Alla har någon, en person som du varit riktigt bra vän med men som när livet tog tag i er, gled vänskapen isär. Trots att det gått många år, så undrar du ibland hur livet skulle varit om ni fortfarande varit vänner. Skulle denna person vara den jag skulle anförtro mig mest? Skulle jag vara annorlunda?

Sen kommer den där vändpunkten, ni stöter ihop på Ica, ni snubblar över varandra på facebook, ni hamnar på samma fest. Vad det än nu må vara så erbjuder livet en chans att ta tag i allt igen och det är just i denna sekund som allt kan vara avgörande. Efter en tyst pinsamhet är man lättad att man går därifrån men samtidigt besviken över hur en så bra vänskap kunde leda till att man nästan är som främlingar för varandra. Men ett bra samtal då? Ja då kommer ett annat, ni vet den fina frasen "låt oss ta en fika en dag!". Sjukt bra initiativ, men samtidigt et jag av erfarenhet att det inte är alltid man kommer till skott, inom det närmaste halvåret. Och vad gör man då om det gått längre tid och man verkligen vill gå på fika? Är det konstigt och opassande att höra av sig så sent när man inte gjort det på ett halvår?

Egentligen finns det inget rätt och fel, speciellt inte om man inte är den enda som inte hört av sig. Detta var dock fikavänner, dem man ändå kommit ett steg närmare...Men vad gör man med dem man önskar att man aldrig blev av med? Dem som bara gled? Vad gör man när kalendern är full? Men framförallt, vad gör man om man är osäker? Osäkerheten kan komma från att personen verkar ha blivit en annan. Ja egentligen borde man bara skaka av sig allt och ta reda på det genom en djupanalys via en fika, men vad gör man då när man under samtalet inser vad man fruktat, hur avslutar man en vänskap man påbörjat? (Och nej jag har aldrig gjort så, eller tänkt så!)

Men vad gör man då om två av ens tidigare vänner helt plötsligt blivit bundisar? Hade jag kunnat vara den tredje? Dock tror jag det är värre att se på samtidigt som man sakta glider ifrån, ni vet om man varit en del från början. För hur gör man när man ska ta upp kontakten med två? Börjar man med en och sen fortsätter? Tar man kontakt som ett par? Ja det där med gammal vänskap är svårt...svårast är nog starten. Tänk om personen i fråga inte känner lika starkt för en reunion som en själv?

Okej, våga satsa...om du har 10 st så lär åtminstonde 1 person tycka initiativet är helt outstanding. Ja det där med vänskap är svårt men tänk såhär...det är inte din förlust om du försökt...det är precis såhär jag också ska tänka...har man bestämt sig för att 2011 ska bli det bästa årets hittills så kanske man först måste städa lite i garderoben, vem vet det kanske ligger ett litet guldkorn där! För tänk så bra ni har de med dem ni en gång fann!


Jag och Nina är vänner sedan grundskolan, still going strong!