Det tar emot när jag tänker på att det är måndag. Det är inte måndagen i sig som är jobbig,måndagar är bra de med...men denna måndagen innebär att Marcus åker om 2 dagar och då känns måndagen ganska tung. Det är lite som att vänta på ett oväder, du vet inte vad som väntar eller hur du kommer att reagera. Kommer jag bli rädd? Kommer jag känns mig ensam? Kommer stormen att ta slut någon gång?

Trots detta känner jag ändå ett visst hopp i magen (ja mitt hopp sitter i magen, tillsammans med fjärilarna och mindre trevliga djur). Denna höstan ska allt fokus ligga på arbete. Praktik, extrajobb, ledsagning, arbetsuppgifter och mycket annat. Jag tror inte jag hade känt samma känsla av hopp om jag inte hade min praktik nu. Är ganska tacksam för det. Världen går ganska inte under för att Marcus åker iväg och jag blir inte helt handlingslös bara för att jag inte har tillgång till Marcus 24/7 men när vi nu bott ihop i några månader kommer det kännas konstigt att inte ha honom här.

Nu kan jag i alla fall ta tillfället till akt och hålla mig sysselsatt så mycket jag önskar. Första och främst ska jag koncentrera mig på att fylla 22, 22 bast! Det är egentligen ingen ålder men var tog tiden vägen? Minns fortfarande när jag var 16 och tyckte att ingen ålder kommer vara bättre än 16.

Blev det bättre då? Jo jag tror det, men en liten skräckblandad förtjusning av vad framtiden har att ge. Känner att utan att blicka fram, även om det bara handlar om en dag fram så tror jag det är viktigt för att hålla drivkraften framme. Sen att man som jag har drivkraft för de kommande 20 åren ja det är väl bra det med. Tror som sagt fortfarande på möjligheten att jag ska få delta i min kompis Johans framtida svensexa (om han nu gifter sig någon gång). Varför skulle inte tjejkompisar få delta?? Jag kan också ge dricks till exotiska dansöser och tvinga på mina killkompisar en Borat-Mankini (har nog jävligare idéer än deras egna killkompisar). Ja, där fick jag nog svaret...