Jag mår bra, eller gör jag verkligen det? Är allt verkligen toppen? Det känns så konstigt. Allt just nu känns så konstigt. Saker är bra. Bra saker tycks liksom alltid inträffa samtidigt som saker är dåliga. Men är de dåliga? Hur känns det? Vad känner jag?

 

I morgon är det ett år sedan min fina vita katt Vicky åkte upp till himlen. Jag vet att alla inte kan förstå detta men dagen hon lämnade jorden så lämnade hon ett stort tomrum, ett fett hål i mitt hjärta som jag alltid kommer ha där bara för henne. Jag älskade verkligen henne och det gör jag fortfarande. Många gånger saknar jag att hon inte finns där utan för mamma och pappas hus, sittandes i mammas blommkrukor eller dyrkandes på rygg i sommarsolen. Hon var alltid med överallt. Kommer aldrig glömma alla gånger jag smugglade in henne inomhus och hur vi två latade oss i soffan. Hon om någon älskade livet och lät ingenting begränsa henne. Var det bortglömda glaset med mjälk på bord för smalt doppade hon tassen istället, hade hon ont i öronen skulle hon ändå ner med huvudet i godisburken hos veterinären och var soffan upptagen ja då hittade hon sig plats ändå. Hon var verkligen något speciellt och därför känns det hemskt att veta att i morogn är den dagen som hon fick lämna oss. Igår var den dagen jag höll henne livlös i mina armar och pussade henne medan mina tårar strömmade nerför mina kinder.

 

Det som gör mest ont är att i morgon kanske jag måste uppleva allt om igen. Vår andra katt Lisa som är motsatsen till Vicky har nu blivit dålig. Min lilla Lisa, svart, nervös, smal och verkligen min lilla bebis, så liten och ibland så hjälplös. Till skillnad från Vicky så hamnar Lisa alltid i bråk. Hon har alltid haft sån otur och denna gång verkar det vara oturen som vinner. Hon har sedan en tid tillbaka haft en inflammation i lederna som inte ger sig och ajg misstänker att veterinären kommer säga att det inte finns mer vi kan göra för henne. Det gör så ont i mig att veta att jag kanske inte kan rädda henne på något sätt. Det gör ont i mig bara av tanken att hon kanske inte finns här i morgon.

 

Något i mig känner trots detta hopp. Det känns som att det finns mer för henne och det är det jag hoppas på. Hoppas på det bästa men förbereder mig på det värsta. Vet att dagen då hon måste lämna oss kommer någon gång, önskar bara att den inte skulle komma så fort.

 

 

 

 

Jag älskar dig gumman <3