Adoptera en farmor
Idag höll jag nästan på gråta. Jag har aldrig riktigt fått uppleva hur det är att ha en riktig farmor eller mormor. Min farmor dog när jag var ganska liten, ca 6 år och det enda jag minns av henne är den gången hon gav mig porslinskatten som jag har (traditionsbundet) i mitt fönster. Men som jag sett på videofilm och fått höra var farmor en riktigt fin och framför allt snäll människa på alla sätt och vis.
Min mormor minns jag betydligt bättre. Hon var den som jag fick bäst kontakt med och som jag minns allra bäst eftersom hon levde ganska länge. Dock pratade min mormor bara lite svenska och med demensen glömde hon totalt bort svenskan eller vem jag är. Den relationen vi lyckades bygga upp blev inte så djup även om jag vet att hon älskade alla sina barnbarn. Även hon var en människa med ett väldigt stort hjärta, som var öppen för alla: fattiga, utlänningar, sårade, hungriga, hennes dörr var öppen för alla.
När en brukare på jobbet fick besök av sin mamma, som är i samma ålder som min mormor och farmor skulle varit kunde jag inte stoppa mina känlsor. Jag känner en sån längtan och tomhet efter något som jag aldrig kommer få, en relation till mina mor-/farföräldrar. Bara drömmer om en bullfarmor som berättar om saker från förr och delar med sig av sin dag. Jag tror att vilken relation man än har till sina föräldrar så kan den aldrig bli som en relation till sina mor-/farföräldrar. Hade kunnat adoptera min brukares mamma vilken dag som helst! Så mysig och varmhjärtad.
Kanske det är bra att jag inte har några mor-/farföräldrar i livet eftersom jag inte har någon att förlorabesparas jag på den sorg och smärta som mona brosbarn nu genomgår med sin morfar. Kanske jag skyddar mig själv genom att slippa sorgen. Trots detta tror jag att det alla gånger är värt det. Hade gjort vad som helst för att ha min farmor i livet och förlora henne om igen bara för att få privilegiet att lära känna henne och ha henne i min närvaro. Jag vet inte varför jag känner så stort för min farmor men hon väcker så mycket känslor i mig att jag får en stor klump av tomhet varje gång jag tänker på henne. Ändå är det en tomhet av en människa jag inte känner.
Den tomheten får mig verkligen att bara vilja adoptera en farmor eller mormor. Jag skulle kunna göra vad som helst bara för att få en sån relation som alla adra har till sina mor-/farföräldrar. Jag ser verkligen upp min farmor och mormor och jag önskar att jag kunde lära känna dem som mina syskon fårr privilegiet att göra.
Anledningen till att jag säger farmor tror jag handlar om att jag sedan jag varit liten alltid drömt om att få ha titeln farmor och för att det finns så mycket jag vill veta om min farmor och så mycket jag själv hade velat uppleva med henne. Jag vet det låter kanske konstigt men jag är verkligen avundsjuk på alla som fortfarande har sina mor-/farföräldrar i livet. Jag avundas de som får privilegiet att ha en sådan varm relation. Det är nog därför jag hade kunnat adoptera en farmor vilken dag som helst!
Min mormor minns jag betydligt bättre. Hon var den som jag fick bäst kontakt med och som jag minns allra bäst eftersom hon levde ganska länge. Dock pratade min mormor bara lite svenska och med demensen glömde hon totalt bort svenskan eller vem jag är. Den relationen vi lyckades bygga upp blev inte så djup även om jag vet att hon älskade alla sina barnbarn. Även hon var en människa med ett väldigt stort hjärta, som var öppen för alla: fattiga, utlänningar, sårade, hungriga, hennes dörr var öppen för alla.
När en brukare på jobbet fick besök av sin mamma, som är i samma ålder som min mormor och farmor skulle varit kunde jag inte stoppa mina känlsor. Jag känner en sån längtan och tomhet efter något som jag aldrig kommer få, en relation till mina mor-/farföräldrar. Bara drömmer om en bullfarmor som berättar om saker från förr och delar med sig av sin dag. Jag tror att vilken relation man än har till sina föräldrar så kan den aldrig bli som en relation till sina mor-/farföräldrar. Hade kunnat adoptera min brukares mamma vilken dag som helst! Så mysig och varmhjärtad.
Kanske det är bra att jag inte har några mor-/farföräldrar i livet eftersom jag inte har någon att förlorabesparas jag på den sorg och smärta som mona brosbarn nu genomgår med sin morfar. Kanske jag skyddar mig själv genom att slippa sorgen. Trots detta tror jag att det alla gånger är värt det. Hade gjort vad som helst för att ha min farmor i livet och förlora henne om igen bara för att få privilegiet att lära känna henne och ha henne i min närvaro. Jag vet inte varför jag känner så stort för min farmor men hon väcker så mycket känslor i mig att jag får en stor klump av tomhet varje gång jag tänker på henne. Ändå är det en tomhet av en människa jag inte känner.
Den tomheten får mig verkligen att bara vilja adoptera en farmor eller mormor. Jag skulle kunna göra vad som helst bara för att få en sån relation som alla adra har till sina mor-/farföräldrar. Jag ser verkligen upp min farmor och mormor och jag önskar att jag kunde lära känna dem som mina syskon fårr privilegiet att göra.
Anledningen till att jag säger farmor tror jag handlar om att jag sedan jag varit liten alltid drömt om att få ha titeln farmor och för att det finns så mycket jag vill veta om min farmor och så mycket jag själv hade velat uppleva med henne. Jag vet det låter kanske konstigt men jag är verkligen avundsjuk på alla som fortfarande har sina mor-/farföräldrar i livet. Jag avundas de som får privilegiet att ha en sådan varm relation. Det är nog därför jag hade kunnat adoptera en farmor vilken dag som helst!
Kommentarer
Trackback
