara säga att jag är stolt övert mig själv. Det är sällan jag säger det till mig själv och som jag sa till Marcus igår så känns det som om det är väldigt skamligt att vara stolt ibland, att tycka att man är bra. Att ta kritik är många bra på, även jag kan säga att "jag vet jag borde gjort så" när jag får kritik medan när man får beröm så rycker man lite på axlarna och nästan döljer sitt leende för att inte förminska de andra som inte fått beröm.

Men idag, idag ska jag klappa mig lite på axeln. Jag underhåller tre jobb, pluggar heltid och lyckas ändå ha energi för annat. Inte nog med det känner jag mig tillfreds med livet. Jag har en jättefin pojkvän som jag delar mina dagar med och ett väldigt fint hem. Att ta nästa steg i livet (vilket är att köpa en bostad) känns inte konstigt mer främmande att byta bo än att köpa. Även om vi nu bestämt oss för att ta skjuta upp bostadsletandet så känns det som om vi kommit en bra bit påvägen ändå. Vi har absolut inte brottom och det känns som om vi väntar inte på att livet ska börja utan livet är här och nu. Även att vara mellanvuxen som studerar och bor i en egen nya är att leva.

Blev väldigt poetiskt här men ibland måste man bara stanna och känna efter. Det tycker jag att fler ska göra för jag tror att det finns miljoner människor där ute som bör veta att de duger precis som de är och att de åstadkommit hur mycket som helst men att de bara är så fokuserade framåt att de missar att se vad de har gjort och vad de har. Så tänk på det, vad har du gjort eller vad är det du har som gör dig stolt och glad över dig själv cch ditt liv?