Jag måste erkänna det. Jag har varit otrogen. Till en början kändes det ganska konstigt, väldigt ovant ungefär som ett par nya jeans som man måste använda ett par gånger innan de blir riktigt perfekta, men nu känns det väldigt rätt. Jag tror att jag gjorde rätt som lyssnade på Marcus råd och min egen magkänsla som sa att det var dags att prova något nytt, så det gjorde jag. Jag bestämde mig för att vara otrogen mot min gamla dansskola. Hej fördom för alla er som svävade iväg i tankarna. Där trodde ni allt något helt annat va? Fy, fy, fy!

 

Jag är alltså otrogen mot den streetklass som jag så troget har gått på varje torsdag sedan jag har Joanna någon gång på gymnasiet bestämde oss för att testa något nytt på dansstudion. Det känns som att jag testat en massa nya och olika stilar när det gäller streetdans (och lärare med). När jag var den enda som anmälde mig och dök upp på den mer avancerade streeten och därför var tvungen att gå ner en nivå kändes det lite som att det var den stora signalen som sa att det är dags att testa något nytt. Det är verkligen inget fel med att dansa med folk som är yngre och inte ligger på samma dansnivå än en själv eftersom man kan lägga upp nivån efter sig själv men jag kände (och tycker fortfarande) att för att jag ska kunna utvecklas behöver jag dansa med människor där nivån är lite högre, helst högre än min för att jag ska få en utmaning och kunna utvecklas. Därför kändes det ganska naturligt att testa något nytt.

 

Detta var andra gången och jag måste säga att jag inte alls har dåligt samvete att jag är "otrogen". Det känns så skönt att ha kommit in i en grupp med jämngamla (så att jag slipper känna mig som ett fynd från 1600-talet) och med en bra nivå. Att ha testat en massa olika ser jag bara som positivt för det gör att det känns ännu mer som att jag hittat min stil, den stilen som passa mig bäst. Till en början var det ganska nervöst, även om jag inte dansat street med en kompis på flera år så är det alltid lite speciellt att testa en helt ny dansskola. Till en början ville jag egentligen bara vända på klacken och springa ut. Tankarna vara gick i huvudet: "tänk om alla är välldigt mycket duktigare än jag?", "OMG är det nybörjarklassen som dansar där inne, herregud vad har jag gett mig in på i så fall jag kommer ju skämma ut mig". Så fort musiken sattes på och kroppen började dansa försvann alla dåliga tankar och ångestfyllda nervositet och kroppen fylldes istället av glädje, ren och kär lycka!

 

Att dansa är verkligen lite som att vara kär. När man är kär känns det som om inget kan stoppa en, man är helt i sin egen värld där ingen kan störa. Ja, så är det lite för mig i alla fall. Jag måste bara tacka mig själv för att jag inte slutade med street helt, för den tanken har även slått mig. Tackar även Marcus och min sis som stöttade mig att inte sluta. Dansa är (ursäkta på förhand) så jävla roligt. Det är det bästa man kan göra här i livet. Oj vad långt detta blev nu men ni fattar poängen. Dansa är att leva, att leva är att dansa. Dansa, och då menar jag all dans, är det bästa jag någonsin gjort och jag kommer aldrig sluta om jag så ska behöva införa dans i himlen eller helvetet så ska det dansas, om jag så ska dansa höggravid (när den dagen kommer), med rullator eller på varenda bord jag hittar. I will never stop. Att sluta dansa är som att sluta leva, älska och sluta vara jag och NEJ är det något jag lärt mig (som vi alla vet) så ska man aldrig sluta vara sig själv. Dansa = kärlek