MIn värld känns som att den är upp och ner. Den är bra men den vänder lika fort igen eftersom jag görs påmind om sånt jag inte vill bli påmind om. Vem vill tänka "Ohh just det i morogn är jag ledig då kan jag boka tid för en avlivning"? Vem vill tänka att ens pojkvän ska backpacka tre månader med någon man aldrig träffat? Vill jag känna mig illa till mods för att prata med en kompis? Vem vill känna sig som en oduglig vikarie ena stunden för att i andra stunden undra vems fel det egentligen är eftersom ingen sagt något?

Jag vill inte att min katt ska avlivas, jag vill att hon ska leva. När jag ser på henne så njuter jag av att de hur hon tar för sig av livet och njuter av solens strålar. Samtidigt lider jag på insidan för jag vet att hon inte kan leva med sina öron. Det gör så ont i mig av att höra från alla som påpekar det, precis som att de ska övertala mig till att göra det rätta. Jag vet vad det rätta är men det är inte precis lätt att ringa veterinären och boka tid för att ta livet ur min fina och högst levande katt. För mig är det inte bara vilken katt som helst, det är min katt! För mnig är det som att ta dö på ens egna barn. Hur rätt det än må vara att inte låta henne lida lika svårt är det fö rmig att lyfta telefonen. Varje gång jag slår numret hoppas jag att det ska vara upptaget eller att ingen ska svara. Jag hoppas fortfarande att någon ska säga "stopp vi kan bota din katt". Men jag vet att ingen kommer göra det...

Jag är rädd att en bit av mig ska försvinna. Jag är rädd för att glömma. Jag är rädd att livet ska kännas mer tomt utan min vita fina Vicky. Men mest av allt är jag rädd att alla andra ska känna lättnad. Lättnad för att inte behöva ha en fasad med fläckar, att behöva lida vid varje besök och att behöva övertala mig. Jag förstår inte...när en människa är sjuk gör vi allt för att rädda denne oavsett hur många kroppsdelar han eller hon saknar, oavsett hur mycket  människan lider och har ont. Men när ett djur lider, ja då är det bästa att avsluta deras liv oavsett hur mycket djuret lever och njuter av livet.´

Detta kanske låter konstigt men min Vicky inspirerar verkligen mig. Hur mycket hon kliar sig, hur ont hon har, hur små öron hon än må ha så låter hon sig inte berörar. Har aldrig sett en katt med mer livsglädje som envis som hon är ska trycka ner huvudet i den minsta skål och få ont i öronen bara för att det ligger godis i skålen. Hon hindrar sig inte att leva eller göra något trots att det kanske är svårt. Det finns inga hinder, varför ska jag hindra henne leva? Varför måste jag bestämma om hon ska leva eller dö?