Idag för två år sedan fick jag ett samtal. Jag visste att det skulle ringa, det hade jag känt på mig länge även om jag innerligt hoppades på att det aldrig skulle ringa. Jag visste inte när men när min kompis ringde mig den där förmiddagen visste jag. Det kunde lika bra ha varit ett samtal som alla andra samtal som min kompis ringt till mig och ändå visste jag att nu skulle beskedet komma. Jag förstod att det var hon som ringde nästan innan och jag samlade lika snabbt när jag tog upp telefonen och satte den mot mitt öra. Rösten var redan inställd i en lugn och lätt berörd ton. I örat hördes en hes röst, kunde inte urskilja om hon var väldigt förkyld eller väldigt ledsen. Lugn sa hon de där orden som jag flera gånger om fantiserat och gått igenom i mitt huvud, de orden jag visste skulle komma men även hur beredd man är aldrig kan vara förbered på. "Han är hos gud nu", sa hon... Han är död nu...

Känslorna stängdes av lika snabbt som orden kom. Det knöt sig i magen sen var allt stilla. Jag tänkte på framtiden, hur ska det nu bli utan honom? Ska jag åka till henne nu eller ska jag göra klart detta.

 

Samtalet avslutades. Det var helt tyst i lägenheten. Två tårar, en krökad mun och sen ingenting. Från vardagsrummet i den lilla studentlägenheten ropade min kompis om jag är okej. "Nej", svarade jag. En tröst senare var allt som vanligt, som om det där samtalet aldrig kom. En glad Emily lekte journalisten Solveig framför kameran, precis som om jag haft den bästa dagen på länge.

 

På bussen hem frågade min kompis mig om jag var okej. Det hade inte riktigt gått upp för mig än och min oro låg mest hos min kompis. Min kompis som just förlorat sin pappa.

 

På kvällen släppte chocken och tårarna var svåra att hålla inne. Väntade tills min mamma parkerat bilen innan jag gav henne beskedet. Han stod oss alla nära hjärtat och berörde verkligen alla i sin närhet. Mammas tårar kom lika fort som nycklarna som var påväg att öpnna dörren missade nyckelhålet. Sorgen kom sen i attacker, först inget, sen allt, sen inget igen. Tårarna blev en låt som jag är mycket stolt över, tycker den speglar det som han en gång var, som han fortfarande är för många av oss, helt unik.

 

Min kompis är så fantastisk stark. Hon är stark när vi andra är svaga, hon lyfter upp när vi andra behöver stöd, hon är precis lika fin och unik som sin pappa. Han sped kärlek, musik och öppnade dörrar man inte trodde fanns. Det gör hon med. Hon inspirerar som hennes pappa en gång gjorde.

 

Han var verkligen en fin människa hennes pappa. Snäll, varm, givmild och entusiastisk. Hans närvaro fyllde rummen och han var alltid så glad och nyfiken. Av alla människor är han den som var minst värd att tas från jorden, att drabbas av den där dumma äckliga sjukdomen. Den som bara tar och tar och skrämmer även när den inte finns där. Men idag ska vi inte minnas den dumma, dumma sjukdom som många av oss kallar cancer. Idag ska vi minnas honom, hennes pappa, som den fina människan han var och fortfarande är. Vi ska minnas livet och hur han levde och lärde. Hur han kunde nå ut så som ingen annan. Hur han gjorde låtar, pratade med människor, såg människor för det dem är och inte det de gör. Vi ska minnas honom som unik och känna oss privilegierade att vi haft möjligheten att lära känna en sådan fantastisk människa. Jag har gråtit många tårar för dig och ändå var du inte min pappa. Du lärde mig en viktig sak och det är att vara stolt över den man är och hur gammal man blir. Man ska fira varje ålder och se det som en bedrift. Du lärde mig även att man inte ska ta någonting för givet och aldrig tänka att tid med nära är något som ges, det är något man tar.

 

Idag tänder jag ett ljus för dig, för ingen ska glömma dig.

 

Du är unik det finns ingen som du du sprider kärlek i varje rum, och ingen ska glömma dig. Jag minns dig som bra musik i mig, så unik för mig. Så unik för oss...