Känslan inom mig är konstig. Den känns inte lätt men verkligen inte tung. Jag skulle kunna lyckas med allt idag och samtidigt känns det som om jag inte orkar hålla upp världen som nästan hänger över mina redan så sårbara axlar. Var är klippan? Behöver jag verkligen det? Processa men vilket ska jag processa först, säg mig...

Småpotatis måste göras men motivationen känns bara konstig. Det känns som om livet accepteras samtidigt som om verkligheten kröp upp inpå på ett väldigt äckligt sätt. Den tog mig med händerna bakbundna utan möjlighet att förbereda mig. Kan man någonsin det? Allt spelar som en film framför mig... Och ändå är ingens öde bestämt. Nyheter behöver inte alltid betyda en sak. Samtidigt är det som om kroppen processar just den saken ifall att. Varenda scenario.

Är det scenariot som bestämmer känslan, som styr den? Allt som jag stött på den senaste tiden verkar ha varit ett tecken på vad som komma skall. Är det pusselbitarna som faller på plats eller är det slumpen? Har jag snart listat ut det eller har livet mer överraskningar i fickan likt bingospelen på tv? Är det för tidigt att tänka? Kan man njuta av nuet och tänka på samma gång? Hämmar det att vara orolig?

I så fall vill jag sluta tänka från och med nu.