Idag slog det mig. Solen är som en älskarinna, eller lite som en drog. För varje ljusglimt vill vi bara ha mer och det verkar som om vi aldrig får nog av den (inte i Sverige i alla fall). Så fort någon ska på semester så brukar de flesta av oss spä ut får avundsjuka när vi får reda på att någon ska åka någonstans där det är varmt och soligt, medan när någon ska åka skidor i alperna blir det mer av en "aha, vad kul"-reaktion (men en nickning).

När det är vinter har vi alla en anledning att just sitta inne och spendera hela dagen framför tvn men så fort det blir ljust ute och solen skiner, då känns det lite mer krångligt. Det är precis som om man har svårare att övertyga sig själv om att det är okej att sitta inne för så fort man drar en ursäkt känns det som om det sitter en diva på axeln och gryntar "Mmmmhmm, yeah right baby". Det är som om solen drar i en, förtrollar oss.

 Förra våren började jag gå upp tidigt för jag tyckte ljuset var så mysigt, men när jag började tycka klockan 8 var för sent ja då insåg jag hur djävulsk solen ändå kan vara. Frågan är om man kan vara en solmissbrukare?

Snart är det dags för mig att skriva C-uppsats och våra lärare varnade oss faktiskt för solen och menade på att detta kan locka oss att vilja vara ute istället för att arbeta med uppsatsen. Till en början tyckte jag bara att det lät som en dålig ursäkt att kalla oss studenter lata men vid närmare eftertanke stämmer det nog ganska väl. Tack och lov för laptopen. Nöje + nytta = en riktigt genialisk idé!


Inte bara jag som drabbas av solsjukan. Min lilla pälsboll är precis likadan, om inte värre!