Idag är det exakt en månad kvar tills jag blir 23 år. Måste säga att tiden rullar fram som en racerbil emellanåt. Här är jag nu, 22 bast och 11 månader gammal. Mitt bland kurslitteratur om familjeterapi, två fifaspelande göteborgare (Marcus kompis är på besök), delad vårdnad om en socialsekreterartjänst, två brukare, en halft uppsatt lampa och en för tillfälligt lånad hund som heter Dilma. Vad är det man brukar säga, I turned out good?

Ja jag är nöjd för det där är bara en liten bit av kakan. Det finns ju mycket, mycket mer! Tror inte det kommer bli svårt att intala sig själv sen att jag är 23 för även fast jag fortfarande är 22 har jag säkerligen spenderat 2 av mina hittills 11 månader som 22 i tron om att jag är 23. Med andra ord kommer det inte vara så stor skillnad. Sedan min kompis pappa gick bort efter en lång kamp mot cancer så har jag lovat mig själv att bli stolt över att jag varje år lyckas fira ännu en årsdag och se det som en bedrift. Så alla ni som varit 25 år sedan 80-talet kan ju ta och börja tänka lite på om det inte är dags att bli 26.