Just nu känns det bara tomt, jag vill bara vara igen. Lika ofta som mina jobbiga pluggtimmar eller eviga tjat om matkriget, lika ofta känns det som om jag får höra att någon fått cancer. Cancer, det känns som om bara ordet förföljer mig. Med ordet förljer tankarna, varför? Vad vill det säga mig? Men främst av allt: vem ska det drabba näst?

Nästa tanke som slår mig är att jag ännu en gång kommer vara åskådare. Jag hatar att bara titta på. Jag har sett det, se någon sakta tyna bort. Känslan av att inte kunna göra något annat än att titta, det gör mig så ledsen. Resultatet? Hur kommer detta bli nu då? Det enda jag tänker på är det sorgliga öde som en fin människa gick till mötes. Det förtjänade inte han. Han var menad att leva, men gud ville något annat.

Vad gör vi för fel?

PÅ dansen dansar vi till happy med Leona Lewis. Det handlar om att inte följa några lagar utan vara precis den man är, göra det som gör en glad. Just wanna be happy. Jag, jag vill bara leva...

...leva utan skräcken om döden, den skräck som många fina människor i min närhet har fått leva väldigt nära. Vid närmare eftertanke ska vi nästan vara glada att vi känner av skräcken, för då vet vi att vi lever, ordentligt. Jag älskar att leva och den känslan blir aldrig så påtaglig som när ordet cancer kommer på tal. Vad är det för dum läxa egentligen? Så korkad!

Jag känner mig aldrig så levande osm när jag dansar, jag tänker ALDRIG sluta dansa. Jag tror det är mitt sätt att leva, att känna mig och bara mig levande. Det är här alla tankar kan dansas ut, jag får vara arg på ett kreativt sätt. Jag kan vara allt och ingenting och samtidigt BARA vara MIG. Det finns inga fasader, ingen rädsla, inget ingenting. Det är min kraft för att orka titta på...för vad gör vi när fasaden är nere? När det inte finns fler ord att säga?

Vi ska vara stolta att vi lever, vi ska blicka framåt. Vi ska ta kampen. Jag tycker ingen borde få göra kampen ensam. Är det därför så många i min närhet drabbats?

Just nu går dock tankarna till de som jag vet försöker förneka och samtidigt förlika sig med de hemska besked de fått. We've seen better days...men ändå blickar vi fram, för att vi kan, för att vi vill och för att vi lever.