Nej nu är det dags att ta itu med sig själv, eller med sin blogg. Känns som om jag går runt i ett vakum och bara tänker. så fort kag ör ensam tänker jag, känner mig skyldig om jag inte är ledsen. Tankarna sporrar mig för att se om jag pallar trycket, ibland gör jag och ibland inte.



Känner mig också lite dum. Känns som att ingen kommer förstå hur man kan vara så ledsen av en katt. Samtidigt som jag känner mig knäckt känner jag mig samtidigt stark, precis som att hennes själ stärker mig från insidan. Jag känner mig även skyldig, precis som om det jag gjort var fruktansvärt, som om jag aldrig hamnar i himlen för jag tog saken i egna händer.

Undrar om jag någonsin kommer låta ett djur komma så nära inpå mig. Kommer jag tillåta mig att knyta så starka band? En ny katt nu känns bara som ett förräderi, som om jag ersätter något gammalt. Jag vill aldrig ersätta henne. Vicky var lite som mitt barn (även om hon var äldre än mig), min gamla tant =)



Det iroinska är hur mycket jag påminns varje dag om henne. Dagen efter hennes död pratade vi om katter på jobbet och jag fick frågan om jag hade någon katt, "Ja, en" svarade jag. Det har aldrig känts konstigare och jag fick stoppa mig själv från att tänka mer trots att hela jag ville skrika ut "JAG HAR TVÅ!". I tidningarna gör de reklam för kattgodiset jag köpte till Vicky, mina vänner skaffar katter. Hade jag påminnts så mycket om hon hade levt?

Nu finns hon inte mer, hon kommer aldrig mer tillbaka och jag kan inte göra något för att ändra på det. Nu har jag bara en grav att gå till. Den påminner mig bara om hur fel det är att hon ligger där när hon borde sova i mammas blommor, utanför dörren. Hon borde sitta i fönsterkarmen och spana efter oss, i hopp om att vi öppnar förren och släpper in henne. Samtidigt måste hon ha en grav, annars är det som om hon aldrig funnits och den tanken är ännu värre...



Det känns konstigt...igår var första dagen jag inte var ledsen. Håller jag på att glömma henne nu? Kommer det vara som om hon aldrig funnits. Den tanken skrämmer mig. Jag saknar henne vare dag. Inne i mig förs ett krig mellan tankarna på min underbara katt, alla bilder från sista dagen och tankarna på framtiden och hur underbar nästa helg kommer bli. Drömmar som går i kras och drömmar som går i uppfyllelse.

Vicky, jag väntar bara på att du ska komma tillbaka...allt som är vitt i trädgården får mig att vrida på huvudet i all hast, hoppandes på att det ör du som kommer springandes och vill ha mat. Jo, det är konstigt. Vill att du ska vara här.



Önskar att jag skämmde bort dig ännu mer. Önskar att jag kelade med dig varje dag, lät dig sova inomhus i mitt rum, byggde det söta huset till er tidigare. Nu gapar ena hålet tomt och vi har en matskål för mycket. Vad konstigt allt känns. Jag är stark och svag på samma gång. Jag saknar dig samtidigt som jag vet att det kanske är bäst så, även om jag ALDRIG egentligen kommer tycka det och minst av allt erkänna det. Hur kan det vara bäst så? Du fick dö, hur kan det vara bra? När är det någonsin bra!?

Det enda jag kan göra nu är att minnas dig, fokusera och sörja dig ibland. Att se dig dö var en av de mest fruktansvärda situationer jag varit med om. Jag fick kämpa för att hålla inne tårarna och från att hejda veterinären, samtidigt som jag häpnades över mina föräldrarns djupa tårar. Tänk att de saknar dig med. Du berörde oss alla. Det gör du fortfarande och jag tror aldrig att det kommer finnas någon som du. Jag älskar dig <3