Jag har börjat cykla.
Hör och häpna folk. Det är så sant så. Numera cyklar jag till och från jobbet. Det har visserligen bara gått två dagar och jag har inte precis varit positiv. Sadeln är obekväm, vädret har varit dåligt, lite luft i däcket och problem med låset. Ja, inser att jag låter lite som en 150 kg tung medelålderns människa som tycker att chipsmotionen är precis lagom eller som en väldigt bortskämd rikemansflicka vars pappas chafförer kör henne vart hon vill men så illa är det inte. Jag brukar ju annars 15 min till bussen och att jag motionerat mer än fram och tillbaka från chipspåsen har jag bevis på. För att ha varit så negativ så kommer jag inte ge mig. Jag vet att det är bra att cykla jag måste nog bara övertyga mig själv eller kanske mer min kropp. Måste erkänna att jag beundrar alla som tar cykeln till jobbet. Det är fan inte lätt att komma inklampandes på jobb svettig som efter ett gympapass med pulsen på bra spänn och sen kunna jobba som om ingenting har hänt.
I morgon blir det dock ingen cykel men det beror inte på att jag är lat utan pga av jobb men oroa er inte, cykeln är tillbaka på torsdag igen. Cykel är ju trots allt bra träning för benen, bra för hälsan och miljövänligt. Tänk på de ni!
Nostalgi när den är som bäst...
Idag vaknade jag upp i mitt gamla flickrum. Känner mig som om jag var tonåring igen och samtidigt känns det konstigt när jag tänker på att jag sovit i denna sängen i hela 21 år. Måste medge att jag haft det riktig glassigt hemma för jag känner mig verkligen som den där prinsessan som mamma brukar kalla mig, ja Marcus också. Kanske inte så bra eftersom jag förväntar mig en riktigt god frukost. Fast å andra sida får passa på att njuta eftersom det väntar en tvätthög när jag kommer hem.
Ska även försöka cykla hem min cykel idag. Håller tummarna för att det inte ska börja regna. Jag har liksom insett att jag kommer aldrig få hem cykeln om jag inte cyklar hem den. Det är nackdelen men att ha det för bra hemma hos mamma och pappa, jag liksom glömmer bort att jag kom dit för cykeln. Sen när jag ska åka hem så kommer jag likväl ihåg det men då är det så sent att jag säger "jag tar den nästa gång" (även om jag vet att det kommer bli likadant nästa gång).
Idag ska den i alla fall cyklas hem (om det inte regnar). Fast innan dess ska jag njuta lite extra av de blåa väggarna, 120 sängen, ljuset, mammas frukost och ljudet av tuppen som gal... Nostalgi på hög nivå helt enkelt!
Min vackra Lisa...
... Nu är du i Vickys händer. Glöm aldrig att jag älskar dig.
Är det bra?
Jag mår bra, eller gör jag verkligen det? Är allt verkligen toppen? Det känns så konstigt. Allt just nu känns så konstigt. Saker är bra. Bra saker tycks liksom alltid inträffa samtidigt som saker är dåliga. Men är de dåliga? Hur känns det? Vad känner jag?
I morgon är det ett år sedan min fina vita katt Vicky åkte upp till himlen. Jag vet att alla inte kan förstå detta men dagen hon lämnade jorden så lämnade hon ett stort tomrum, ett fett hål i mitt hjärta som jag alltid kommer ha där bara för henne. Jag älskade verkligen henne och det gör jag fortfarande. Många gånger saknar jag att hon inte finns där utan för mamma och pappas hus, sittandes i mammas blommkrukor eller dyrkandes på rygg i sommarsolen. Hon var alltid med överallt. Kommer aldrig glömma alla gånger jag smugglade in henne inomhus och hur vi två latade oss i soffan. Hon om någon älskade livet och lät ingenting begränsa henne. Var det bortglömda glaset med mjälk på bord för smalt doppade hon tassen istället, hade hon ont i öronen skulle hon ändå ner med huvudet i godisburken hos veterinären och var soffan upptagen ja då hittade hon sig plats ändå. Hon var verkligen något speciellt och därför känns det hemskt att veta att i morogn är den dagen som hon fick lämna oss. Igår var den dagen jag höll henne livlös i mina armar och pussade henne medan mina tårar strömmade nerför mina kinder.
Det som gör mest ont är att i morgon kanske jag måste uppleva allt om igen. Vår andra katt Lisa som är motsatsen till Vicky har nu blivit dålig. Min lilla Lisa, svart, nervös, smal och verkligen min lilla bebis, så liten och ibland så hjälplös. Till skillnad från Vicky så hamnar Lisa alltid i bråk. Hon har alltid haft sån otur och denna gång verkar det vara oturen som vinner. Hon har sedan en tid tillbaka haft en inflammation i lederna som inte ger sig och ajg misstänker att veterinären kommer säga att det inte finns mer vi kan göra för henne. Det gör så ont i mig att veta att jag kanske inte kan rädda henne på något sätt. Det gör ont i mig bara av tanken att hon kanske inte finns här i morgon.
Något i mig känner trots detta hopp. Det känns som att det finns mer för henne och det är det jag hoppas på. Hoppas på det bästa men förbereder mig på det värsta. Vet att dagen då hon måste lämna oss kommer någon gång, önskar bara att den inte skulle komma så fort.
Jag älskar dig gumman <3
Lägenheter
Om det är något jag nog måste lära mig så är det att inte bli kär. Eller jo, bli fullkomligt kär men då i en bostad som jag vet att den garanterat kommer att bli vår. Skulle på visning idag på en riktigt fin lägenhet men när vi kom fram till visningen fick vi veta att bostaden redan var såld, 2 timmar innan visning!!! Kände mig som om jag blivit snuvad på min egna pojkvän. Vet att man kanske inte borde vara kräsen men ska jag köpa så vill jag verkligen hitta något som jag pch Marcus verkligen tycker om och trivs i.
Har i och för sig två andra lägenheter som vi är nyfikna på men en del av min motivation till lägenhetsjakt försvann lite. Vi får se om suget kommer tillbaka för jag är ändå övertygad om att det finns den perfekta lägenheten för oss. Och skulle den nu inte se perfekt ut så vet jag att det finns en oslipad diamant någonstans i denna fina, fina stad.
Andra saker som jag lärt mig nu efter 3 lägenhetsvisningar och en fjärde som ej blev av (jag vet det finns hur mycket som helst att lära) är att vårt badrum är väldigt stort och detsamma gäller vår balkong (hittade en . Har funderat lite på om jag kan leva utan den för det är guld värt att kunna öppna balkongdörren och bara släppa in ljuset och sommarn. Å andra sidan är det inte precis sommar i Sverige så det kanske inte gör något om vi inte har balkong. Ja den tål att tänkas på.
I morgon blir det på det igen, hoppas att vi inte möts av samma öde. Marcus verkar ju ha hittat sin drömbostad i en typisk ungkarlslya med ett sovrum som bara får mig att tänka på faraoner och star wars. Ja, det är precis så illa som det låter. Köket hade jag dock kunnat ta med mig. Med det sagt känns det som om vi kan komma att hamna precis var som helst. Återkommer i jakten på den perfekta lägenheten.
God morgon på er alla. Hoppas ni sovit gott och ser fram emot dagen. Det gör i alla fall jag. Har drömt om bostäder och mordgåtor à la Agata Christie. Vet inte vad mordgåtorna vill säga mig men idag ska i alla fall jag och min älskling på vår alldeles första lägenhetsvisning. Vi ska titta på 3 supermysiga (ser i alla fall ut så på bild) lägenheter. Ena sidn av mig hoppas att vi blir kära i något för då blir det enklare för mig att släppa taget om vår nu så fina bostd. Å andra sidan hoppas jag att bi inte blir kära för då kanske vi inte kan få den...
Kul ska det i alla fall bli. Nu ska jag överge sängen för en dusch sen blir det mysig cafefrukost innan visningarna sätter igång. Ha en superhärlig dag allihopa!
Mer fisk till folket...
Igen var jag och Mimsan på vift i stan för att äta lite kvällsmat. Restaurangen var redan bestämd så vid 7-tiden knallade vi hungrigt bort för lite spännande thaimat. Naiva nog trodde vi att vi kunde få bord utan att ha bokat en torsdagskväll, något som servitören var noga med att påtala. Tråkigt men så kan det gå... Eftersom vi fortfarande var otroligt hungriga fortsatte. I vår jakt och hamnade på ett mysigt och lite bortglömt ställe i folkparken som verkligen var toppen. Helgrillad fisk med fyllning som skickade smaklökarna till höjden och god sallad till det. Ja riktigt mysigt var det och gott! Som pricken över i:et spelades det mysig jazzmusik av en sjukt duktig pianist, sådär mitt ute i parken. Blir lätt ett återbesök där, stället gjorde verkligen torsdagen till en höjdare... Självklart var även sällskapet en tiopoängare ;)
Olivolja i håret, maybe not the best outcome from a great idea.
Jag vet inte hur många gånger jag hört att olivolja ska vara bra för håret, ja i princip allt som är torrt. Vem har inte hört talas om mirakelkuren med olivolja för fötterna? Eftersom mina hårtestar är lite slitna så tänkte jag att det kunde bra bra att testa. Dessutom tänkte jag att olivolja kunde vara ett bra substitut till kemikaliebaserade hårvårdsprodukter. Jag vet inte om det var så att jag tog för mycket eller att håret inte är så torrt som jag tror för bra blev det inte. Hårtopparna såg lite ut som om jag inte duschat på några år.
Sätter man upp håret i en knut så funkar det men rekommenderar det inte... Kanske var det en dålig olivolja, vem vet??
Why do first and think again later?
Så... Det blev bara 3 dagars semester innan jobbet ringde och frågade om jag ville komma in och jobba. Trots att min chef sa att det absolut var mitt egna val så skulle jag såklart tacka ja för att minuten efter inse att jag nog skulle behöva de där två semesterdagarna i alla fall. Ska nog inte klaga eftersom jag har ett jobb, ett roligt och givande jobb. Dessutom kommer jag få lite ledighet innan skola sätter igång igen så ledigt kommer det bli. Har insett nu att det är ganska viktigt att ha sådana dagar där man inte gör någonting alls mer än att vara hemma.
Kanske var det bra att jobbet ringde trots allt, annars hade jag nog inte insett att jag måste sluta flänga runt när jag är ledig och faktiskt vara hemma en dag för att bara samla tankar och verkligen vila. Men detta underbara sommarväder borde det inte vara så svårt att sitta inne och mysa till en film, vilket är precis vad jag ska göra på lördag. Men först lite jobb...
För att man blir inte gammal med åldern
Denna helg har verkligen varit helt sjuk. Lilla jag, lilla fröken Emily har lyckats hålla igång en hel helg. Jag har aldrig förstått hur människor orkar hålla på och festa två dagar i rad. Oftast när jag festar måste jag ladda upp med en sovmorgon för att kunna orka med. Man kan väl säga att det är lite av ett projekt varje gång jag ska hålla igång men inte denna helg.
Känns helt sjukt att förmågan att hålla igång kickar in när jag är 22 och inte när jag var 18. Vet inte om det är att man lär sig med åldern? Om så är fallet kommer jag bli en grym festtant när jag är 60. Så mina vänner, ni vet vad som väntar så det är bara att förbereda er mentalt på att vi fortfarande ska hålla igång när vi är 60. Och för att citera mannen som cyklade förbi mig påväg hem från jobb: "Tänk när du blir 60, fy fan vad häftigt!". Enough said, nu är det dags för semester...en heeel veckas ljuv semester =)
Cockblocker? Jag? Nää!!
Jag måste säga att jag tycker lite synd om min kompis babyface... Eller som alla andra kallar honom:tub. För även hur många gånger jag säger förlåt så måste han någonstans tänka att jag aldrig vill att han ska skaffa barn eller komma nära något vad entjej heter. I lördags fick han inte fortsätta hångla upp en tjej i min soffa (min soffa såg lite illa till mods) och idag på brännbollen lyckades jag till och med att träffa familjelyckan. Det mest ironiska är dock att vi var i samma lag. Till mitt försvar för brännbollshändelsen så var han i vägen och jag varnade alla att det skulle kunna hända en olycka. Att det just blev babyface ja det var bara ren otur. Håller tummen att han ens kommer vilja vara i samma rum som mig utan att vars vadderad med kudruntom kroppen. Får utvärdera detta närmre i morgon. Natti natti Sverige.
Vem har släppt sin ko?
Skulle gå in på min blogg när jag istället för att se min framsida möttes av denna bild. Vad säger man liksom?? Själv satt jag bara och gapade framför skärmen. Känner mig lite chockad fortfarande. Är det någon som saknar en ko kan ni hälsa att den finns hos mig ;)
För att jag älskar mina vänner
Jag vet inte om jag sagt det förr men det känns verkligen som om jag inte säger det nog och att det behövs nämnas om och om igen men mina vänner är verkligen UNDERBARA! JAg älskar verkligen varenda en av dem. När jag träffar dem så känns det som om jag fyller på. Fyller på glädje, fyller på lycka, fyller på kärlek. DE får mig att skratta, kramas och bara släppa allt. De får verkligen mig att vilja dansa av glädje.
Om det är något jag lärt mig med livet så är det att äkta vänner är svåra att hitta så när man har en hög av dem ska man aldrig ta dem för givet och aldrig, aldrig, ALDRIG släppa taget om dem. Jag har väl aldrig haft svårt att skaffa vänner men det har varit många gånger jag upptäckt att de inte värdesatt vänskapen lika mycket som mig. Just därför känner jag mig så lyckligt lottad att jag hittat vänner som inte pratar skit, hånar, fryser ut eller överger varandra. Jag värdesätter dem till tusen och de fyller alla en viktig del i mitt liv. De värnar om mig, uppmuntrar, lyfter fram mina fina sidor och ställer upp. De får mig att vilja vara en bättre människa och inspirerar mig till att följa mina drömmar. De får mig och undra om jag inte kan ha 30 brudtärnor som både är killar och tjejer. Det är egentligen inte så konstigt att mina vänner tycker jag har en så stor mammagen eftersom jag verkligen värnar om dem. Det kanske inte alltid kommer fram solklart men jag vill verkligen att alla mina vänner ska ha det så bra de bara kan.
Jag må vara en väldigt kramig tjej men så blir jag när jag känner lycka! Ni alla är verkligen SÅ FINA! Kärlek till er alla denna soliga dag och en krya på dig hälsning till Johan som jag vet har legat krasslig i helgen.
Jag älskar er. Glöm inte det. Puss på er <3
