Vad krävs egentligen för att vi ska säga att en film är bra? Är det lyckligt slut är det bra, vi känner oss glada men det finns så många glada filmer att vi inte alltid kommer komma ihåg just den komedin. Den hamnar liksom i den där högen av "feelgood" filmer som man drar fram på fredagskvällarna och vid alla bakfylledagar. Med andra ord utmärker de sig inte mer än att de passar till alla tillfällen. Hur är det då med skräckfilmer? Jo minns dem gör vi allt, men frågan är om man kan klassa en film som bra om den får en att kolla sig bakom axeln och undvika välkammade killar i vitt? Brutalt ja! Och kan man verkligen ha en skräckfilm som sin favortifilm och riskera att folk börjar misstänka en minimördare i en?

Men drama då? Jo men oftast så händer det inte alltid så mycket...så varför tycker vi att drama är så bra? Kan vi känna igen oss eller relatera det till något? Ja det kan vi. Kan vi häpnas? Ja det kan vi det med. Kan vi säga att vi aldrig varit så rädda eller vridit oss av skratt? Njää det är sällan det händer. Men what if dramat innehåller en otroligt historia som får oss att gråta? Jo då är det bra.

Det är ganska sjukt att filmer som får oss att gråta oftast är de filmer som hamnar under kategorin "min favorit". Marcus sa en, när man tänker på det, ganska sann sak: "Sorgliga filmer är som skräckfilmer" och visst har han så rätt, även om reaktionen är raka motsatsen. För visst är det rent ut sagt plågande att gråta konstant mellan 21-00 och se ut som man injecerats med botox (Ohh ja that was me, för någon vecka sedan då P.s I love you gick på tv). Så varför tycker vi att de är så bra? Är det lättare att applicera sitt liv på något sorgligt än en kärlekskomedi? Hur kan man tänka på sin kärlek när Hollys man dör?

Äsch jag gör det ändå så är det! Jag är en riktigt storbölare! Jag tänker bara på hur kära de är och det räcker. Sen är jag också en sådan person som började min snyftperiod med Micke och Molle...tror dock att det är ett släktdrag då jag är precis som min pappa, vi gråter till allt.

Så vad är det då med sorgliga filmer? Själv tror jag det är bra att "rensa systemet" och det ska ingen behöva göra när de inte tittar på film! Trots att skratta är den bästa medicinen så tror jag faktiskt att gråta också kan vara bra för själen...man mår ju alltid lite bättre när eftertexterna rullat förbi (eller som mig några timmar ja helst en natt efteråt).

Nu vill jag inte påstå att alla älskar kärleksdraman med dåligt slut (i den sorgliga bemärkelsen) men många (speciellt tjejer) har dessa filmer som favoriter. Så efter att haft en hel diskussion om alla dessa filmer och glömt fantasy och familjeäventyr, som man alltid uppskattar, förutom sagan om ringen för min fel (och ja jag vet precis vad du tänkte nu), så ska jag dela med mig av mina snyftisar och andra helt genomsköna filmer (och säkert glömma en massa ur "feelgood" högen)!

P.s I love you
My sister's keeper
Dagboken
Hatchiko
Charlie's angles (båda filmerna)
Because I said so
Step up  1 och 2 (ohh yes här kommer dansfilmerna)
Dirty Dancing 1 och 2 (vem älskar inte dessa?)
What happens in vegas
Sex and the city (vad trodde du egentligen? Det är jag mig vi snackar om)
Ett monster till svärmor
Titta han snackar
Titta hon snackar också

Nu kommer jag inte på mer och jag har säkert glömt bort ännu fler av mina bästa, bästa men jag kan säga redan nu att de 4 översta kräver en hel bal med papper! Fråga Marcus om ni inte tror mig!