God eftermiddag alla nära, kära och ni som står lite längre bort. Ringde min praktikplats idag och fick reda på att jag är garanterad ett sommarjobb så just nu känns en del av livet lekande lätt. Dessutom är det dags för dans idag. Visserligen har jag gått och blivit förkyld så får se om jag kommer iväg men det ska nog gå (får dansa försiktigt). Utöver detta skiner solen vilket ger lite hopp om sommar snart. I morgon är det ju faktiskt februari och i mars är det garanterat plusgrader. Det är bara att hålla ut och ha vårkläderna i startgropen för rätt som det är blir det varmt och solen tycka aldrig gå ner.

Nu blir det posten och sen blir det pluggade, skriva eller läsa det får vi se men något ska jag väl ändå få gjort idag. Börjar bli lite trött på mitt segande, skulle behöva ha mamma eller pappa bredvid mig som tjatar på mig att "göra läxan". Det funkade förr, eller?

Jag var cirka 4-5 år när min farmor gick bort. Även om jag inte fick möjligheten att lära känna henne har hon på något sätt fått en sån stor roll i mitt liv. Jag kan sakna henne även om jag aldrig skapade en djupare relation med henne och ibland känns det nästan som att jag kan känna hennes närvaro. Det är egentligen ganska sjukt att kan man sakna någon man knappt kände och om man blundar riktigt hårt försöka föreställa sig hur det skulle vara. Min föreställning av min farmor kommer från alla andras berättelser och det känns skönt att veta att min inre bild stämmer stark med den andra berättat för mig. Vill någonstans tro att min farmor var en sån bullfarmor, den perfekta kvinnan som är varm, hjälpsam och sann.

Jag har egentligen inte haft någon bra kontakt med någon av mina mor- och farföräldrar. Farfar gick bort innan jag kom till världen, morfar har väl sagt 2 ord till mig (vad jag själv kan minnas) men det kan ju bero på att vi inte pratade samma språk. Samma sak var det med mormor. Hon var en sån fin och snäll människa och hur mycket jag än ville förstå henne var det svårt. Även om vi inte pratade samma språk så kunde jag dock ändå se välviljan i hennes ögon och hur hon alltid bjöd oss på godis när vi hälsade på. Att hon senare drabades av alzheimers gjorde att hon glömde bort mig helt. Jag var flickan i rummet, även om hon ständigt påmindes vem jag var. Även om jag kände min mormor mest känns det hemskt att jag inte kunnat fälla mer än två tårar när hon dog, allt sa verkligen stopp. Var det ett sätt att skydda mig själv på? Alla känslor försvann liksom för ett tag. Jag glömmer aldrig heller hur min mamma knappt kunde ta sig över tröskeln där hemma utan totalt sjönk ihop av sorg när min pappa öppnade sin famn, dagen min mormor gick bort.

När mina kompisar berättar om deras mormor eller farmor så går det en känsla i kroppen av mys och lätt avundsjuka. Hade kunnat adoptera en farmor närsom, ibland känns det att jag totalt bara suger in allt min kompis farmor säger och berättar. Jag önskar också att jag fick den kontakten, att jag också hade en farmor som jag kunde sitta och plugga hos, slappna av och få råd från. Bara att höra all nostalgi om hur det var förr är helt fantastiskt. Jag skulle vilja veta hur det var på 20-talet och få relationsråd från ett helt annat perspektiv. Men ibland skulle det bara vara skönt att kunna vända sig till någon, någon som ser saker på ett annat sätt, en som lyssnar och kan förstå utan att vara ens förälder  men som ändå förstår ens föräldrar (ett tredje förälderperspektiv).

Jag vet inte varför just farmor blev den som jag känner så starkt för. Kanske ordet farmor har en alldeles speciell innebörd för mig. Kommer aldrig att glömma när jag skulle bli faster för första gången och trodde att jag skulle bli farmor. Jag blev ganska besviken när jag fick berättat att jag skulle bli faster istället. Det lät liksom inte lika bra i mina öron.

Skulle nog kunna göra ganska mycket för att få en farmor eller mormor. Det är nog tur att jag inte jobbar inom äldrevården för då hade jag haft ett helt hem av far- och morföräldrar. Den 8:e har min farmor namnsdag. Jag önskar att jag kunde gratta henne i verkligheten. Det är kanske därför jag kom och tänka på detta nu. Det svider lite i bröstet att jag aldrig kommer få veta hur det känns att ha en farmor och farfar. Inte heller mormor och morfar så som jag hade önskat.

Ni som har en farmor, farfar, mormor eller morfar kan känna er stolta. Ni förstår nog inte hur lyckligt lottade ni är och vilken tillgång ni har. Är det någon som kan ge er nya perspektvi om allt, inklusive era föräldrar så är det dem. Jag kommer alltid önska att jag kunde få det ni har, så önska aldrig bort det för en dag kanske ni inte har det mer.

"Fan, varför tänkte jag inte?"

"Hade det varit mitt barn hade jag gett det ett nackskott i pannan"

"Nu måste jag tänka, nu blev det svårt"

"Det var en förvuxen mus"

Talar om vårdade tamråttor: "men den har fortfarande samma form, huvud och svans"

"Jag satte singel på min civilstatus på lägenhetsansökan"



Tack vare mig och mina vänner får jag alltid tillgång till så härligt citat. Hoppas detta får er söndag att lysa upp lite extra, genom skratt...

Hitta en vetenskaplig artikel
Hitta en avhandling
Motivera mig själv med cupcakes
Läsa lite ur e-boken
Hitta e-boken
Börja skriva lite på papret
Köpa potatis
Laga mat
Titta på biggest looser
Klappa mig på axeln för att jag lyckats göra allt detta

Idag har jag gjort något helt exeptionellt och ja jag var riktigt duktig om jag fär säga det själv. Idag har jag nämnligen (med assistans från min syster) klippt Marcus. Senast jag klippte någon var jag väl sisådär 15 år och skulle försöka mig på att klippa pappa. Jag hann nog inte mer än ta tag i en tuss hår innan mamma avbröt hela kalaset. Min pappa må ha lite hår man han hade säkertligen varit totalt flintskallig om jag hade gått lös. Denna gång gick det dock bättre och jag blev riktigt nöjd. Sen att det blev lite kortare på min sida än den sidan sis börjat på ja det är en helt annan sak. Efter lite utjämning blev han rikgti snygg. Har tyvärr inget foto på min och sis skapelse så det får ni hålla i er lite... kan i alla fall lova att Marcus har hår kvar på huvudet och att han inte ser snaggad ut. Jag har dock varnat honom för att han kan komma att se lite korthårig ut hela sommarn om det är jag som fortsättningsvis kommer klippa honom. enligt Marcus själv är detta helt okej men han sa även att det kan vara bra om sis är med nästa gång också. Han vet inte vad han gett sig in på och eftersom han numera arbetar i butik får han vara beredd på att arbeta i mössa..men det går ju bra så länge det är kallt!

Just nu känns det bara tomt, jag vill bara vara igen. Lika ofta som mina jobbiga pluggtimmar eller eviga tjat om matkriget, lika ofta känns det som om jag får höra att någon fått cancer. Cancer, det känns som om bara ordet förföljer mig. Med ordet förljer tankarna, varför? Vad vill det säga mig? Men främst av allt: vem ska det drabba näst?

Nästa tanke som slår mig är att jag ännu en gång kommer vara åskådare. Jag hatar att bara titta på. Jag har sett det, se någon sakta tyna bort. Känslan av att inte kunna göra något annat än att titta, det gör mig så ledsen. Resultatet? Hur kommer detta bli nu då? Det enda jag tänker på är det sorgliga öde som en fin människa gick till mötes. Det förtjänade inte han. Han var menad att leva, men gud ville något annat.

Vad gör vi för fel?

PÅ dansen dansar vi till happy med Leona Lewis. Det handlar om att inte följa några lagar utan vara precis den man är, göra det som gör en glad. Just wanna be happy. Jag, jag vill bara leva...

...leva utan skräcken om döden, den skräck som många fina människor i min närhet har fått leva väldigt nära. Vid närmare eftertanke ska vi nästan vara glada att vi känner av skräcken, för då vet vi att vi lever, ordentligt. Jag älskar att leva och den känslan blir aldrig så påtaglig som när ordet cancer kommer på tal. Vad är det för dum läxa egentligen? Så korkad!

Jag känner mig aldrig så levande osm när jag dansar, jag tänker ALDRIG sluta dansa. Jag tror det är mitt sätt att leva, att känna mig och bara mig levande. Det är här alla tankar kan dansas ut, jag får vara arg på ett kreativt sätt. Jag kan vara allt och ingenting och samtidigt BARA vara MIG. Det finns inga fasader, ingen rädsla, inget ingenting. Det är min kraft för att orka titta på...för vad gör vi när fasaden är nere? När det inte finns fler ord att säga?

Vi ska vara stolta att vi lever, vi ska blicka framåt. Vi ska ta kampen. Jag tycker ingen borde få göra kampen ensam. Är det därför så många i min närhet drabbats?

Just nu går dock tankarna till de som jag vet försöker förneka och samtidigt förlika sig med de hemska besked de fått. We've seen better days...men ändå blickar vi fram, för att vi kan, för att vi vill och för att vi lever.

Kan du nå ner till dina tår?

Då föll även jag för frestelsen till slut. Min söta fina sony ericsson höll ut sjukt länge och jag känner fortfarande lite ångest över att ha bytat telefon, för det var verkligen kärlek vid första ögonkastet. Hade jag kunnat få en likadan ja troligen hade jag tagit chansen. Är vid närmare eftertanke en sådan tjej som har lite svårt för förändringar. Dock inser jag att bara kärlek och återvinningsbart material kan vara för evigt så därför har även jag tagit mig till andra sidan staketet och blivit en modern tjej. Jag vet inte om det känns så bra att bli som alla andra men Iphone börjar ju förlora sitt stora försprång och sen är det fortfarande en pekskärmstelefon som är relativt liten. Är det bara jag eller börjar vi gå tillbaka till tegelstensluren fast den sladdlösa versionen?



Inte långt från dagens smartphone faktiskt - sladden och handtaget =)

Vad är det med killar och mammor? Seriöst det finns en ganska stor anledning till varför det inte finns en kvinnlig motsvarighet till mansgris. Varför låter vi flickvänner våra pojkvänner att bli mansgrisar (Ja för det är lite vårt fel också)? Varför ser vi aldrig våra pappor tvätta?

Det värsta jag vet är att bli nedervärderad eller kommenterad för att jag är kvinna. Meningar som: "Jag vill att du tar disken nu" eller "Servera mig" är jag allergisk mot. En annan sak jag också är allergisk mot är när majoriteten kvinnor står i köket och hjälper till medan männen sitter vid borden/soffan och väntar på maten, och i ett fåtal tillfällen börjar ta upp utan att fråga om de behöver hjälp. Va fan, ställ upp någon gång!

Den sista gäller både män och kvinnor. Förstår inte varför människor i Sverige är så individinriktade. Känns lite som om halva medmännsklig försvinner med folks individuella ego. Hur svårt är det inte att ta någon annans tallrik när man ändå tänkt plocka undan sin egen? Diska all disk när man ändå ska diska? Eller varför inte fråga om alla vill ha tuggummi när man själv ska ta ett? Är det så obekvämt att säga att man inte har så det räcker tll alla?
 
Sorry för att jag drar alla över en kant här nu men jag tycker någonstans att värna om andra försvinner när vi pratar om individualitet. Föredrar det familjära. Det känns många gånger mer uppfostrat att ställa upp och hjälpa varandra. Där tycker jag att alla mansgrisar missar en FET J*VLA poäng (Wow, jag är verkligen på krigsstigen idag).

Hur pinsamt är det inte att låta sin mamma göra allt hela livet och sen bara "överföra" uppgiften till sin partner? Det ironiska är att det finns verkligen forum med tips på hur man ska göra för att se till att ens flickvän gör allt. Klassikern: Lämna medvetet lite matrester när du diskar, eller varför inte göra allt lite halvdant. Damsuga inte under sängen, var lat som bara den och klaga genom att nedervärdera er själva geom att säga att ni inte gör det lika bra eller "jag gör det på mitt sätt". Det är ju bara rent ut sagt dåligt. Även hot om att "ja det kan jag göra men då vet du hur det blir" är så jävla dåliga. Och hur svårt är det att ta allt direkt? Varför inte dammsuga hela bostaden istället för att vänta på att dammet ska sprida sig?

Vill du verkligen vara en lat mansgris? Det är inte 1800-talet där männen blir servade av kvinnorna. Din mamma jobbar inte här. Kan du göra det borta kan du göra det hemma är väl egentligen en riktigt klockren mening. Hur svårt är det egentigen att göra saker ordentligt?

Till er "nya" mansgrisar vill jag bara säga att det kommer en dag då ni blir gamla och då är det inte lika lätt att komma undan med att ni inte kan eller att köra puppyeyes. För när man kommer upp i en resonabel ålder förväntas man kunna dessa saker. Annars kanske vi borde införa en ny paragraf i Lagen om särskilt stöd till funktionshindrade som gäller er mansgrisar. Usch på er!

Visa att du är en riktig man som kan ta hand om din omgivninf istället för att stå och bröst upp dig som någon dålig form av parninglek för att markera ditt revir. Vi är för tusan inte någon annans ägodel. Och om vi nu skulle vara det så vårda det genom att ställa upp.

Din mamma jobbar inte här och hon själv slutade den dagen du flyttade hemmifrån eller fyllde 18 år.

Första dagen på ett helt nytt år tog slut för länge sedan, då jag egentligen skrev detta igår men då blogg.se krånglade. Den första dagen på året började med regn som slog mot vindrutorna. Idag var inget undantag. Kommer detta bli ett hårt år? Jag hoppas inte det för någonstans under 1 januari kunde jag även känna hur bara tanken kunde irritera mig. Sen hjälpte det kanske inte att jag råkade få en hel shaker med mjöl och mjölk över mig och dagens lunch, som jag stod och lagade igårkväll. INte heller hjälpte det att jag försov mig i morse då klockan inte ringde (och jag är bombsäker på att jag ställde klockan).

Trots detta hoppas jag att detta ska bli ett helt underbart år. Ja, det kan ju egentligen bara bli bättre efter detta så lika bra att det börjar i kaos. Sommarjobbet är eventuellt redan fixat och snart är det korta skoldagar och en C-uppsats som väntar. Dock tänkte jag ägna detta inlägg till det året som varit och vad som hänt.

Januari



Då hade jag och Johanna bott här i lite mindre än en månad och firade detta med en riktigt stor inflyttningsfest. Lägenheten såg ut som ett mindre världskrig när vi vaknade upp på morgonen, dels för att folk slutade att ta av sig skorna, men vad gör detta när alla var samlade? Vårt hemmasnickrade pepparkakshus tilldelades vinnarna av  "Emily- och Johannaquizzet", som vi hade. Konstigt nog var båda våra syskon i detta lag.

Februari



Efter mycket letande har jag insett att februari måste ha varit en riktigt tråkig och grå månad för det är bara ett par få mysbilder i Marcus soffa som blivit tagna under dessa 28 (inte 30) dagar februari 2011. Kan bero på att jag grävde ner mig i kurslitteratur för att sedan komma upp i tö i mars igen. I och med detta har jag bestämt mig för att göra februari 2012 till en lite mer intressant månad. Vill ju kunna minnas något härligt ur varje månad. Dock kan jag säga att jag minns dagen då denna bild togs, eller ska jag säga veckan. Marcus jobbade nätter så det var bara jag själv att roa mig med på kvällarna, jag, datorn, tv:n och såklart kurslitteratur. Är ganska säker på att jag somnade i denna soffan med boken i hand måååånga gånger.

Mars



Jag bara älskar Earth Hour. Konceptet är så sjukt mysigt och då jag inte kunnat göra detta andra år pga av både min mamma och min brorsdotter har fyllt år då Earth Hour varit. Därför blev jag extra glad när jag insåg att jag  kunde delta detta året. Mimi, Challe, Johan och Ninita var samlade hemma hos mig när det blev Disneymonopol för hela slanten, i sällskap av tända ljus. Riktigt riktigt mysigt var det. 

Mars var även den månad då jag investerade i vår superhärliga säng. Lite skillnad från syrrans stenhårda säng (sorry sis but it is). 

April



Varje gång jag tar upp denna bilden så dör jag lite av skratt. Säg vad ni vill men min pojkvän han är en hejare på att sätta krydda på vardagen, han gör allt lite roligare bara genom att finnas. Valborg var inget undantag när denna bild i samarbete med mig togs. Valborgsmässoafton firades i parken med sis och hennes prins Daniel (var bara tvungen). Supernice underhållning men kallt som bara den. Känner en viss längtan till valborg år 2012.

Maj



Syster fyllde 26, och tillsammans deltog vi i vår dansskolas dansuppvisning med ett härligt jazznummer. För min del var det även på med mina sneakers för att dansa streetdance. Mellan akterna satte vi upp en bombox med härlig breakdancemusik som vi dansade loss till en och en "in the circle". Från och med den dagen har the circel blivit min bästa vän, vilken adrenalinkick. Efter det släppte all nervositet och jag har nog aldrig dansat med ett så stort leende på läpparna. Nu har jag inte testat droger men jag lovar att det var bättre än det, i höjd med sex faktiskt ;)

Juni



Midsommar firades hemma hos oss och denna bild tar jag med mig från den dagen. Babyface och Robin i ett tappert försök att transportera ballonger (kolla in hur Babyface trycker ut rumpan när han svankar). Måste erkänna att de ballongerna var riktigt läskiga med tanke på att en smällde när jag och Kristina skulle överföra ballongen mellan våra halsar. Ett annat härligt minne jag tar med mig från denna dag är Mimis söta klänning, som var precis samma modell som min, fast annat mönster på tyget och hur vi gång på gång fick täcka varandra när vi skulle böja oss ner för att ställa upp en kubb. Min utskällning av Babyface och Robin var väl också ganska classy... 

Juli



Den 19:e Juli tog hon sitt sista andetag och samma dag låg vi och sov i trädgårdsmöblerna och bara njöt av stunden. Hon var något speciellt min fina vita Vicky. Så många minnen och lyckliga dagar hon har fyllt mitt liv med. Lika många tårar fälldes när jag insåg att de dagarna nu var över. Minns det fortfarande som om det var igår och det gör lika ont i hjärtat varje dag, varje tanke som ägnas åt henne. Var du än är så känns det om om vi kommer ses igen, tills dess hoppas jag att du har det bra där du är.
Älskar dig <3


Augusti



Denna månad kan bara beskrivas med bokstaven D. Dagen D för dagen då Marcus och jag blev sambos för första gången. Känslan av att slippa pendla var underbar och tanken av att ha Marcus nära är obeskrivligt. Kan nog inte riktigt förstå det än, försöker verkligen njuta av varje minut (bortsett från dispyter som kan uppkomma i samband med diskning). 

Denna månad bjöd på ännu mer, för det var denna månad som min bror och hans Veronica äntligen fick varandra. All förväntan, all förberedelse, all kärlek, jo det var vackert. Något som inte gick att ta miste om det var hur mycket de två älskar varandra. De är så underbara ihop.

Spetember



I september satte jag mamma, pappa och sis oss i en bil och körde hela vägen till Kiviks äpplemarknad. Det kändes som evigheter sedan bara vi 4 gjorde en utflykt tillsammans och det var riktigt härligt. God mat, massa äpplen och årets gulligaste bild togs även där (nej det är inte när jag äter äpple). Måste säga att det är något speciellt med Skånes landskap, speciellt när man tar sig ut på småvägarna. 
 
Praktiken satte även igång i september vilket var lite som att komma till ett nytt kapitel av livet: vuxenlivet. Lite skrämmande men samtidigt otroligt roligt. Känner att jag utvecklats lite mer och ändå lyckats känna mig "liten" genom att envisas med att drick varm choklad på jobbet.

Oktober



Säg vad ni vill men hösten kan vara riktigt fin om den bara vill. Visst förknippas hösten mycket mer ur och skur men samtidigt så glömmer folk se röda och gula löven, alla dessa härliga färger och inte minst ett helt förtrollande ljus. Detta tog jag och Ninita fasta på och gick ut i parken med min fina kamera. Bilderna blev underbara på Ninita, som även hon lyckades ta denna superdupersnygga bilden på mig. Säg vad ni vill men jag är övertygad om att det krävs en fotograf som kan se det vackra för att bilderna ska bli fina (ja jag har vetenskapligt testat detta).

November



Bilden dagen 11-11-11 kl 11:11. Min födelsedag i en mindre fantastisk uppställning av ettor. Inte nog med detta fick jag även äran att bli fotad av fotografen Sara Strandlund och hamnade även i kvällsposten. Min mamma var i eld och lågor och trodde både det ena och det andra när jag berättade att jag bestämt träff med en fotograf som ringde upp mig på telefon. Men slutet gott allting gott, och jag firade min 22:e födelsedag (och ni vet väl att 11 + 11 = 22). Dock slutade dagen med magkatarr men strunt samma, kalaset var mysigt, dagen var mysig, Marcus ringde från asien och mer än så kan jag inte begära. Med födelsedagen kom även en födelsedagsfest någon vecka senare. Även denna blev superlyckad då verkligen alla hade klätt ut sig efter första bokstaven i sina namn. Nisse fick i och med detta smeknamnet "teddy" eller den mer snuskiga versionen "peddobear". Denna dräkt har numera blivit en officiell festdräkt (och ja Nisse har däckat på bussen med denna dräkt).

December



Julen kom och julen gick. Jag tror aldrig att december passerat så fort innan. Det var kaos med just allt, julklappar, sång till vår grupp Sometimes till julafton, outfits, julgardiner, julgran. Ja ni förstår allt var lite i sista stund. Men allt kom på plats, gardinerna blev sydda, granen anlände och tack vare Kicki så blev alla julklappar inhandlade. Kände mig lite som en julklappsgalning detta år, men så verkade jag inte ha varit den enda eftersom jag aldrig sett så många julklappar tidigare.

Några andra gosaker från december (förutom julmat och en himla massa knäck) är att Marcus kom hem från asien. Det var nog den bästa julklappen jag kunde få <3