Då var man hemma igen efter 2 veckor av underbar kärlek! Ibland frågar jag mig om han verkligen finns, det känns liksom för overkligt för att vara sant...hur kan man vara så underbar? Det värsta är att i morgon är det föreläsning sen väntar ytterliggare en lång veckas tentaplugg...det suger att två obligatoriska dagar ska stoppa en från att bara vara ännu längre med världens bästa. Jag bara hoppas och längtar nu tills vi skapar vårt hem, känns lite som att vi väntar ett barn eller något, man vet liksom inte när vattnet ska gå (alltså när Marcus flyttar ner).

På tal om bebisar...det känns lite som att det pågår något slags babymania bland folket just nu...berättar mer i morgon...just nu vill jag bara drömma och låtsas för en stund att jag inte åkte hem.