Nu börjar det närma sig, jag känner det... Snart kommer vi hitta den där bostaden som bara känns rätt. Tror vi på ett sätt redan hittat den. Härom dagen var vi på en visning där jag klickade direkt. Perfekt planlösning, stort kök, stort vardagsrum och inglasad balkong. Jag var stensäker på att vi skulle sätta ett bud. Några timmar senare kom en annan känsla, den lätta ångesten. Ångesten av att lämna vår fina, ljusa lägenhet, min fina walk in closet, vårt tredje rum och vårt gigantiska vardagsrum. Egentligen känns det ångestfyllt att bara lämna området. Media och människor kan säga vad de vill om området men jag älskar det!

Var då lägenheten rätt? Hur kan det kännas så rätt och sen kännas så konstigt. Min största rädsla är att vi ska ha köpt en jättefin lägenhet men att jag kommer ångra mig och känna att inget är som området där jag bodde eller som lägenheten vi hade. Lämnar man så kan man inte ångra sig. Det är väl det som knyter sig i magen, det måste verkligen kännas rätt.

Tror jag och Marcus hittat olika. Marcus gillar en bostad nära syrran och jag gillar bostaden som sa klick. Fast nu vet jag inte längre, allt känns ganska konstigt... Tror att man glömmer ganska fort när man flyttat. En del i min känsla handlar nog även om I-landsproblemet att flytta till något mindre. Kommer det kännas tillräckligt stort. Jag vet jag är galen i mina resonemang men känner att jag måste få ord på dem. Det låter nog större än vad de är men även de minsta av känslor är viktiga att bearbeta så de inte blir till stora farthinder. Längtar ju verkligen tills vi kan måla och ha oss som vi själva vill. Vi ska bara hitta en bra projekt...