Jag var cirka 4-5 år när min farmor gick bort. Även om jag inte fick möjligheten att lära känna henne har hon på något sätt fått en sån stor roll i mitt liv. Jag kan sakna henne även om jag aldrig skapade en djupare relation med henne och ibland känns det nästan som att jag kan känna hennes närvaro. Det är egentligen ganska sjukt att kan man sakna någon man knappt kände och om man blundar riktigt hårt försöka föreställa sig hur det skulle vara. Min föreställning av min farmor kommer från alla andras berättelser och det känns skönt att veta att min inre bild stämmer stark med den andra berättat för mig. Vill någonstans tro att min farmor var en sån bullfarmor, den perfekta kvinnan som är varm, hjälpsam och sann.

Jag har egentligen inte haft någon bra kontakt med någon av mina mor- och farföräldrar. Farfar gick bort innan jag kom till världen, morfar har väl sagt 2 ord till mig (vad jag själv kan minnas) men det kan ju bero på att vi inte pratade samma språk. Samma sak var det med mormor. Hon var en sån fin och snäll människa och hur mycket jag än ville förstå henne var det svårt. Även om vi inte pratade samma språk så kunde jag dock ändå se välviljan i hennes ögon och hur hon alltid bjöd oss på godis när vi hälsade på. Att hon senare drabades av alzheimers gjorde att hon glömde bort mig helt. Jag var flickan i rummet, även om hon ständigt påmindes vem jag var. Även om jag kände min mormor mest känns det hemskt att jag inte kunnat fälla mer än två tårar när hon dog, allt sa verkligen stopp. Var det ett sätt att skydda mig själv på? Alla känslor försvann liksom för ett tag. Jag glömmer aldrig heller hur min mamma knappt kunde ta sig över tröskeln där hemma utan totalt sjönk ihop av sorg när min pappa öppnade sin famn, dagen min mormor gick bort.

När mina kompisar berättar om deras mormor eller farmor så går det en känsla i kroppen av mys och lätt avundsjuka. Hade kunnat adoptera en farmor närsom, ibland känns det att jag totalt bara suger in allt min kompis farmor säger och berättar. Jag önskar också att jag fick den kontakten, att jag också hade en farmor som jag kunde sitta och plugga hos, slappna av och få råd från. Bara att höra all nostalgi om hur det var förr är helt fantastiskt. Jag skulle vilja veta hur det var på 20-talet och få relationsråd från ett helt annat perspektiv. Men ibland skulle det bara vara skönt att kunna vända sig till någon, någon som ser saker på ett annat sätt, en som lyssnar och kan förstå utan att vara ens förälder  men som ändå förstår ens föräldrar (ett tredje förälderperspektiv).

Jag vet inte varför just farmor blev den som jag känner så starkt för. Kanske ordet farmor har en alldeles speciell innebörd för mig. Kommer aldrig att glömma när jag skulle bli faster för första gången och trodde att jag skulle bli farmor. Jag blev ganska besviken när jag fick berättat att jag skulle bli faster istället. Det lät liksom inte lika bra i mina öron.

Skulle nog kunna göra ganska mycket för att få en farmor eller mormor. Det är nog tur att jag inte jobbar inom äldrevården för då hade jag haft ett helt hem av far- och morföräldrar. Den 8:e har min farmor namnsdag. Jag önskar att jag kunde gratta henne i verkligheten. Det är kanske därför jag kom och tänka på detta nu. Det svider lite i bröstet att jag aldrig kommer få veta hur det känns att ha en farmor och farfar. Inte heller mormor och morfar så som jag hade önskat.

Ni som har en farmor, farfar, mormor eller morfar kan känna er stolta. Ni förstår nog inte hur lyckligt lottade ni är och vilken tillgång ni har. Är det någon som kan ge er nya perspektvi om allt, inklusive era föräldrar så är det dem. Jag kommer alltid önska att jag kunde få det ni har, så önska aldrig bort det för en dag kanske ni inte har det mer.