Motgångarnas våg
Glöm allt vad jag sa om att gå i stan med Kicki, antar att hon fortfarande är trött från träningen igår. Får ta det med ett stort andetag genom näsan och en massa luft ut genom munnen. Tror att gud skapade motgången för att kunna skratta åt mig, för det är så typiskt mig att misslyckas. För visst är det komiskt att det händer mig gång på gång. Visst liten motgång, men ett väldigt stort baksteg för min del. Det känns som om jag gått in i en tunnel och gått rakt in i en återvändsgränd. Det är inte Kickis fel, utan mitt. Det är jag som är så dum att jag inte ens kan läsa skyltarna, där det säkert stod rakt och tydligt: DU ÄR PÅVÄG MOT EN ÅTERVÄNDSGRÄND!!! Man tackar för motgångens våg, som piskat mig tillbaka till ruta 1. Vad händer nu då?
Jag kan inte vara arg på henne. Man kan inte hjälpa att man inte känner för det, vill inte eller bara inte orkar. Det är mitt jobb att försöka förstå henne som hon är, vilket var väldigt lätt. Jag har alltid sett henne som alla andra och det är frustrerande att se en ny sida man har svårt att bemästra. Det är inte hon. Jag får inte vara arg. Kanske var jag inte menad att göra detta?
Kommentarer
Postat av: Ninita
Om allt varit lätt hade det inte känns lika bra när något bra hände :)
Måste ha dalarna för att nå topparna är det jag försöker säga...
Tänk positivt, du fick ju med henne på träningen! :D Men.. kanske ska ta mindre steg istället så hon inte får för mkt. ungefär som när man äter choklad :P
Trackback
