Idag är Johannas sista kväll som roomie hemma hos mig och på fredag är hon och jag officiellt särbos. Det känns lite konstigt att hon flyttar. Jag och Marcus har blivit som extraföräldrar så det känns lite som om det är vårt barn som ska flytta hemifrån. För er föräldrar som undrar så kommer det nog kännas tomt och tråkigt men samtidigt också lite skönt. Är ändå ganska förväntansfull över hur det kommer bli att bo helt själv med Marcus, ja lite smått ångestfull är jag ändå för nu blir det mer "på allvar" på något sätt. Med det sagt så kommer det inte dyka upp massa bebisar i förtid bara för detta men jag tror det är lite nu det riktiga testet kommer.



Skulle jag nu sakna Johanna så tar det inte mer än 20 minuter att gå dit och 6 min med buss så hon kommer inte bli av med mig i första taget. Måste ändå säga att bo med Johanna innan jag flyttade ihop med Marcus är en av de bästa saker jag gjort. Jag ville verkligen testa på hur det är att bo med en kompis och nu i efterhand kan jag säga "in your face!" till alla som trodde att maten skulle bli vårt stora bråkämne. Med handen på hjärtat har vi bråkat mer än lite och det som var mest problematiskt var faktiskt tvättnyckeln (eftersom vi bara har en).


(Häng i tvättstugan)

Att bo med en kompis är ju något som man sällan gör senare i livet. Har man en partner så flyttar man sällan isär för att testa på hur det är att vara roomie ett tag. Jag kan verligen rekomendera det, men välj rätt person. Jag tror att en av anledningarna till att det fungerat så bra har varit att Johanna faktiskt låtit mig vara lite mamma och bossat runt lite. Det kan inte ha varit lätt men vi kompletterar varandra väldigt bra, utan att vara för extrema motsatser. Tummen upp för rommietiden helt enkelt!




Ohh jag saknar henne redan!