När vi pratar om kvinnliga hjältar/helgon, ja kalla dem vad du vill, så brukar vi ofta nämna kvinnor som levde långt före vår tid. När vi talar om vår tid är det lätt att nämna kvinnor som Oprah Winfrey och Aung San Suu Kyi, vilket för mig verkligen är hjältar. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på alla de kvinnor som kanske aldrig kommer att uträtta stordåd, eller få en stor utmärkelse för sina insatser för männskligheten. Dessa kvinnor som vi ser överallt, som kämpar för att få dagen att fungera, som sliter på jobb för att kunna ge sina barn ekonomisk trygghet, de som kör hämtar sina barn mitt i natten för att de ska känna sig trygga, eller som alltid tycks bränna muffinsen men som gör det för att vi så gärna ville.

För mig finns det många förebilder att se upp till, men den som alltid kommer vara min stora hjälte, jo det är min mamma. För utan henne så skulle nog vardagen inte kännas lika trygg och bra, som lagar annan mat bara för att jag inte tycker om maten eller vad det nu kan vara.

Det är de små sakerna som gör skillnad, och för det vill jag påstå att alla dessa kvinnor (och män också), som kämpar för att få vardagen att få runt, är hjältar. Låt oss kalla dem för vardagshjältar! För dessa kvinnor, som min mamma, hur långt de än är från Nobelpriset så behöver de inte uträtta mirakel för att vara förebilder.

Hon är min mamma och jag beundrar henne bara för det (och mycket annat hon gör, både för mig och alla andra)!